Gott nytt år!

Nu har vi då återigen ett nytt kyrkoår! Första årgången texter börjar läsas, och i påsk är det markusserien som gäller som passionsandakt. Storebror Stig (nåja, storebror i ämbetet åtminstone) skriver mässlösheten på första advent, vilket egentligen är väldigt intressant. Varför inte fira mässa? För att man ska hinna sjunga så många sånger? För att det är så mycket folk och det skulle ta för mycket tid? För att det är många kyrk-ovana (alltså inte kyrko-vana) i kyrkan?

1. Man kan sjunga mycket (åtminstone kan kören det) medan alla tar emot nattvarden.
2. Mycket människor = ännu mer tid att sjunga under nattvarden.
3. Om vi nu vill skicka med de kyrk-ovana något väsentligt kan vi väl åtminstone ge dem det största av allt? Det andliga viaticum (vägkost) som är Kristus själv.

Som den nyblivne förälder jag är blev det inget kyrkobesök för mig idag, utan kyrkan kom till oss istället, dvs vi såg på tv-gudstjänsten från Uppsala domkyrka. Extremt traditionellt, liturgiskt sett. Introitus, evangelieprocession m.m. Fantastiskt duktig kör. Och så en riktigt träig predikan från domprostens sida. Hon pratade på om ödmjukhet, men jag fattade aldrig riktigt hur hon kopplade till evangelietexten. ”Jesus rider in på ett lastdjur, en åsna, istället för häst.” [nu parafraserar jag] Jo, visst, men jag vet inte om det främst är av ödmjukhet (även om väl Sakarja använder det ordet). Genom att rida in på en åsna deklarerar han väldigt tydligt för folket att han gör anspråk på att vara Messias. Han anspelar på profetiorna. Därför ropar också folket – Hosianna! Rädda oss! Alltså från romersk överhöghet. Vilket ju Jesus som bekant inte var särskilt intresserad av att göra. Hans verk var mycket större än så.

Slutligen också ett länktips: http://www.kyrkokartan.se/ En ny sajt där man kan registrera sig och börja recensera kyrkor samt lägga upp bilder på dem. Dock begränsat till SvK… Men gå in och börja tyck till om din kyrka! Jag har recenserat Norrfjärdens kyrka och lagt upp bild på den.

Öster om Eden (och dagens Cavanaugh)

Öster om Eden* låg landet Nod, dit Kain ”drog sig bort, undan Herren”. (1 Mos 4:16). Tidningen Nod syftar väl kanske mer på ett nod, som i ett nav, en central punkt. Hursomhelst är det en alldeles utmärkt läsvärd kristen kulturtidskrift, som ges utav Örebro missionsskola. Länk finns här. Senaste numret (som ännu inte omnämns på hemsidan) damp ner i vår brevlåda igår, och som vanligt är det lite av en högtidsstund att få öppna den. Ehm, tidningen, inte brevlådan. Numrets titel är ”Old time religion – om vantrivseln i det sekulära”. I ett antal artiklar undersöker man bl.a. om uttrycket ”påkristning” verkligen är motiverat, varför kristendomen tycks ha flyttat till syd, väckelse bland kinesisk kulturelit – och: Avsaknaden av kristen politik i Vita huset.

Just detta senaste var utifrån en intervju med William Cavanaugh, en amerikansk professor i dogmatik som jag har ramlat på ett par gånger under studierna. Han är katolik, och har fokuserat sin forskning mycket på samspelet mellan samhället och kristendomen. Hans avhandling, Torture and Eucharist, behandlar hur kyrkan förhöll sig till Pinochet-diktaturen i Chile. Katolska kyrkan där var (och är?) något av en folkkyrka, på den tiden i det närmaste en statskyrka. Det tog tid att ställa om och faktiskt medge/inse att landets ledning var högst orättfärdig. Dock ledde det till att ledarna för militärkuppen exkommunicerades.**

I senaste numret av Nod har Lars Johansson gjort en intervju med Cavanaugh om schablonföreställningarna om det kristna inflytandet på amerikansk politik.

