Ronja under ytan

Ända sedan jag såg Ronja Rövardotter som TV-serie första gången, någon gång i slutet av 80-talet (jag var på tok för liten när den gick på bio) har jag älskat den berättelsen. I mellanstadiet läste jag boken också, en genomläsning som jag faktiskt inte har något som helst minne av. Jag har för mig att en av mina kära storasystrar började läsa den för mig också, ungefär vid den tid då jag först såg den på TV, men där är jag inte riktigt säker.

Hursomhelst, igår såg jag norrbottensteaterns uppsättning av berättelsen på Christina-salen i Piteå. Till skillnad från i många kyrkliga sammanhang drog jag inte ned medelåldern kraftigt, utan drog snarare upp den rejält. Många barn, som fascinerat såg på hur dessa åtta personer lyckades dramatisera så mycket med så små medel.
En väldigt bra föreställning, i mina ögon.

För mig blev det också allt det som rör sig under ytan i berättelsen tydligt. Jag har förvisso sett filmen i vuxen ålder, men det är också ett bra tag sen nu. Kanske var det också genom teaterns lite annorlunda perspektiv och val av fokus det blev tydligt. Helvetsgapet* som ett verkligt helvetes – gap, en djup klyfta mellan två grupper, inte bara i borgen, utan också i deras hjärtan. Och Ronja och Birk som med barnens oskuldsfullhet börjar hoppa över det här gapet, trots att de ärvt sina föräldrars hat mot varandra. Medmänskligheten, den närmast instinktiva barmhärtighetshandlingen när man ställs inför sin nästas nöd. Handlingar av medmänsklighet som steg för steg för dem närmare varandra, tills de kallar varandra bror och syster. (“Det vet man ju hur det går med det om ett par år.” yttrar Birks mor Undis i ett ögonblick av insikt.)

Just möjligheten att välja annorlunda än föräldragenerationen, att vi faktiskt inte är helt bundna av vårt arv, betonas flera gånger. “Jag ska då minsann aldrig bli någon rövarhövding! Inte om di blir arga och gråter när man tar av dem!” Barnens kärlek lyckas till slut överbrygga hatet mellan familjerna, och symboliskt nog byggs då också en bro över helvetsgapet.

Berättelsen lyckas också ta upp döden, enheten med naturen och att vi inte kan “äga” den, hur svårt det kan vara att vara både förälder och barn, att vänner kan gräla men också försonas och förlåta. Berättelsen vågar väcka fler frågor och spänningar än de flesta barnbiblar.

——-
* Som liten hörde jag “helvetesskapet”, och det lät som att flera av barnen hade förstått det som så också. Kanske inte så dumt – “det som är skapat av helvetet”. Diabolos (djävulen) är ju den som splittrar, den som står split.