Har nu uppdaterat sidan lite grand – jag har lyckats få in sidan ”Om mig” här till höger. Trodde först att det inte gick med det tema jag använder just nu, men skam den som ger sig. ”Om mig” är dessutom uppdaterat med lite utförligare information och en bild.
Gott nytt år!
Kategorier: personligt
Då sade han till dem: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” (Matt 22:21)
Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: ”Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig. ”Då sade Jesus till honom: ”Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.” (Matt 4:8-10)
Jesus svarade: ”Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.” (Joh 18:36)
Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. (Fil 2:5-8)
De här citaten är lite ryckta ur sina sammanhang. Men det jag försöker lyfta fram är kenosis – hur Gud tömde sig på allt, för att verka just i maktlösheten. Det framgår på flera ställen i evangelierna att inte ens Jesus verkar ha full kunskap om en del saker. De kommer till honom längs vägen. Personligen undrar jag om han ens visste, när han började predika efter dopet i Jordan, hur allt skulle sluta. Hur förklarar vi detta? Ja, sedan fäderna brukar man prata om att Jesus förvisso var Guds son från början, men att han genom kenosis – uttömmandet – blev en människa som vi. Hans insikter i det fördolda och hans underverk skedde alla genom helige Ande. Därför kan det aldrig bli tal om magi. Precis som när under sker genom någon av hans lärjungar, och så även än idag, är det inte något som vi kontrollerar, utan något som Gud låter ske. Och att vara fylld av helige Ande hänger samman med hur vår gudsrelation är. Självklart har Guds son en alldeles särskild gudsrelation. Men det verkar också som om han mottog helige Ande på ett särskilt sätt i dopet i Jordan. Där börjar ju hans ”aktiva period”.
Helig Ande är grundläggande för hela hans verksamhet, för hela hans person. Paulus talar ju om andens frukter i Gal 5:22.
Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.
Just detta får vi tänka är det som kännetecknade Jesus själv. Och när vi får del av Jesu egen ande sätter detta sin prägel även på oss. Jesus sökte alltså inte efter världslig makt. Det var dock det många förväntade sig. Messias skulle vara den nye judiske kungen, likt David och Salomo, och ge dem nationell självständighet och stormakt. Det här var inte alls den enda uppfattningen om Messias i den tiden, men likväl en väldigt vanlig uppfattning. Därför sätts han på prov, om detta med skatten till kejsaren. Han hade ju tydligt deklarerat sitt anspråk på Messiastiteln, bl.a. genom att rida in på en åsna. Och indirekt så säger Jesus att visst kan vi betala till kejsaren, men vi ska inte tillbe honom, som romarna förutsattes göra i de första kristnas tid. Därför försöker också Pilatus förstå varför han anklagas för uppvigling, med titeln judarnas konung. ”Mitt rike är inte av denna världen”. Och samtidigt har det i allra högsta grad med denna världen att göra, det ska spridas i denna världen. Dess ursprung är dock gudomligt. På så sätt skiljer det sig drastiskt från denna världens riken, som söker makt och inflytande. Guds rike vill istället visa på en annan väg.
Vad får detta för konsekvenser för kyrkans liv och verk här och nu? Vad är det att leva i världen, men inte av världen? Mer om detta en annan gång.
”Lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta.” (Matt 11:29)
Det är intressant att se hur mycket kyrkan har påverkats av olika maktkamper, eller rättare: Hur makt så många gånger har komplicerat kyrkans konflikter, för att inte säga skapat dem. Utan den politiska maktens inblandning hade reformationen aldrig blivit vad den blev. Tyska furstar såg en chans att hävda sig gentemot kejsaren och få mer egen makt. 300- och 400-talens kristologiska strider hade nog gått betydligt lugnare till om man hade sluppit de kejserliga sanktionerna mot dem som drabbades av anatema. Det hade nog funnits en större acceptans för olika betoningar och tankar, utan ett behov av att med våld ena alla till exakt samma ordalydelse. Tänkvärt när man hör om dem som vill införa vigseltvång för präster. Det hänger återigen samman med kyrkans koppling till makten – att vi agerar myndighet i vigslarna. Personligen anser jag att kyrklig och civil vigsel helt borde skiljas åt. Och att man för den delen skulle kunna gifta sig i kyrkan utan att gifta sig borgerligt. Det är väl sällan som det är önskvärt*, men så oberoende av varandra ska det kunna vara, tycker jag.