Lars Johansson: Hur kan man kombinera en restriktiv syn på abort med en tillåtande attityd till vapen och krig?

Cavanaugh: Jag förstår det faktiskt inte. Det är galet egentligen. I dessa dagar bör en kristen känna sig mycket politiskt hemlös. Inget av partierna uttrycker några kristna värden på ett sammanhängande sätt. Om man söker en helhetslösning där evangeliet utmanar etablerade synsätt både vad gäller abort, krig, tortyr och dödsstraff och samtidigt värnar om de fattiga och svaga, då kan jag inte se att kristna har några verkligt goda alternativ.

Lite sammanfattat kan man säga att han menar att det förvisso finns en dominerande civilreligion i USA, där man nästan måste prata om Gud, men att ”from” kristen tro knappt har någon påverkan på den officiella politiken. Däremot har republikanerna blivit väldigt duktiga på att anspela på kristna moralvärderingar (utan att i praktiken göra något åt det) och framförallt: locka dessa väljare.

——–

* Öster om Eden är faktiskt en av de bästa romaner jag har läst. Av John Steinbeck. Rekommenderas varmt!
** Exkommunicera betyder, tvärt emot vad många ofta tänker, inte att bannlysas och inte heller att uteslutas ur kyrkan. Kort och gott betyder det att uteslutas från nattvarden. Vilket dock i realiteten gör en till ”hedning”. Församlingsdisciplin, helt enkelt.

Nativitatis dies

Nativitatis dies betyder jul på latin, fast grundbetydelsen är ju födelsedag. I lördags föddes hursomhelst vår älskade lilla Maja på Sunderby sjukhus, 3,7 kg och 52 cm. Nu ligger hon och snusar så sött bredvid mig på soffan. Hursomhelst blir det nog högst begränsat med inlägg här den närmaste tiden.

Konkurs

För första gången har jag nu drabbats av en konkurs. Det är inte jag som har gått i konkurs, tack och lov, utan en av de större nätbutikerna när det gäller datorprylar. Datorbutiken.com har jag hunnit beställa från ganska många gånger – fler än från de flesta andra. Som datanörd är jag notoriskt otrogen – det seriösa företag som ligger bäst till på prisjakt.nu köper jag från. Ofta har det dock varit just datorbutiken.com.

Och idag blev det KK för dem. Så sent som tisdag förra veckan beställde jag ett grafikkort hos dem. Nästan 900 kronor, som jag inte vet om jag får tillbaka. Och något grafikkort har jag heller inte sett röken av. Surt. Vi får väl se vad konkursförvaltaren säger.

Något betydligt intressantare här i livet: Om en halvtimme går tiden ”ut”. Dvs då har vi passerat beräknat förlossningsdatum. Jag längtar väldigt mycket nu efter att få lära känna detta lilla mirakel som snurrar runt i magen på min kära. Det känns heller inte helt fel att få vara ledig några veckor (har lite sparad semester också) i samband med detta – även om det naturligtvis blir en helt annan ledighet än man varit med om tidigare. I lördags träffade vi också den mest jämnårige av vårt barns kusiner. Två dagar gammal var han, 2,9 kg lätt och väldigt söt. Vi får se hur stor åldersskillnad det blir mellan dem. En vecka, två…? Min systerdotter på 2,5 år får nu också sitt första yngre syskon sin första yngre kusin.* Hon har börjat leka ”bädda ner bäbiskusinen”.

* Där blev det allt lite fel. Som en sann kryptokatolik måste jag ju dock betona att kusin och syskon i princip samma i biblisk bemärkelse.

Hopp i en liten ask – del 2

Till att börja med ett par brasklappar: Att jag nu skriver detta är inte för att jag skulle tycka att det jag tar upp är fel. Jag är inte ute efter att sätta (tillbaka) en sjukdomsstämpel på andra. Snarast handlar det om att iaktta trender och tendenser på ett mer generellt plan.

