Religiös ekonomi?

DN skriver mycket intressant om den innevarande ekonomiska krisen. Stefan Jonsson (vet inget om honom) funderar i artikeln “Tro, kärlek och pengar” över hur det ekonomiska systemet framträder som i det närmaste religion. Han bygger detta främst utifrån två källor. Dels Joseph Stiglitz, tidigare chefsekonom för Världsbanken, som lyfter fram hur finansmarknaden bygger på tilltro (trust). Tilltro till att den man lånar av ska kunna betala. Den tron har nu vacklat betänkligt (bl.a. eftersom man innan har haft lite för stor tilltro, läs: sub-prime lån), vilket fått bankerna att upphöra med att låna ut pengar åt varandra. Tillit/tilltro och tro ligger inte långt i från varandra, vare sig på svenska, engelska eller grekiska.*

Dels refererar Jonsson också till filosoferna Michael Hardt och Antonio Negri (“Empire” m.m.) som i sin senaste bok “Commonwealth” lyfter fram att samhällslivet i grunden bygger på kärlek. Det är det som driver allt handlande, som får oss att handla gemensamt. Det är intressant, menar jag, som total kontrast till den politiska filosofi som i så hög grad har dominerat modernismen och formandet av nationalstaterna. Det jag syftar på är alltså tanken om samhällsfördraget (John Locke och Thomas Hobbes typ) som sluts för att råda bot på det “allas krig mot alla” som enligt upplysnings-filosoferna utgör människans grundtillstånd.

Någonting håller på att hända, i vart fall inom teoribildningen. Om detta dessutom skulle kunna smitta av sig på praktiken, så att det inte är egenintresse och vinstintresse som är det viktigaste (jag vet att jag svär väldigt grovt nu enligt liberal marknadsekonomis sätt att se på saken), utan istället medmänsklighet och omsorg… Ja, då är det verkligen revolution på gång.

Nu ska man väl inte dra för många växlar på det här. Intressant är det i alla fall. En viss komplettering skulle dock behövas; Tro, kärlek och pengar behöver, i synnerhet i dagar som dessa, även det tredje: Hopp! Naturligtvis ur ett evighetsperspektiv – som kan sätta lite nyttiga just perspektiv på det vi upplever just nu, som trots sitt allvar är en väldigt “världslig sak”, för att citera Karlsson på taket. Men också ur ett “världsligt” perspektiv behöver vi få känna hopp. Det här är inte världens undergång. Vi kan ta oss igenom en ekonomisk kris, även om det kräver uppoffringar. Vi kan börja bygga upp vår (ekonomiska) tilltro till varandra och bygga relationer av kärlek. Och lite förtröstan på Guds försyn gör i vart fall inte saken svårare.

—————————–

* Jag tänker här främst på ett par ställen hos Paulus (orkar inte leta reda på exakt var just nu) som antingen kan tolkas som “frälst genom tron på Jesus Kristus” eller “frälst genom Jesu Kristi trogenhet” (intill döden på ett kors, underförstått). Båda tolkningarna är rimliga, grammatiskt sett.

Zurück aus Berlin – tillbaka från Berlin

Mitt livs första personalresa (till stor del planerad av undertecknad…) är nu avklarad! En mycket lyckad resa, tycker jag. För mig var det tredje gången i Berlin, men för de flesta av mina medarbetare var det första gången. Staden är väldigt stor till ytan, så den får inte samma trånga känsla som en del andra städer (främst gamla italienska städer som Florens), utan har gott om ytor, breda gator, parker m.m. Staden är också platt som en pannkaka.* Så fort man kommer upp en bit (som i TV-tornet, avbildat här bredvid) ser man alltså väldigt långt.

Resan väckte mycket tankar, för många av oss. Det är svårt att komma från kriget, nazismen och förintelsen i Berlin. Egentligen i Tyskland överhuvudtaget.** Vi guidades genom staden, på SKUT (Svenska Kyrkan i UTlandet) och på judiska museet. Oundvikligen berörde alla guider på ett eller annat sätt historien. Några av mina medarbetare åkte också till Sachsen-Hausen, ett koncentrationsläger utanför Berlin.

I förmiddags, på väg hem, stannade vi till i kapellet på Arlanda och hade en liten lunchandakt. Jag läste en ganska stor del av passionsberättelsen ur Markus som väldigt tydligt lyfter fram hur Jesus hånas och blir slagen och piskad. Sedan reflekterade jag lite över att juden Jesus gick före in i gaskammaren. Och att eftersom vi har en Gud som har delat alla våra förutsättningar in till döden, men också övervunnit döden, kan vi ändå få känna ett hopp. Och be om hans förbarmande.

“Herre du blev vår broder, du känner vår nöd. Du bar den på ditt kors. Ge oss din frälsning.

Herre förbarma dig.”

osv. SvPs 695:1.

