Har just mitt lediga dygn från konfalägret. Åstadkommer inte så värst mycket produktivt idag. Det är väldigt skönt att komma hem och få träffa min fru, men jag längtar också tillbaka till lägret. Märklig situation. De är ju helt underbara, de små konfirmanderna, men man blir ganska slut av att vara upp i det hela så länge. Nu är det en vecka kvar av lägret, sen blir det semester för min del.
…och så skulle man ha haft något bra till en lektion om uppståndelsen imorgon. Hm.
Kategorier: jobb · konfirmander
Läste en helt underbar kommentar i dagen idag:
Att säga till rektorerna att förbjuda allt religiöst samtidigt som samma rektorer inte vet något om religion, det är som att be någon som inte förstår ordet laktosintolerans skapa en meny åt den som lider av denna speciella överkänslighet.
Kulturredaktören Inger Alestig har lite roligt åt en rektor som först noga poängterar att det inte ska vara några psalmer i gudstj avslutningen, och sedan undrar om man inte kan sjunga Den blomstertid nu kommer.
Men nog har skolavslutningarna något av en liturgi. Även i de sammanhang där man tvingats lämna kyrkan och utesluta allt som har med Gud och tro att göra. Det påminner ibland nästan om en familjegudstjänst. Omväxlande sång, musik, en predikan ett tal av rektorn (som är lika sövande som många predikningar, och ofta ganska intetsägande), lite diplomutdelning (jämför barnbibelutdelning), föräldrar som gråter över hur fint deras söta barn sjunger/spelar/deklamerar dikt…
Och på väldigt många platser fortfarande: En präst eller annan kyrkans tjänare som säger något som ska ingjuta ungdomarna med en förvissning om att Gud är med dem.
Inger Alestig har en god poäng. Kunskapen om religion överhuvudtaget och kyrka i synnerhet är väldigt bristfällig även i dagens vuxna generation. Enligt lagen om alltings uttunnande (entropi) betyder det alltså att de som idag har skolavslutning med hög sannolikhet vet ännu mindre. Vilket återigen lyfter fram betydelsen av kyrkans barn- och ungdomsverksamhet. Och att vi ber för dem.
Om bara några dagar (måndag 9/6) börjar konfalägret på Storstrand. Jag är alltså i full gång med att förbereda lektioner för det. Upptäckarpass, rättare sagt. Det är viktigt vad det heter.
Man kan ju fundera en hel del kring det här med just lektionerna under ett konfirmationsläger. Vad behöver man egentligen veta som konfirmand? Och vad behöver man veta som kristen? Läste nyligen en intressant artikel om detta av Per Beskow. Går att hitta här på Enhetens vänners hemsida.
Åtminstone kan man konstatera att en viss grundläggande kunskap om Gud, treenigheten, Jesu liv, död och uppståndelse, samt den helige Ande, utgör ett slags minimum. Men det kräver varken ett stort intellekt eller lång livserfarenhet för att kunna begripa trons grunder. Snarare handlar det om var man har sitt hjärta. “Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in.” (Mark 10:15)
Jag tycker fortfarande att det är otroligt viktigt med en gedigen undervisning i klassisk kristen tro (med olika trevliga pedagogiska ingångar för den som är bra på det). Men jag tror inte att konfirmationen ska behöva följas av någon slags kontroll av detta kunskapsinhämtande. Man kan ju undra varför vi fortfarande har ett förhör på våra konfirmationsgudstjänster. Rättare sagt – kvarlevan av ett förhör. En redovisning, eller kanske snarare: uppvisning. Att beskådas och applåderas av föräldrar, och att genomlidas av ungdomarna. Är inte huvudpoängen med konfirmationen att få bekräfta sitt dop, att få genomgå denna rit och sändas ut i ett vuxen(/nare) liv?
Min som vanligt väldigt kloka hustru uttryckte det som så, att vi kan väl istället säga att det är en gudstjänst vi gör tillsammans, konfirmander och ledare. Så kan de ungdomar som vill medverka med sång, musik och annat. Inget måste. Det skulle korta ner våra konfirmationsgudstjänster väsentligt. Då faller det sig också ännu mer naturligt att vi slår ihop konfirmationen och nästföljande dags mässa till en enda gudstjänst. Den som ska sändas ut i ett tonårsliv behöver verkligen få stärkas på vägen med vårt viaticum, “vägkosten”.
Så kan konfirmation(sgudstjänst)en bli en dubbel bekräftelse: De får bekräfta sitt dop, säga sitt eget ja till Gud, och församlingen får bekräfta dem som del av gudsfolket.
Kategorier: jobb · konfirmander · kyrka
Dagen.se