Gud är kärlek

Har nyss läst igenom påven Benedictus XVI:s första encyklika, Deus Caritas Est,* Gud är kärlek. Vad gäller min syn på denne påve har jag verkligen varit tvungen till ”omvändelse”. Han kallas ju på italienska lite skämtsamt för ”Pastore Tedesco” – den tyske herden/pastorn, vilket också kan översättas med ”schäfern”. Anledningen är bilden av honom som den hårdföre, ultrakonservative kardinalen som länge lett troskongregationen, den institution inom Vatikanen som förr var känd som inkvisitionen.**

Och jag måste alltså erkänna att detta präglat även min bild av honom. Nu har jag på kort tid läst två olika kortare skrifter av honom, dels ovan nämnda encyklika, och dels ett dokument som troskongregationen gav ut för några år sedan, där han står som huvudförfattare – Dominus Jesus. Dessutom har jag tidigare i år läst hans bok om Jesus. Benedictus andra encyklika Spe Salvi (”det frälsande hoppet”, tror jag vore en god översättning. Alternativt ”hoppet om frälsningen”. Är inte säker på vilket som åsyftas, mitt latin är för dåligt.)*** ligger också på mitt skrivbord, ska snart läsas.

Vad har då denna läsning gjort med mig? Ja, i vart fall så har den inneburit en slags ”Gadamersk förståelsehorisontförskjutning” (långt ord…) när det handlar om författaren. Numera blir det allt tydligare för mig att Benedictus är en väldigt påläst och intellektuell man som framförallt älskar Jesus passionerat. Jesus i centrum är högst påtagligt i allt det han skriver. Jag håller kanske inte med om varje ord han säger, men till 99% känner jag bara ”ja!” inför hans texter.

Deus Caritas Est lyfter väldigt tydligt fram att Gud har älskar oss först, och hur vårt gensvar på detta måste resultera i kärlek gentemot vår nästa. Det är genom Jesus vi upptäcker detta, och det är genom gemenskapen med honom som vi kan börja se våra medmänniskor med den blick han ser oss. Vi behöver fördjupa den gemenskapen genom bön. Den människa som hjälper en annan utifrån att den själv har fått uppleva Jesu kärlek, den gör det heller inte som en som står över den som behöver hjälp. Vi är nämligen alla lika utlämnade åt, lika beroende av, Guds kärlek. Längst ner står Jesus Kristus och bär allt.

Sen har jag svårare att förstå vissa hållningar som katolska kyrkan, och därmed även påven, har, gällande exempelvis preventivmedel. Men att få känna igen en jesusälskare är alltid uppfriskande, särskilt där man inte riktigt väntat sig det.

—————————-

* Alla länkar till påvliga dokument här ovan är till de engelska utgåvorna. Det är de jag har läst. Åtminstone Deus Caritas Est finns utgiven även på svenska.

** För att inte glömma hur vissa snabbt påpekade den slående likheten mellan honom och den genomonde kejsar Palpatine från Star Wars. Lite roligt, men väldigt taskigt.

*** Nu ser jag, första raden i encyklikan är ”spe salvi facti sumus”. ”i hoppet räddade gjorda vi är”, eller som det heter i Bibel 2000 (Rom 8:24): I hoppet är vi räddade. Ett citat helt enkelt. Där kom verkligen mina latinkunskaper på skam.

Ja, och bilden är av påven som 25-åring.

Signaltrupper

En militär signalist.

Anders Sjöberg, avgående missionsföreståndare för EFS, skriver en ledare idag i tidningen Dagen. Det är väldigt intressant läsning, rakt igenom, som bara bekräftar min egen upplevelse av dagens svenska kyrka. Han jämför problemen med förkunnelsen och liturgin i Svenska kyrkan med SJ:s problem med signalsystemen på järnvägarna. Det behövs en översyn, i båda fallen.

Ett signalfel som redan förra hösten blev tydligt i den undersökning som gjordes i en rad Stockholmskyrkor under domsöndagen. En forskare bad då människor i över tjugo kyrkor spela in predikan. Slutsatsen blev att bara i ett par församlingar nämndes att Jesus ska komma igen och döma världen, inför evigheten.