Annars är det väldigt skönt att vara hemma hos mina kära, som jag nu har börjat benämna i plural eftersom det väldigt tydligt är en liten varelse strax innanför min frus navel. Som dessutom (inte naveln; knodden) verkade reagera på min röst idag. Pappa är hemma!

Förresten får jag nog göra ett “fotoblogg”-inlägg snart. Har tagit mer än 600 bilder på fem dagar.

———————————

* “Kuperad som en bordsskiva” som en tidigare kollega sade en gång gällande Gotland. Han hade fel, det fanns gott om backar. Åtminstone för den som cyklar tandemcykel med konfirmander. Konfirmanderna sade: vad betyder kuperad?

** Vilket påminner mig om ett visst avsnitt av Fawlty Towers – dvs Pang i bygget. “Don’t mention the war!”

Berlin

Imorgon bär det iväg på personalresa till Berlin. Det blir intressant och kul, men just nu känns det mest lite besvärligt, när man försöker hinna packa sitt bohag i kartonger. Jag och frun (och den lilla krabaten i magen) flyttar alldeles snart från Norrfjärden till Storfors. Storfors som i byn som ligger bredvid Bergsviken, södra sidan Piteåälven. Inte Storforsen som i den stora forsen i närheten av Vidsel. Med tanke på snart annalkande telning känns det väldigt bra att bo på ett ställe där man inte behöver släpa barnvagnen uppför trappor, och dessutom bara ha ett par kilometer till svärför-äldrarna.

Kartan här föreställer en vägbeskrivning från Norrfjärden till Storfors. Inte så svårt att hitta i verkligheten heller. Hursomhelst, åter till Berlin. Det bär iväg tidigt imorgon och återvänds på söndag kväll. Det kan alltså bli en och annan intressant bild och förhoppningsvis även någon intressant tanke från dessa dagar.

Igår var jag på Svenska kyrkans grundkurs i Älvsbyn och berättade om att vara präst och om katolska kyrkan. Det är roligt att få undervisa lite. Kursen var dessutom på hugget och hade mycket frågor och intressant sidospår att halka in på. Det är faktiskt bara två år sen jag själv gick grundkursen. Tänka sig.

Att lyssna i tro – predikan

Predikan på 18 söndagen efter trefaldighet, “att lyssna i tro”. Matt 13:44-46 (det fanns naturligtvis GT- och episteltext också, men jag utgår inte från dem i predikan).

———————————

När jag gick gymnasiet hade jag en kompis som hade en lite lustig teori om hur vi människor fungerar. Han resonerade, lite på skämt, att om man träffar en tjej, blir förälskad, i november, då det verkligen är som mörkast och jobbigast, då har man en relation som håller för allt. Man kan ju undra om det verkligen stämmer, eftersom man väl aldrig har upplevt en så ljus november som då man är nyförälskad.

Är det någon här som har varit förälskad? Så där är alldeles… förryckt? Händerna upp!

Man sover knappt, man äter knappt, man längtar bara efter den där personen, och när man väl är med varandra kan man nästan vara nöjd med att bara sitta och titta på varandra. Att vara förälskad är en väldigt härlig känsla, men det är verkligen en form av galenskap. Man skulle inte stå ut med det hur länge som helst.

Jag har lätt att bli förälskad. Min senaste förälskelse är en digital systemkamera. Låter det ytligt? Egentligen är det nog inte så konstigt att vi ofta försöker shoppa oss till lycka. En till pryl, en ny bil, hatt, klänning eller nytt kök kan nog göra mitt liv mycket mer fullkomligt. Samtidigt inser nog de flesta av oss att inget av det här ger någon varaktig lycka. För stunden, visst. Min kamera roar mig ett par veckor. Sen blir den ytterligare en av alla dessa saker som man använder. Nyhetens behag går över.

Att lyssna i tro

Temat på söndag är “att lyssna i tro”. Jag ska försöka lyssna i tro och förhoppningsvis ha något inspirerat att säga på söndag. Lägger ut predikan efter att jag har hållit den, återigen om nu någon skulle råka läsa den här först och sen dyka upp på söndag. Det blir lite som att se en filmtrailer som visar alla de roliga bitarna i filmen. Och så ser man filmen och upptäcker att det inte var något mer. Ehm, eller så.

Högmässogudstjänst

Högmässogudstjänst är den konstigaste av alla kyrkans gudstjänstordningar. Helt ärligt. Det finns intressant nog en förening för högmässogudstjänstens bevarande i Uppsala. Undrar vad de gör på sina träffar? Sjunger igenom de sex olika inledande trishagion (“tre gånger helig”) man kan ha i Hmgtjen? Det vore å andra sidan lite trevligt att vara med på. Jag och en av våra kantorer har nämligen just gjort det.

