Ord på tankar

Torsdag och fredag var jag i Skellefteå på stiftsgården (kapellet här till höger). Det var första delen av en kurs i andlig vägledning, med utgångspunkt i Ignatius av Loyola. Nu var det två seminariedagar ledda av Magnus Malm. I februari blir det en längre retreat, och så kommer det att fortsätta så, med en retreat och ett seminarium per år under tre år.

Det var väldigt givande dagar. Jag fascineras just nu storligen över hur vissa människor ibland förmår sätta ord på tankar man burit på länge. Magnus Malm lyckades med det för mig nu. Framförallt är det två tankar jag fått med mig:

1. Min sanning är sann. Men kyrkan bär också på en objektiv sanning. Min brottning med kyrkans tro – mina personliga problem med vissa delar i bekännelsen eller med Gud – får inte diktera kyrkans objektiva sanning. Och när vi reviderar delar av detta (ecclesia semper reformanda – den ständigt reformande kyrkan) måste det ske i stor ödmjukhet mot traditionen och lyhördhet för våra trossyskon i andra länger och kyrkor.

2. Som kristna måste vi kunna leva med paradoxer. Vissa saker är till synes oförenliga i våra liv och i vår tro, men det betyder inte att vi till varje pris ska kämpa för att reducera (med betoning på just reducera) paradoxerna till entydigheter. Bibeln bär exempelvis både på ord om dubbel utgång och om universell frälsning. Vi kan inte bara välja ett perspektiv, utan måste leva med att båda finns med, även i vår tro och förkunnelse.

Mest intressant är förstås detta ur perspektivet av hur vi i kyrkan blandar ihop dessa saker. Mer om det en annan gång.

Flytt, förkylning och fosterfar

På en och samma gång har jag varit väldigt förkyld och mitt upp i en flytt. Se tidigare inlägg. Vi bor nu i byn Storfors, alldeles söder om Piteälven, på promenadavstånd från mina svärföräldrar. Vi har dessutom flyttat från lägenhet till parhus. Anas det en viss taktik bakom allt detta? Helt riktigt. Vi har redan börjat inrätta våra liv efter någon annan, en som kommer att vara huvudperson i våra liv alldeles snart. En kollega uttryckte saken som så häromdagen, att jag minsann är fosterfar. Dvs far till ett foster. Nu är det bara några veckor kvar, faktiskt, och vi längtar båda två efter att få lära känna nummer tre.

Förutom boendeväxling har vi nu också investerat i torktumlare. Tanken är liksom att de där små liven kräks en hel del. Plus producerar ur andra kroppsöppningar. Tvättmaskinen kommer alltså att få gå en hel del, och då är det ju bra att snabbt kunna ha kläderna torra.

Storfors är för övrigt en intressant by. Någon gång i tiden (när?) har hela byn fått maka sig uppför slänten från älvstranden, för att göra plats för E4. Nedanför där E4 går idag finns det rester av ett sågverk (se den mkt uppmuntrande bilden ovan) som är själva orsaken till att det blev en by här. Det finns nämligen ingen fors i Storfors, utan namnet är hämtat från sågföretaget, som från början var placerat vid en fors någonstan åt Lillpite-hållet. Detta skedde på 1800-talet någon gång. Storfors gränsar också till Hemlunda och Bergsviken. Och med gränsar menar jag verkligen gränsar. Det är bara Hortlaxvägen (Gamla Riks 13, som numera heter något annat som jag inte kommer ihåg) som skiljer byarna åt.