Dagen skriver (och flera andra media rapporterar också) om att socialstyrelsen ska ta bort definitionen av några sexuella beteenden som sjukdom. Det gäller bland annat transvestism, fetischism och sadomasochism som inte kommer att klassificeras som psykisk störning eller beteenderubbning.

Michel Foucault (ack så poppis på humanist-huset i Umeå när jag läste där) är väl en av de som tänkt mest kring detta med vad samhället definierar som sjukdom, eller för delen som brott. Det varierar över tiden – är inte evigt givet – och det tål att tänka på varför det ena är sjukt, men det andra inte. Enligt socialstyrelsen ska tydligen transsexualism, exhibitionism, voyeurism och pedofili finnas kvar som diagnoser. Samhället har alltså trots allt något att säga om gränssättningen för en sund sexualitet. Förutom transsexualism (som väl, gissar jag, räknas som diagnos för att dessa personer ska kunna få hjälp med könsbyten?) tycks det då handla om situationer där man utsätter andra för något, andra människor som oftast inte vill bli utsatta.

Artikeln konstaterar också att homosexualitet upphörde att vara en sjukdomsdiagnos 1979, samt att det finns ett samband mellan omdefinitionerna anno 2008 och 1979. Det får mig att åter igen tänka på det där Pandoras krus, som jag skrev om i del 1. Öppnas en sak, vad händer med resten? Som sagt, återigen – här handlar det om en generell iakttagelse. Jag tror det är en god tanke i att ovanstående företeelser inte räknas som psykiska störningar. Sen hindrar inte det att jag stilla undrar varur dessa saker kommer, om det är sunt, gott och Guds vilja. Men även om man skulle svara nej på de frågorna, betyder det inte att de ska räknas som sjukdomar. Mycket i vår skapelse och i oss själva är brustet och otillräckligt. Och i behov av Guds förlåtelse, frälsning och helgelse. Den bjälken behöver vi först och främst se inuti oss själva, innan vi förmår säga något om flisan hos vår syster eller broder.

Ny design

I ett försök att förbättre läsbarheten har jag valt att byta design. Jag märkte att kontrasten var ganska dålig på den förra designen, och dessutom var texten väl så liten. Bilden jag bytt till som rubrikbild är tagen i höst här i Piteå, ute vid en havsvik. Vacker kväll var det. Vad den ska stå för… Tja? Det får man väl meditera över. Kommentera gärna designen, om du händelsevis minns den gamla.

Raspeballen

Man var ju tvungen att testa. Är det ett (ur piteå-perspektiv) helgerån eller en succé? Raspeballen, det norska paltmjölet som nyligen börjat sälja i affärerna här i Piteå. Sagt och gjort – jag köpte ett paket, köpte rimmat sidfläsk, och idag skulle det testas!

Och betyget? Tja, om svärmors pite-paltar är en femma (på femgradig skala), och nyhlens-hugossons köpespalter en trea, så kvalificerar de sig helt klart till en fyra i alla fall! Väldigt enkelt och bra – bara att tillsätta vatten till paltmjölet och sedan koka en timme, så har man flatpalt. Hacka upp fläsk och baka in i varje boll, så har man vanlig palt. Intressant nog hittar man även havregryn i de här paltarna, så de har väl lite högre fiberinnehåll än andra. Rekommenderas varmt!

Hopp i en liten ask?

När Pandora gläntar på locket till det krus (ja, tydligen var det ingen ask, det är en sentida felöversättning enligt wikipedia) hon fått av Zeus, hoppar plötsligt all världens ondska ur det. Det enda som blir kvar åt människorna i denna grekiska myt är hoppet.

Många av de som är motståndare till den nya äktenskapsbalk som är på gång nu i Sverige, tycks argumentera utifrån att om man inför detta, ja då är det som att öppna Pandoras krus. Alla möjliga andra mer eller mindre moraliskt tveksamma levnadsformer är då snart accepterade i samhället. Det handlar bl.a. om sådant som månggifte. Argumentationen kan tyckas något haltande, lite av guilty by association, eftersom man kanske inte riktigt vågar säga att man egentligen anser ”frågans kärna” omoralisk. Samtidigt är det fascinerande att höra hur den nya äktenskapsbalkens tillskyndare ofta argumenterar utifrån att det är ”att inte diskriminera” som är grunden till reformviljan.