Likväl tycker jag ordningen är konstig. Vi börjar med namnet: I all konsekvens namn borde det ju vara så att allt som heter mässa är mässa och allt som heter gudstjänst är gudstjänst. Men Högmässogudstjänst heter både mässa och gudstjänst. Det betyder att man genom att lägga till gudstjänst på slutet liksom tar bort mässa ur ordningen, trots att det finns kvar i namnet.

Sen blir det som att man med all denna vackra liturgi laddar upp för någon slags höjdpunkt, som sen aldrig blir av (läs: nattvard). Tala om antiklimax. Plötsligt, efter att någon har predikat relativt länge (detta möjliggörs ju av att gudstjänsten saknar nattvard, dvs helheten blir ändå inte så lång), efter att man har fått be förbön och så, tar gudstjänsten slut.

Som den kryptokatolik jag är så tycker jag ju att nästan varje gudstjänst utan nattvard är lite rumphuggen. Men om det är “möte”, dvs gudstjänst i EFS-sammanhang där man utan någon direkt fast ordning omväxlande ber, sjunger, läser bibeln och predikar, då har man på något vis en gudstjänst som står lite mer på egna ben, tycker jag. Högmässogudstjänsten känns mer som en gudstjänst man tagit bort något från.

Missförstå mig rätt: Jag älskar liturgi. Jag älskar att sjunga “Helig, helig, helig, är herren Sebaot…” osv. Men redan när jag stämmer upp i de tonerna är det som att mitt muskelminne ställer in sig på nattvard. Lite som jag tidigare skrivit om hur min frus brorson reagerade när en viss psalm spelades på en familjegudstjänst.

Jag vill nästan göra en kupp på söndag. Jättekort predikan och så plötsligt nattvardsbön… Vill nästan.

EKG

Ikväll har vi haft EKG – Efter Konfa Grupp. Eller elektrokardiogram. Eller ekumenisk kristen grupp. Typ. Vi träffas varannan onsdag på EFS i Norrfjärden är det tänkt, firar mässa och fikar och samtalar med de ungdomar som behagar komma. Ikväll kom det sju (ett heligt tal!) och jag hoppas att det kan få fortsätta vara åtminstone den mängden. Vår förhoppning är att få hjälpa de här ungdomarna till att fördjupas i tron, att få förankras allt tydligare i Jesus.

Har också varit på föräldrautbildning om förlossningen, och fått se en film om detta. Intressant, läskigt och spännande, att alltmer närma sig den dag då vi får lära känna vår lilla sprattelkrabat. Hon jag utbytt ring med har fullt sjå att somna när den får för sig att börja dansa precis när hon lägger sig ner.

Annars cirklar mina böner just nu kring Carolin, den tjej från Piteå som det skrivits om en hel del i tidningarna på sistone, efter att hon försvann i helgen. Och kring en liten ettåring från byn som har en mycket ovanlig och allvarlig sjukdom. Be gärna för dem.

Snicksnack

Ibland är det verkligen fascinerande hur media kan vinkla saker. Det finns många allvarliga exempel på detta – det jag dock sprang på alldeles nyss är väl av det klart mindre allvarliga slaget. Dagens nyheter skriver att vi snart ska kunna skriva anteckningar på baksidan av bilden, precis som på gamla analoga bilder (vem gjorde egentligen det? inte jag… hade jag väl hittat åt en bild så såg jag ju vad den föreställde. då var det viktigare att skriva på alla dessa pappersfickor med bilder, så man iaf visste från vilket år den var). Vad det i själva verket handlar om är ett nytt grafiskt system för att tagga* bilder, något som är långt ifrån nytt under solen i den digitala världen.

Att tagga en bild är att lägga till så kallade metadata i bildfilen. När jag tar ett foto med min kamera registrerar den automatiskt en massa data om bilden i den bildfil som skapas. Där står kamerans märke och modell, tidpunkt, vilken brännvid linsen hade, om blixt användes, slutartid, bländartal osv. När jag sedan för över mina bilder till datorn använder jag ett dubbelt tagg-system. Varje bildmapp på datorn heter enligt modellen ”20080830 Konfa-återträff på Storstrand”. Dessutom får mappen och bilderna inskrivet att de är tagna just den dagen. Utöver det kan jag i det (för övrigt utmärkta) program jag använder skriva in var bilderna är tagen och lite om vad som utspelar sig på dem.

Fördelen med att vara noggrann med taggningen är att det går väldigt snabbt att hitta åt bilder man söker. Om jag i sökfönstret i Picasa (ovan nämnda utmärkta program) skriver exempelvis ”mage” hittar jag alla mappar där jag sparat bilder på min frus mage. (Hon är gravid. Så indirekt fotar jag också den efterlängtade lilla krabat vi väntar om ca 2 månader.) Dessutom dyker ett par äldre mappar upp där bilder på min svägerska med likaledes gravid mage finns.

