Familjen. Familjen!
Idag har jag varit på familjegudstjänst i Bureå kyrka. Tillsammans med ett antal människor som man kan beteckna som min familj, eller i vart fall släkt.
Det är intressant vilka ord vi väljer i kyrkan ibland. Familjegudstjänst är ju ett annat ord för gudstjänst riktad till barn. Sen råkar det vara en hel del föräldrar ditkommenderade* (av sina barn, kan man säga) för att beundra sina små telningar när de framför ”Kungen i djungeln”, ”Större än eiffeltornet” och ”Jag går på livets väg.” Dessutom finns oftast en handfull så kallade ”vanliga församlingsbor”, också kallade regelbundet** (3-4 ggr/månad) gudstjänstgående människor.
Den främsta målgruppen för gudstjänsten är dock barnen. Som samtidigt ofta utgör del av den ”agerande” delen av de gudstjänstfirande, tillsammans med präst, musiker, kyrkvärdar m.m.
Intressanta utmaningar uppstår här. Hur utformar man en gudstjänst som fungerar i det här sammanhanget? Vanligtvis har man i svenska kyrkan dragit slutsatsen att man inte ska fira mässa. Det är väl delvis en kvarleva av att konfirmationen tidigare var det som gav en rätt att ta emot nattvarden. Den 5,5 åring jag satt bredvid vid dagens gudstjänst utbrast glatt alldeles i början av gudstjänsten när psalm 378 började spelas: ”Nu blir det nattvard!” Det blev det inte. Men nattvarden är ett av de mest kroppsliga, konkreta uttrycken för vår tillbedjan och våra gudsmöten, att det inte är konstigt att barn tycker om det.
Utan att gå in på en längre harang om varför jag tycker att varje huvudgudstjänst utan nattvardsgång känns rumphuggen, kan vi kvickt gå vidare med att konstatera att vi genom att fira familjegudstjänst istället för familjemässa just har tagit bort det enda handboksgivna*** momentet där barnen (och föräldrarna) inbjuds till att röra sig utanför sin egen kyrkbänk. Och de flesta som umgåtts med en hög femåringar mer än två och en halv minut vet att detta med att sitta helt stilla i en timme inte faller sig särskilt naturligt.
Om det nu inte är mässa, vad har vi då kvar (enligt handboken)? Tja, ett hopkok av Guds ord och bön. Hur förkunnar man evangeliet för barn och ditsläpade föräldrar? En tumregel är att det barnen gläds åt och förstår, det brukar även föräldrar och de där regelbundet gående begripa. Hur ber man med barn? En bättre variant i mina ögon är: med deras egna ord. Om möjligt att de själva uttalar orden, annars om det har varit möjligt att uppfånga lite av deras tankar kring vad som behöver bes för.
Så långt alltså några tankar från en pastorsadjunkt**** kring kyrkans barnarbete. Ehm, barnverksamhet är nog ett bättre ord.
___________________________________________
* Ditkommenderad/ditsläpad är bara ett konstaterande. Det betyder inte att jag menar att vissa gudstjänstbesökare över 20 skulle vara ovilliga eller ointresserade. Bara att orsaken till att de är där, är att deras barn deltar i barnkör/miniorer/barntimmar eller liknande.
** Man kan naturligtvis säga att den som kommer varje julotta också går regelbundet, bara inte så ofta.
*** Man kan förstås ha andra moment som involverar rörelse i gudstjänsten.
**** Knappt-torr-bakom-öronen-präst.

2 svar so far ↓
Ann O Nym // 31 maj, 2008 vid 9:19 f m |
Undrar vad den bloggande Jedimästaren ”på byn” har för kommentar till din definition av en pastorsadjunkt
Högmässogudstjänst « teolog i norr // 18 september, 2008 vid 10:28 f m |
[...] upp i de tonerna är det som att mitt muskelminne ställer in sig på nattvard. Lite som jag tidigare skrivit om hur min frus brorson reagerade när en viss psalm spelades på en [...]