Man kan ju tillåta sig ytterligare en reflektion över vad makten gör med kyrkan i Sverige idag. Vi är ju inte stadskyrka på samma sätt längre, men vi har fortfarande viss makt och inflytande (om inte annat pengar, som ju indirekt är samma sak). Rädslan för att förlora den här makten tycks ibland vara det som driver oss till en massa tokigheter. Typ göra kyrkan så platt att den ska tilltala allt och alla – eller i vart fall inte stöta sig med någon. Så att vi får behålla medlemmarna och skattebasen och pengarna och inflytandet.
Min erfarenhet hittills från dop, begravningar och vigslar är att människor i vart fall aldrig har kommit med några invändningar om att det har blivit för mycket Gud och Jesus i mina tal. Och jag kan lova att det inte beror på att jag skulle ha skurit bort det. Snarare har jag försökt hitta någon punkt där jag kan tolka in deras liv i ett gudomligt perspektiv. Och om någon skulle bli upprörd eller stött då? Över att jag pratat om Jesus? Jamen vad trevligt då, då får vi väl föra ett samtal. Eller åtminstone har man då lyckats röra upp någonting, väcka en tanke. Om jag inte hjälper människor tolka sina liv utifrån evangeliet, ja då begår jag väl snarast tjänstefel, eller håller inte mina vigningslöften. Tänker jag.
—————————-
* Man skulle förstås kunna tänka sig en situation med två änklingar med barn i skilda bon som av någon anledning inte vill krångla till detta med arv. Vet inte hur sannolikt det är, men ändå. ELLER: om staten beslutar sig för att vissa personer inte får gifta sig med varandra, pga t.ex. olika etnisk tillhörighet.
Har nyligen läst ut Gud i orienten av Carl-Henrik Martling. En väldigt intressant, om än något o-uppdaterad bok om de ortodoxa kyrkorna i mellanöstern. Den borde jag ha läst för drygt två år sen, insåg jag, för att få bättre förståelse för de besökare från den koptiska kyrkan som vi då hade på Älvsby folkhögskola. Jag gick Svenska kyrkans grundkurs då. Hursomhelst har jag nu bl.a. lärt mig:
—————————–
* Ytterligare reflektioner kring detta i nästa inlägg.
** Storebror Stig förklarade detta med dyofysiter (vi, dvs katoliker, protestanter och ortodoxa i grekland, ryssland osv) och monofysiter (eller rättare sagt miafysiter) såhär: Antingen säger man att när man ska göra äggtoddy tar man socker och ägg. Eller så säger man att äggtoddyn består av socker och ägg. För att då på olika sätt förklara hur Kristus kan vara Gud och människa samtidigt.
Till god ton i vår kultur hör att ska man slå på någon (verbalt alltså), så slår man uppåt. Att slå neråt är varken kul eller trevligt. Att slå uppåt kan innebära en del humor. Ibland kommer man dessutom fram till att ingenting är heligt. Och att ändamålen helgar medlen. För kanske… fem-sex år sen (minnet sviktar) gjorde SSU en kampanj på nätet där man kunde köra ett litet spel där man skulle jaga runt på en världskarta med kondomer för att rädda länder där påven dragit fram. Rädda dem från HIV. Jag blev faktiskt ganska upprörd. Det var dessutom innan jag blev lutheran. Varken då eller nu håller jag med katolska kyrkans officiella hållning att alla preventivmedel är synd. Men SSU:s kampanj var varken faktariktig eller bra. Om jag förstått saken rätt så tillhör de länder i afrika med stor katolsk befolkning alltjämt dem med mindre andel HIV-smittade. Det kändes respektlöst.