Summan av kardemumman är egentligen Jesus. Och problemet, så som Sjöberg lyfter fram det, är frånvaron av densamme. I mig klingar en vers ur Romarbrevet (1:16): ”Jag skäms inte för evangeliet.” Men det är just det vi gör alltför ofta. Jag känner igen väldigt mycket av de tongångar han beskriver från pastoralinstitutet.

Den allmänna gudstron betonas i dag så ofta i våra kristna sammanhang på bekostnad av budskapet om Jesus som unik frälsare. Detta medför att bilden av Jesus som enda väg till gemenskap med levande Gud blir diffus. I samtal med människor i ledande ställning i våra kyrkor och samfund har jag överraskats av att det ibland näst intill självklart konstateras att Jesus inte är enda vägen till Gud.

Läs och begrunda.

—————–

Men, på tal om signaler så har jag under veckan ägnat mig åt att just sända signaler här i Norrfjärden. Dvs jag har gjort en folder med alla höstens gudstjänster i våra kyrkor, gjort om samma folder i affisch-format, samt trixat lite med affischering för EKG – den Efter-Konfa-Grupp som vi ska starta i höst, jag och vår EFS-predikant. Det är roligt att hålla på med layout, tycker jag, och de här resultaten ser inte alltför pjåkiga ut. Till stor del är det dock baserat på mallar i Microsoft Publisher, som jag sedan har ”anpassat” efter egen smak och tycke. Dessutom har jag och EFS-predikanten varit på skolan igår och besökt alla 8:or, och gjort reklam för konfirmationsläsningen i höst. Vi drar igång nästa söndag, och då ska jag ha ett upptäckarpass med konfirmanderna om ”Jesus – Gud eller galning?”.

…och en sak till på temat signaltrupper! Vi har en ny hemsida i församlingen:
http://www.svenskakyrkan.se/norrfjarden

Pengar i mängder

Det är tur att jag inte kostar något för församlingen där jag jobbar (stiftet betalar lönen första året, då man går som extrapräst). Jag har nämligen orsakat ganska stora kostnader för församlingen idag. Det låter allvarligare och ondare än vad det är – jag har beställt nya office-licenser åt oss, och sådant drar snabbt iväg.

I övrigt funderar jag lite på hur sjukt många pengar man kan låna sig till. När vi skulle ha lånelöfte här under sommaren för att köpa en bostadsrätt utanför Piteå skrattade de på banken nästan när jag nämnde utropspriset, 200 000. Jag menar, om man skulle ställa sig och räkna en miljon enkronor (och en miljon är ju inte en ovanlig summa för ett hus, ens i Piteå) skulle det ju ta… Ja, mycket tid. Innan man ens har tjänat en miljon tar det ju några år. När bankerna lånar ut pengar till hus på 1-2-3 miljoner räknar de ju inte ens med att man någonsin ska ha betalt tillbaka alltihop. Det får de tillbaka när huset säljs vidare. Så egentligen äger bankerna de flesta husen, och vi hyr dem av dem. ”Den som är satt i skuld är inte fri.” som en före detta statsminister ju skrev.

För oss blev det i alla fall ett parhus i Storfors, d.v.s. det Storfors som mer eller mindre sitter ihop med byarna Bergsviken, Furulund och Hortlax. Det blir alldeles lagom för vår lilla familj på snart tre personer.

Annars är jag ensam präst den här veckan. Kyrkoherden har luftrörskatarr, och komministern* blir förhoppningsvis snart pappa (för tredje gången). Det blir till att fira mässa två gånger denna vecka, och intressant nog inte en enda begravning.

—————–

* Komminister är kyrkiska, eller närmare bestämt ett försvenskat latin, för co-minister, med-tjänare. Präster som inte är kyrkoherder, men har vanlig församlingstjänst, kallas så. Ännu-inte-torr-bakom-öronen präster som jag kallas pastorsadjunkter. Jag brukar säga AT-präst, så förstår folk. Annars finns det också stiftsadjunkter, dvs präster anställda av stiftet. Ytterligare en rolig grupp är emiriti (notera min latinska pluralisering! Vad säger man annars? Emiritussar?), som väl är motsatsen till mig själv – mycket torra bakom öronen. Emiritus har alltså inget med eremiter att göra, utan är pensionärer som ofta rycker in då vi yngre förmågor är sjuka, föräldralediga eller semestriga.

