Högmässogudstjänst är den konstigaste av alla kyrkans gudstjänstordningar. Helt ärligt. Det finns intressant nog en förening för högmässogudstjänstens bevarande i Uppsala. Undrar vad de gör på sina träffar? Sjunger igenom de sex olika inledande trishagion (“tre gånger helig”) man kan ha i Hmgtjen? Det vore å andra sidan lite trevligt att vara med på. Jag och en av våra kantorer har nämligen just gjort det. 
Likväl tycker jag ordningen är konstig. Vi börjar med namnet: I all konsekvens namn borde det ju vara så att allt som heter mässa är mässa och allt som heter gudstjänst är gudstjänst. Men Högmässogudstjänst heter både mässa och gudstjänst. Det betyder att man genom att lägga till gudstjänst på slutet liksom tar bort mässa ur ordningen, trots att det finns kvar i namnet.
Sen blir det som att man med all denna vackra liturgi laddar upp för någon slags höjdpunkt, som sen aldrig blir av (läs: nattvard). Tala om antiklimax. Plötsligt, efter att någon har predikat relativt länge (detta möjliggörs ju av att gudstjänsten saknar nattvard, dvs helheten blir ändå inte så lång), efter att man har fått be förbön och så, tar gudstjänsten slut.
Som den kryptokatolik jag är så tycker jag ju att nästan varje gudstjänst utan nattvard är lite rumphuggen. Men om det är “möte”, dvs gudstjänst i EFS-sammanhang där man utan någon direkt fast ordning omväxlande ber, sjunger, läser bibeln och predikar, då har man på något vis en gudstjänst som står lite mer på egna ben, tycker jag. Högmässogudstjänsten känns mer som en gudstjänst man tagit bort något från.
Missförstå mig rätt: Jag älskar liturgi. Jag älskar att sjunga “Helig, helig, helig, är herren Sebaot…” osv. Men redan när jag stämmer upp i de tonerna är det som att mitt muskelminne ställer in sig på nattvard. Lite som jag tidigare skrivit om hur min frus brorson reagerade när en viss psalm spelades på en familjegudstjänst.
Jag vill nästan göra en kupp på söndag. Jättekort predikan och så plötsligt nattvardsbön… Vill nästan.
6 svar so far ↓
SvBG // 18 september, 2008 vid 11:21 e m |
Jag håller med dig, men vill helst att man i stället för att ha högmässogudstjänst som alternativ till högmässan väljer söndagsgudstjänstordningen. På så sätt får vi en större spännvidd i våra gudstjänster och en tydligare ”predikogudstjänst” och större utrymme för körsång och liknande. Inte för att jag har nånting emot långa gudstjänster, men tänk en högmässa med mycket folk, många duklag + en rejäl predikan OCH en kyrkokör som sjunger 4-5 sånger… Det kan bli för mycket av det goda. Nej, hellre då söndagsgudstjänsten, som sagt, som komplement till högmässan.
parbring // 19 september, 2008 vid 9:09 f m |
Jo, i Norrfjärden har vi ordningen att vi oftast firar högmässa eller högmässogudstjänst i Norrfjärdens kyrka på söndagar kl 11, och söndagsmässa eller söndagsgudstjänst i Rosviks kyrka kl 18. Personligen tycker jag inte det är något större problem att hålla högmässan inom 70 min (65 är mitt snitt, tror jag). Man får helt enkelt fatta sig lite kortare.
Och så får kyrkokören sjunga under utdelandet, som postludium och så, så förlängs inte gtj så mycket av körsång.
Stig Strömbergsson // 23 september, 2008 vid 4:25 e m |
Seckna kloka pöjkar.
Precis som de tycker tycker jag. Högmässogudstjänsten signalerar bara liturgisk amputation. Högmässan – eller annan mässa om man är få – är givetvis det naturliga varje söndag i en kristen församling, dvs i en gemenskap där det firas gudstjänst varje Herrens dag. Så lär Luther ha sagt – åxå en kryptokatolik kanske.
parbring // 23 september, 2008 vid 5:23 e m |
De flesta av årets söndagar firas någon form av mässa i Norrfjärdens församling. Oftast är det faktiskt så att om det är gudstjänst på ena stället, är det mässa på det andra. Till min stora glädje. Och många gånger är det mässa på båda ställen. Då kan man istället börja fundera över sådant som tydligen livligt funderats kring förr i världen – om prästen själv ska ta nattvard flera gånger på en dag. Hehe. Jag fattig, syndig människa skulle nog behöva ett par extra gånger…
Fredrik Fernbom // 7 oktober, 2008 vid 7:27 f m |
Laurentius Petri skriver – i Kyrkoordningen från 1571 – att det inte skadar prästen (jag minns inte den exakta formuleringen, men det är i varje fall innebörden i resonemanget) om han kommunicerar med församlingen på mer än ett ställe. Själv har jag firat fyra högmässor och aldrig avstått från att deltaga fullt ut. Men efter reformationen, under ortodoxins tid, föll självkommunionen ur bruk och tilläts först på 1900-talet, detta p g a den vikt man lade vid absolutionen som villkor för nattvardsgången. Man kallade ju det hela ”att gå till skrift” eller att ”skrifta sig” (egentligen helt enkelt att ”bikta sig”, men skriftermålet övergick med tiden från enskilt till allmänt). Ännu i vår tid finns det präster i Göteborgs stift som håller sig till de äldre föreskrifterna/rekommendationerna.
parbring // 7 oktober, 2008 vid 9:07 f m |
Det är ju fascinerande – om man vill vara lite elak kan man anklaga den lutherska ortodoxin för det mesta vi inte är så nöjda över i Svenska kyrkan. Ja, med undantag av mälardalsliberalismen kanske (ett uttryck vi lite skämtsamt myntade på pastoralinstitutet, som kontrast till vår norrlandsfromhet m.m.). Intressant egentligen med västerlandets gigantiska fokus på den personliga synden, och att vi trots att det inte går, ändå ska bli ”värdiga”. I katolska kyrkan säger hela församlingen inför varje nattvardsgång ”Herre, jag är icke värdig att du går in under mitt tak, men säg blott ett ord, så blir jag helad.”
Samuel Rubensson skriver väldigt intressant om den ortodoxa liturgin i senaste numret av Pilgrim. Att man inte har en syndabekännelse, men desto starkare bön om Herrens förbarmande.