Vad jag försöker komma fram till är rubrikerna för ett par dagar sen om påvens jultal, där han enligt de flesta media ska ha slagit kraftigt mot homosexuella och transsexuella. Vad ingen har tagit sig tid med är att faktiskt läsa hans tal. Som inte ens innehåller de två ovan nämnda orden. Visst, underförstått syftar han bland annat på detta, när han talar om ”mänsklighetens ekologi”. I grova drag: att vi ska ta hand om skapelsen handlar inte bara om miljöhänsyn, utan också att leva ”skapelseenligt”. Där gick han in på sexualmoral, och tog upp äktenskapet mellan man och kvinna som grundat i skapelsen. Ingen direkt nyhet där. Joel Halldorf skriver mer utförligt om detta.
Jag har ett vagt minne av ett punkband som spelade på E4:ans ungdomsgård i Skellefteå, sent 90-tal. De skrek ut några ord om uppror mot det mesta i samhället, inklusive kyrkan. I Sverige landar det ganska platt. Ingen fattar vad de gormar åt, eftersom kyrkan inte upprör någon (och här kan man ju utifrån morgondagens texter – annandagen: martyrerna – fundera lite vidare), och dessutom inte längre har någon nämnvärd reell makt över andras liv.
Varför det då blir en stor nyhet att påven ägnar sig åt gay-bashing, och ingen tar sig tid att kolla vad han egentligen har sagt, varför media ständigt strävar efter att bekräfta dessa bilder som man ”vet” är sanna (typ den onde Joseph Ratzinger), utan att granska dem kritiskt, vem det egentligen är som har lyckats få ut denna pressrelease (och uppenbarligen trots allt läst talet och dragit en massa implicita slutsater av det)… Ja, det blir många frågor.
Ah, vad jag försökte inleda med var en tanke om att detta att slå på påven, egentligen inte är att slå särskilt mycket uppåt längre. Visst, han står på toppen av en kyrklig hierarki. En kyrklig hierarki av män i klänningar, som någon uttryckte det. Det blir bara fånigt, och framförallt: RESPEKTLÖST!
Svenska akademien ska få en ny sekreterare. Det har synts lite överallt i media sista dagarna. Horace, den underbare elitisten, ska lämna vidare uppdraget till Peter Englund. Den senare har kramats ordentligt i kristna media på sista tiden, mest pga en intervju i Dagens månadstidning Svenska journalen. Någon kan kanske fråga sig vilken effekt det har att det väljs en akademiens sekreterare som tror på Jesus. Till saken hör dock att ett ganska stort antal av stolarna hos de aderton innehas av lärjungar. Gunnel Vallqvist, som tydligen är äldst, är ju katolik sedan många år tillbaka. Nyligen utgavs en bok med en samling av några av hennes skrifter, sammanställda av Peter Halldorf. Torgny Lindgren lär ju också vara katolik. Jag har bestämt för mig att det finns fler av Jesu efterföljare bland dem, men jag har inte koll på vilka. Min poäng är i alla fall att akademien redan innan Englunds tillträde av sekreterarposten är ganska kristen, om man nu kan lägga det adjektivet på Svenska Akademien.
Intressant nog använder Englund vid ett par tillfällen i den intervju med sig själv som man hittar på hans blogg termer som snarast får mig att tänka på det jag skrivit som rubrik – akademiens ständige herde (mina kursiveringar fetstilar nedan):
Det är ingalunda något nedgånget pastorat man har att tillträda, utan en stabil och väl fungerande organisation med ett mycket vackert anseende.
- om hans företrädare Horace förmåga.
Tvärtemot vad många tror är den ständige sekreteraren ingen kung över Akademien. Den personen är istället dess främste tjänare, som precis som alla andra ledamöter bara har en röst att lägga i våra diskussioner.
- en herde, inte en herre, som det står på en prästspegel jag har på mitt ämbetsrum. Verbi divini minister är han kanske inte, men minister (tjänare) av verbum (ordet) måste han ju vara när det handlar om just Svenska Akadmien, som ju har uppdraget att värna svenska språket, bl.a.