Enhet

I söndags blev det ingen predikan för mig. Dvs jag var ledig. Jag var på gudstjänst (eller som de flesta där nog skulle säga – ”möte”) på EFS i Bergsviken. Det var min svärmor som var mötesledare, och svärfar som spelade till psalmerna. En intressant gudstjänst blev det – fokus låg inte så mycket på att förkunna ordet, utan mer på att få mötas. Tanken var att de regelbundet gudstjänstgående i denna EFS-förening skulle lära känna varandra. Därför ägnades ca halva gudstjänstiden åt att vi satt i små grupper och fick utifrån några frågor berätta om oss själva. Oavbrutna. Den som hade stenen i hand var den som skulle prata, övriga fick lyssna.

Poängen med detta? Ja, som sagt, dels att lära känna dem man sitter bredvid i kyrkbänken, men dels också att få öva sig i att lyssna, och att få bli lyssnad på. Att få berätta sin berättelse. I kyrkan, precis som i så många andra mänskliga sammanhang, har det en tendens att bli så att vissa människor pratar mer, och andra mycket mindre. Såhär kan man lyfta fram dem som inte pratar så mycket, och hjälpa pratarna att lyssna.

Temat var i alla fall ”enheten i Kristus”, och jag får tillfälle att förkunna lite om det på veckomässa nu på onsdag, och på mässa på äldreboendet Norrgården på torsdag.

Vad tänker jag om det då? Ja, rent allmänt så är det ju faktiskt en skandal att Kristi kyrka är så splittrad. Kristi kropp i bitar. Och det enda som kan förena den är just Kristi kropp. Vad jag menar är att delad nattvard är ett synligt tecken på gemenskap, och att det också förenar oss på ett mystikt vis. Det är ju ett sakrament – mer än ett tecken. Något sker, både på ett jordiskt och ett himmelskt plan.

Och det är bara kärleken till Kristus som kan förena oss. För vår kärlek till varandra räcker sällan till. Kan vi upptäcka Kristi kärlek till oss (och därmed även de som vi kallar de – ”de andra”), är mycket vunnet.

Enhetens vänner brinner för detta med… ja, enheten. Jag är förstås medlem. Enda farhågan kring dem är väl att det riskerar bli ännu en samlingspunkt för kryptokatoliker (och äkta katoliker, förstås) med låg andel kvinnor. Så gå med och tyck till, du kvinna som händelsevis läser detta! Det enda man förbinder sig till är att be för kyrkans enhet. Vilket ju också är en viktig startpunkt för oss.

Vilka ligger bakom enhetens vänner? Per Åkerlund är nog mest drivande. Per Beskow, Gunnar Weman, Anders Arborelius, Ulf Jonsson, Sr Veronica, Per Mases, Peter Halldorf är namnen på några.

Predikan – "medmänniskan"

En annonym kommentator påminde mig, så här kommer predikan nu. Bilden ska föreställa en predikant i något yngre upplaga, under praktik i Lövånger 2005.

____________________________________________

Allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, det ska ni också göra mot dem. Det som är förhatligt för dig skall du inte göra mot din nästa. Som man bäddar får man ligga.

Gyllene regeln går att formulera på olika sätt. Positivt – det du ska göra, eller negativt – det du inte ska göra. Den var redan under antiken spridd åtminstone från romarriket i väst till Indien i öst. Man skulle kunna kalla de för en slags minimaletik, en minsta gemensamma nämnare som de flesta kulturer, samhällen och religioner kan enas om. Sunt bondförnuft skulle man kunna kalla det. När Jesus nu mitt i sin långa bergspredikan konstaterar att lagen och profeterna – alltså hela den judiska bibeln – kan sammanfattas med detta, är inte heller det något unikt. Liknande yttranden finns bevarade från samtida judiska rabbiner. Men är det inte att göra det lite väl enkelt för sig? Nog behöver vi väl mer riktlinjer än så?

Norrfjärdens kyrka igen

Det är väl kanske dags att komplettera med lite fler bilder på Norrfjärdens kyrka, tänkte jag:

Och en interiör:

Lägg märke till treenigheten (trekanten) som liksom ”flyter fritt” i luften, och hur klippan rämnar under den. Eller om det är förhänget som brister. Hursomhelst. Och korset på altaret ser ut som ett skynke som blåser över ett kors.