Det är naturligtvis en god sak, att inte diskriminera. Men om man gör det till sin främsta universalie – det kriterium utifrån vilket alla andra saker granskas – kan man undra om inte Pandoras krus-argumentet ändå har en poäng. Vi människor har alla möjliga (och omöjliga) drifter och begär. Vem ska avgöra vilka som ska tillåtas, och vilka som ska ”diskrimineras”? Diskriminerar inte staten i själva verket alla de (om än relativt få) som vill leva i exempelvis en polyamorös* relation? Varje form av inskränkning av en persons frihet, av drift, längtan, begär osv skulle kunna tolkas som diskriminering. Naturligtvis lägger man då till kriteriet att det man gör inte ska skada eller tvinga någon annan. Slutsatsen blir att allt som två myndiga personer är eniga om är OK. Och där är vi igen, vid Pandoras krus.

Gränssättningen är den svåra frågan. Jag tycker mig träffa allt fler i Svenska kyrkan, som när det gäller sexualitet nästan har hamnat i det där med det två myndiga personer kommer överens om. Med tillägget, att det handlar om kärlek, att Gud är kärlek, att all kärlek kommer från Gud, och att Gud (och följdaktligen kyrkan) därför inte heller kan inskränka (diskriminera?) vår kärlek.

För det första är jag inte säker på att vi människor verkligen har förstått vad kärlek är. Även om Gud visade det för oss, genom att ge oss sin ende son. För det andra är jag övertygad om att Gud har mer att säga oss kring sexualitet än så. Exakt vad och hur mycket är jag dock inte lika säker på. För det tredje tror jag inte riktigt att ”Gud är kärlek” gör helt rättvisa åt den Gud som Bibeln vittnar om. Tomas Nygren skriver väldigt intressant om detta med gudsbildens konsekvens för olika teologer i Lag och evangelium som tal om Gud. Makt och helighet är två viktiga begrepp som han tar upp, förutom kärlek.

Det blir intressant att se vad som händer framöver i den här frågan. En del vill införa tvång för vigselförrättare att viga även samkönade par. Sådana röster hörs även inom kyrkan. Frågan är vilka konsekvenser det får? Flera hundra** präster som ska ställas inför rätta? Flera hundra präster som lämnar Svenska kyrkan? Splittring? Konvertering? Hur fullgör församlingar sitt uppdrag*** när flera (på vissa ställen nästan alla?) präster plötsligt försvinner?

När Pandora till slut stängde kruset blev som sagt hoppet kvar. Hoppet är åtminstone tredelat. För det första finns det än idag en och annan präst som inte viger frånskilda. Detta är ingen stor affär – det sker i tysthet, sådana vigslar bokas helt enkelt inte in på den prästen. Såvida inte ovan länkade debattörer får bestämma. För det andra framkastade ju Göran Hägglund m.fl. nyligen förslaget att skilja civil och kyrklig vigsel åt. Det ser inte ut att bli så den här gången, men jag hoppas att vi är på väg dit i förlängningen. Det skulle ge kyrkorna frihet från myndighetsutövande, och därmed även en del statliga krav. För det tredje vilar hoppet på att kyrkan inte kan finnas till utan Guds helige Ande. Om vi söker Andens ledning i uttolkning och tillämpning, kommer det också, i långa loppet, att bli välsignat. Däremot är det inte säkert att vägen är smärtfri.

—-

* polyamorös = ”många-kär”, dvs flera män och/eller kvinnor lever ihop i en sexuell relation.
** Yngve Kalins lista lär visst ha innehållit 700-800 namn. Många var förvisso pensionerade, men många som sympatiserade med listans upprop skrev heller inte på.
*** Fira gudstjänst, bedriva undervisning, diakoni och mission. Inte exakt kyrkoordningens formulering, men ungefär dess innehåll.