“Det är bara någon som inte vill ha det här uppdraget som passar för det”
- Här citerar han Gunnel Vallqvist. Jag minns väldigt tydligt hur storebror Stig berättade om hur han tilltalat vår nuvarande biskop av Luleå med något liknande när han uttryckte starka tvivel inför att bli vald till det apostoliska ämbetet. Hans var ett mycket bra val, och detta med att ”inte vilja det för mycket” har en lång tradition inom just biskopsutnämningarna. Som förvisso har ifrågasatts i modern tid. När man skulle välja biskop i Västerås blev det debatt om en kandidat som i mångas ögon exponerat sig lite för mycket.
Akademien får alltså en ny episkopos i maj. Episkopos som ju betyder ungefär ”över-synare” (epi-skopos).
Insomnia betyder sömnlöshet. Det är ett väldigt vanligt tillstånd för småbarnsföräldrar. Tack och lov inte på grund av svårigheter att somna. Det har jag varit drabbad av en period för några år sen och vill inte ha tillbaka. Det har snarare med vår lilla Majas ovilja att sova att göra… Igår var vi i alla fall till gudstjänst för första gången sedan hon föddes. (Hon är exakt en månad idag.) Familjemässa i Norrfjärden, på temat Herrens moder. Själv har jag lett en veckomässa efter födseln, men för Lisa och Maja var det första gången. Ja, för Maja faktiskt riktigt allra första gången. Det kändes stort för mig att få bära fram henne till altarringen (vid nattvarden alltså), och att hon fick ta emot en välsignelse från vår kyrkoherde Charlott. Lite som Jesus i templet, på något vis. Ännu större blir det förstås när det blir dop av, men vi har inte satt något datum för det än. Det dröjer nog minst en månad till.
Hm. Sedan födseln har den lilla krabaten ökat sin kroppsvikt med ca 20 procent. Räknar man in att hon dessutom gick ner i vikt i början (det gör alla) innan mjölken kommit igång ordentligt, blir det ännu mer. Om jag skulle öka min kroppsvikt 20 procent… Usch. Skulle börja närma mig tresiffrigt.
Kategorier: kyrka · personligt
Bland alla de fina presenter vi har fått… Nej, vänta, som vår dotter Maja har fått (födelsedagspresenter kan man väl säga?) finns bl.a. ett par plagg från en kristen webbutik som heter flatebo.se. ”Gode Gud välsigna maten amen.” står det på en haklapp. 
Tänkte bara tipsa om att kika in där.
Eftersom jag inte är särskilt kreationistiskt lagd reagerade jag lite på ett par t-shirts de hade, typ ”jag har då inga apor i min släkt”. Nåja, de har i alla fall många saker som jag gillar också.
Kategorier: kultur · kyrka · personligt
Hur var det då med arvsynden? I mitt förra inlägg om dopsyn utgick jag från en traditionell sakramental syn på det hela, där även arvsynden är en del av resonemanget. Men i Svenska kyrkan av idag är det inte särskilt ”inne” med arvsynd, kan man säga. För det första är man så rädd att skuldbelägga människor, att något så hemskt som arvsynden kan väl inte Gud ligga bakom? För det andra ett känsloargument: Inte kan väl detta lilla späda barn vara skyldigt till någon synd, behöva förlåtelse? För det tredje en fråga om (som i så mycket annat) diskriminering. Kristna kan inte få särskilja sig från andra, ha något särskilt (genom dopet). Det vore ju att utesluta alla andra goda människor!
Följden av dessa resonemang blir bl.a. en slutsats att det inte händer något i dopet. Och nu parafraserar jag faktiskt en rektor på en av våra prästutbildningar, tillika (verkar det som snart) återigen biskopskandidat, nu för Stockholms stift. (Senast var det Västerås det gällde.) Man blir inte Guds barn i dopet, det bekräftar bara något som redan är. Det är ett vanligt resonemang i Svenska kyrkan idag, tycks det. Och följden blir därmed också att man helst stryker (ja, en del präster gör det faktiskt) befrielsebönen ur dopordningen.