Att Nokia inför en grafisk variant av detta, där det ser ut som om du vänder på bilden, är således att kategorisera som intressant, men knappast värt att blåsa upp som om denna märkning hade varit omöjlig tidigare.

Som utsmyckning bjuder jag idag på en bild som är taggad med ”katolska kyrkan i Luleå.”

* Från engelskans ”tag” som betyder ungefär ”märkning”.

Spore

Jag är inte bara präst, jag är datorspelare också. Det är lite kul att det faktiskt kan ge en del ingångar till att nå fram till konfirmander. Inte så självklart att det går att koppla till förkunnelsen eller så, men man kan i alla fall hitta ett gemensamt intresseområde. Nå, jag brukar läsa på spelsajten fz.se en hel del. De recenserar spel, skriver om nyheter och så. Idag har de ett intressant inlägg om det nya spelet Spore.

Spore går ut på att själv designa en encellig organism och sedan gå via flercellighet till fisk till landlevande till stam till civilisation till rymdfarare. Jag köpte det i princip samma dag det släpptes och är väl inte överförtjust i det, men kul är det i alla fall.

FZ:s inlägg om Spore idag länkar till en sajt som heter antispore.com. Där (tycks det) ondgör sig någon amerikansk ”kristen fundamentalist” över detta med hur datorspelet stöder evolutionsteorin och är mot kreationism m.m. Sällan har jag sett så många kommentarer kring ett inlägg. Alla tycks vilja tycka något kring hur dumma kristna är eller religionens idioti överhuvudtaget. Några vågar säga att de själva är kristna med inte har något emot Spore.

Intressant nog läser några inlägget lite mer noggrant. Och upptäcker att det hela var ett skämt. Likväl fortsätter kommentarstormen. Sant är dock att exempelvis tidningen Dagen har skrivit om spelet, och nämnt just detta med evolution m.m. Man kan förstås fråga sig om det verkligen beskriver evolution, eller om det snarare handlar om en slags intelligent design. Det handlar nämligen inte om survival of the fittest. Du kan designa dina varelser till att se ut i princip hur som helst. Sen om designen alltid är så intelligent är ju en annan fråga.

Personligen så menar jag att vetenskapens beskrivning av världens skapelse (ni vet, big bang och allt det), utveckling (evolutionsläran) och beskaffenhet (biologi, kemi, fysik m.m.) alltid är färskvara. Jag tror absolut att det är den bästa beskrivningen vi har av det hela just nu, och jag har inga problem med att människan skulle ha utvecklats från andra djurarter, ursprungligen encelliga organismer. Däremot skulle jag inte för en sekund vilja vara utan bibelns skapelseberättelser. Det är tack vare dessa vi vet vem vi har att tacka för vår värld och för våra liv. Vad (vem) vårt ursprung är, och vårt mål. Att skapelsen i grunden är god, och att vi måste ta vara på vår omvärld. Vi har ett gigantiskt ansvar som vi bara kan bära med vår skapares hjälp.

Besatta präster

Ibland dröjer det mellan skrivtillfällena… Nå, tänkte bara säga att jag igår träffade majoriteten av prästerna i Piteå kommun, på en och samma dag. Två kyrkoherdar, en hög komministrar och en pastorsadjunkt. Den främsta anledningen till att det blev så många (dock inte hela anledningen) var att jag var på ”humlans surr”, en liten samtalsgrupp som några präster bildat här i stan. Vanligtvis brukar det innebär att någon väljer en bok som det sedan diskuteras kring samtidigt som man fikar. Den här gången blev det bara fika och samkväm, ingen bok.

Hursomhelst, så är jag själv lite besatt för tillfället. Inte av något ont (eller ja, helt god  är jag ju förstås inte heller, men missförstå mig rätt) utan av min nya kamera. I lördags köpte jag en begagnad digital systemkamera, närmare bestämt en Pentax K10D. Väldigt trevlig kamera, och jag har redan hunnit ta en hel del bilder. Bilden här är ett exempel, återigen Norrfjärdens kyrka. JA, jag fotar andra saker också, men jag försökte hitta en fin bild som dessutom inte lämnar ut någon som inte har bett om att få vara med på min blogg. Norrfjärdens kyrka kan inte säga nej, även om jag frågar. Några båtar kan också få vara med. De säger inte heller nej.

På tal om besatthet (eller kanske inte…) så har ju en ganska tråkig ny ”kyrkostrid” utspelat sig i lokala media (av en viss bloggare kallad ”palt-posten”). Av olika orsaker har Piteå lands och stadsförsamlingar bestämt sig för att gå samman. De ska heta Piteå församling. Norrfjärden och Hortlax vill inte vara med, vilket av vissa inte bemöts med den allra största förståelsen. Nåja, det här blåser nog snart över.