Paolo Roberto min idol

Ramlade av en slump över ett referat ur en P3-intervju med Paolo Roberto. Fick mig att gapskratta. http://www.suk.se/viewNews.do?NewsID=0052

Referatet finns på Sveriges Unga Katolikers hemsida (där jag själv varit medlem en gång i tiden). Paolo Roberto menar sig vara militant motståndare till feminism. Det roliga (som fick mig att gapskratta) är inte främst hans åsikter, utan hur perplex hon som intervjuar honom blir över det han säger. Och att hon dessutom vill undvika konflikten genom att byta ämne, medan han håller sig kvar. Sen kan jag nog instämma med honom både här och där – när det gäller just föräldraförsäkringen i alla fall. Säger jag, och tillägger att jag minsann har tänkt vara hemma ett halvår åtminstone med det barn som vi väntar när som helst nu. Även fast jag, pga ändrad form av prästtjänst, snart är den som tjänar mest i familjen (just nu ligger vi nästan lika).

Nå, läs och begrunda – upprörs, eller som jag: skratta.

—–
Edit: ändrade länken så att den blev en riktig länk också…

Ronja under ytan

Ända sedan jag såg Ronja Rövardotter som TV-serie första gången, någon gång i slutet av 80-talet (jag var på tok för liten när den gick på bio) har jag älskat den berättelsen. I mellanstadiet läste jag boken också, en genomläsning som jag faktiskt inte har något som helst minne av. Jag har för mig att en av mina kära storasystrar började läsa den för mig också, ungefär vid den tid då jag först såg den på TV, men där är jag inte riktigt säker.

Hursomhelst, igår såg jag norrbottensteaterns uppsättning av berättelsen på Christina-salen i Piteå. Till skillnad från i många kyrkliga sammanhang drog jag inte ned medelåldern kraftigt, utan drog snarare upp den rejält. Många barn, som fascinerat såg på hur dessa åtta personer lyckades dramatisera så mycket med så små medel.
En väldigt bra föreställning, i mina ögon.

För mig blev det också allt det som rör sig under ytan i berättelsen tydligt. Jag har förvisso sett filmen i vuxen ålder, men det är också ett bra tag sen nu. Kanske var det också genom teaterns lite annorlunda perspektiv och val av fokus det blev tydligt. Helvetsgapet* som ett verkligt helvetes – gap, en djup klyfta mellan två grupper, inte bara i borgen, utan också i deras hjärtan. Och Ronja och Birk som med barnens oskuldsfullhet börjar hoppa över det här gapet, trots att de ärvt sina föräldrars hat mot varandra. Medmänskligheten, den närmast instinktiva barmhärtighetshandlingen när man ställs inför sin nästas nöd. Handlingar av medmänsklighet som steg för steg för dem närmare varandra, tills de kallar varandra bror och syster. (“Det vet man ju hur det går med det om ett par år.” yttrar Birks mor Undis i ett ögonblick av insikt.)

Just möjligheten att välja annorlunda än föräldragenerationen, att vi faktiskt inte är helt bundna av vårt arv, betonas flera gånger. “Jag ska då minsann aldrig bli någon rövarhövding! Inte om di blir arga och gråter när man tar av dem!” Barnens kärlek lyckas till slut överbrygga hatet mellan familjerna, och symboliskt nog byggs då också en bro över helvetsgapet.

Berättelsen lyckas också ta upp döden, enheten med naturen och att vi inte kan “äga” den, hur svårt det kan vara att vara både förälder och barn, att vänner kan gräla men också försonas och förlåta. Berättelsen vågar väcka fler frågor och spänningar än de flesta barnbiblar.

——-
* Som liten hörde jag “helvetesskapet”, och det lät som att flera av barnen hade förstått det som så också. Kanske inte så dumt – “det som är skapat av helvetet”. Diabolos (djävulen) är ju den som splittrar, den som står split.