Jag citerar handboken: ”Gud, befria NN från mörkrets makt, skriv hans/hennes namn i livets bok, och bevara honom/henne i ditt ljus, nu och alltid.” Det är den rest vi har av de exorcismer (”utdrivande av onda andar”) som föregick dopet i urkyrkan.
Okej, mina motargument, i samma ordning som ovan:
För det första: Utan arvssynden blir vår tro pelagianism. Det är teologiska för att all moral kommer blott och enbart an på oss människor och vår egen förmåga att välja mellan gott och ont. Dvs man hävdar att vi verkligen har den förmågan och inte behöver Gud för detta. Adam blir bara ”ett dåligt exempel”, medan Jesus motarbetar detta med sitt goda exempel. Slutsatsen blir att Kristi frälsningsgärning på korset snarast blir onödig. Det hade räckt med att vara en god moralfilosof, typ. Det här är alltså pelagianismen ställd på sin spets, om man drar till det mest extrema. Jag säger inte att ovan nämnde rektor är där. Bara att man i mina ögon kan hamna där, om man fullföljer sina argument.
Personligen är jag inte så förtjust i ordet arvsynd. Det antyder att vi har ärvt det, från generation till generation. Och nog kan synder gå i arv – det behöver man inte vara religiös för att inse (kriminalitet, droger osv). Men poängen med arvsynden är i mina ögon mer det som den kallas på engelska – ”original sin”. Ursynd, kanske. Människans ursynd är att få för sig att hon kan skilja mellan gott och ont själv. Att vi inte är helt beroende av Gud och Guds nåd. Att vi kan stå på egna ben. Som Kant säger: ”Aufklärung ist der Ausgang des Menschen aus seiner selbstverschuldeten Unmündigkeit.” *
Ursynden är i sig själv inte nödvändigtvis en historisk händelse. Ja, jag bekänner, jag tolkar genesis andra skapelseberättelse, den om Adam och Eva, mer bildligt än bokstavligt. Eller: nog kan jag ta den bokstavligt, men inte nödvändigtvis som en beskrivning av en faktiskt historisk händelse, utan snarare en av den helige Ande ingiven berättelse som förklarar människans brustna förhållande till Gud. Sådärja.
Som jag skrev i en essä under min utbildning: Utan Gud är människan in homo utan homullus, inte en människa utan en stackare. Jesus är den sanna människan, eftersom han har den sanna gudsrelationen, så till den grad att han är Guds son. Och vi som tror på honom får också ropa Abba, fader, som Paulus skriver. Vi får kallas söner och döttrar. Även fast vi likväl står under ursynden – Jesus gör oss rättfärdiga. Och Anden helgar oss, fullkomnar oss. Fäderna kallar det theosis, gudomligblivande. Man kan också tala om att bli människa.
För det andra: Känsloargumentet. Absolut, jag förstår. Jag känner inte att våran lilla Maja är någon syndare i nuläget, snart fyra veckor gammal. Jag tror dessutom inte att hon om, hemska tanke, något skulle hända med henne innan dopet, skulle skickas raka vägen till helvetet. Gud ser till vårt hjärta och vårt liv. Och belastar oss inte för andras synder (typ att föräldrarna dröjt för länge med dopet). Däremot tror jag att hon lika mycket som alla andra människor är del av den fallna skapelsen som jag i andra ordalag har beskrivit ovan. Till dopföräldrar brukar jag säga om befrielsebönen (ovan citerad), att det dels handlar om en bön om skydd från den ondska som kommer utifrån. Den är småbarnsföräldrar väldigt väl medvetna om. Men också om den ondska som kommer inifrån. En bön att Gud ska hjälpa och stödja barnet i att välja det rätta och goda i sitt liv. Det som Adam och Eva inte ville ha hjälp med. Inte så märkvärdigt, egentligen? För ett barn behöver inte bli särskilt gammalt innan egoismen börjar framträda. ”NEJ, DEN ÄR MIN! GE HIT! MIN!” Det är naturligt för ett spädbarn att vara egositiskt. Annars överlever det inte. Men när man blir vuxen måste man ha börjat formas till altruism, annars blir det tokigt.