Får väl försöka fixa en bild på barockorgeln också. Vi var på orgelkonsert i måndags, och då började min och min frus ännu ofödda förstfödding sparka väldigt livligt i magen. Musiköra, helt klart.

Ledig eller gift

På tyska är den officiella beteckningen för ogift ”ledig”. Jag är ledig, men inte på det tyska viset, utan som i fri från arbetsuppgifter ett par dagar. Det blir alltid så konstigt när man är ledig så här mitt i veckan, torsdag-fredag nu. Totalt i osynk med alla andra. Men det hör liksom till mitt yrke.

Predikan är i alla fall skriven. Om nu någon mot all förmodan skulle först gå in här och läsa den, och sedan dyka upp på någon av gudstjänsterna på söndag – ja, det vore ju minst sagt tråkigt. Alltså lägger jag upp den efter söndag. Ett litet förhanstips är det inte blir så mycket server i predikan. Så oroa dig inte, du som inte är så hemma på datorer.

För övrigt har jag nu köpt två stycken såna här:

Det är en hårddiskvibrationsdämpare. Dvs man hänger upp hårddisken (den lilla lagringsenheten inuti datorn) i gummiband, och belönas därpå med en mycket tystare dator, eftersom hårddiskar vibrerar hemskt mycket. Vibrationer fortplantar sig i datorburkens plåt, som då ger upphov till missljud. Nu är servern barmhärtigt tyst.

Server

Nästa söndag ska jag leda högmässan i Norrfjärden respektive söndagsmässan i Rosvik. Det känns kul att få komma igång med lite mer gudstjänstrelaterat arbete igen. Under de två veckor jag har hunnit jobba efter semestern har det mest blivit det vi på kyrkiska kallar förrättningar, dvs dop, vigsel och begravning. Kyrkliga handlingar är ett lite modernare ord. Livsrelaterade riter skulle man också kunna kalla det. Personligen tycker jag nästan bäst om dop. Dop är 1) ett sakrament, dvs ett synligt tecken på Guds nåd; 2) tydligt relaterade till tron, till Jesus – det är inget konstigt att prata om det i den lilla utläggning som brukar dyka upp någonstans i alla sådana här sammanhang; 3) härligt kaotiskt med alla barn; 4) underbart att få hålla de små liven.

Tillbaka till gudstjänster. Det är kul att få rikta in sig på att förbereda predikningar igen. Och nu på söndag är temat ”medmänniskan”, eller ”diakonins dag”. Evangelietexten är extremt inspirerande. Matt 7:12: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” Kort och gott. På klassiskt lutherskt vis kan man fråga sig om detta egentligen är evangelium, eller snarare lag. Som lite reformerad katolik är jag inte säker på att jag vill göra den distinktionen.

Nåja, jag har börjat fundera kring att utlägga GT eller episteltexten istället. Samt fått några allmänna uppslag kring temat. Tänkte ge mig på ett intressant experiment, att skriva ett par uppslag kring detta innan jag hållit själva predikan, och möjliggöra för eventuella läsare (om det finns några) att tycka till om detta, och således påverka min predikan på söndag. En demokratisk predikan, kan man säga.

Medmänniskan - Jesus är den främsta medmänniskan. I kraft av hans medkänsla, hans handlande på jorden under de där ca 30 åren. Men han är också så som människan är ämnad att vara. Gud har blivit människa – en medmänniska, som vi, som visar oss vad vi ska vara, och möjliggör för oss att bli lika honom, att gudomliggöras, helgas, när han får bo i våra hjärtan.

Datornörden – Här tänkte jag mig en ingång där jag anspelar på datorserver, som ju betyder tjänare. Jag har nämligen alldeles nyss byggt en server, baserad på Windows Home Server. Denna server betjänar övriga datorer i hemmet. Sedan koppla till att diakon är ett i grunden grekiskt ord som betyder tjänare. Handlar om att stå i tjänst för sin medmänniska. Men Jesus är den förste diakonen – tjänar oss alla. Bär alla.

Nåt sånt. Jag välkomnar som sagt invändningar, förslag och kommentarer.