För det tredje: Diskriminering. Tja, ett resonemang som jag har hört är ungefär att vi kristna inte kan påstå oss ha del av den helige Ande på något mer sätt än alla människor i skapelsen. Gud verkar även genom dem som inte tror på honom. Det vore ju att bygga murar, att utesluta, om man resonerade så. Problemet är att det här resonemanget går emot både Bibeln och traditionen och kristen erfarenhet. Dessutom tror jag knappast att något som står som ett öppet erbjudande för alla kan ses som diskriminering. Att jag har något som du inte har, men som jag är beredd att när som helst dela med dig – hur blir det diskriminering, uteslutning, murbyggande? Jodå, jag vet att en del drar det åt ett sådant håll. Men det är inte så det är tänkt. Det hindrar fortfarande inte att Gud kan verka även hos den ”ofrälste”. Se bara på konung Kyros, som befriade Israel från Babylon. Om man vill ha ett bibliskt exempel.
Så långt (för långt…?) om arvsynden.
—————————
* Immanuel Kant skrev en gång i tiden en artikel kallad ”Was ist Aufklärung” – Vad är upplysning? Det var en tävling i en tidning tror jag… Hursomhelst blev hans svar berömt. Första meningen i svaret, som sedan utläggs med många ord är: ”Upplysningen är människans utträde ur sin självförorsakade omyndighet.” Min egen översättning av tyskan ovan. Sammanfattar mycket av upplysningen. Den tror att människans fullkomning ligger i att hon måste inse att hon står på egna ben, att hon själv är utgångspunkten. Postmodernismen inser att det inte är någon särskilt stabil grund… Och menar att varken subjektet eller objektet egentligen existerar. 
Kategorier: filosofi · kyrka · teologi
Taggad: arvsynd, dop, filosofi, kristendom, teologi, upplysning
Inom pingstkyrkan debatteras just nu dopsynen, skriver bland annat Dagen. I praktiken är tydligen redan barndöpta (men ej troendedöpta) aktiv del av pingstförsamlingar, dvs de får ta emot nattvard, vara barnledare och sådant. Joel Halldorf bloggar också intressant kring frågan. Intressant nog finns det ju en del församlingar som förmår hålla ihop människor som troendedöper sig och de som tillämpar barndop. Missionsförbundet har väl, om jag nu inte grovt misstar mig, innehållit både och (och gör det alltjämt?). Kustkyrkan i Jävre är ju en form av sammangående mellan EFS-föreningen och baptistförsamlingen på orten. Och det verkar ju åtminstone fungera.
En grundläggande skillnad mellan den dopsyn jag själv företräder och den som pingstkyrkan har, är om dopet i sig har någon effekt eller inte. Händer det något i dopet? För pingstvännen är dopet snarare en bekännelsehandling, en ”konfirmation” på omvändelsen. För mig är det ett sakrament som på ett mystikt plan förenar mig med Gud, placerar mig i nådens flöde. Det finns förstås ett problem med de olika folkkyrkornas döpande (tänker här inte bara på Sv.ky. utan också katoliker och ortodoxa i olika länder). Vad är poängen med dopet om det inte följs av tro? Döper vi inte väl så oförsiktigt? Många präster låter ju till och med bli att fråga föräldrarna dopfrågan, om de vill att deras barn ska döpas till denna (nyss genom trosbekännelsen uttryckta) tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap.*
För ett par år sen predikade jag över dopet och jämförde det med en skål som står under nådens flöde. När jag är döpt, men inte tror, är det som att skålen är upp-och-ner. Nåden flödar kring den, men fyller den inte. När jag kommer till tro börjar jag vända skålen åt andra hållet, så att den både fylls och flödar över av Guds nåd. Dessutom behöver jag leva i daglig omvändelse (väldigt konkret just vändning i den här bilden). Inte ”gå i egen kraft” utan låta mig fyllas av Guds nåd, låta Gud verka genom mig så att hans nåd och kärlek bärs vidare till andra.
Men vad händer med den icke döpte? Ska vi tillämpa traditionell arvsyndsteori på det hela så är ju alla icke döpta fördömda. Hur det förhåller sig med den dubbla utgången ska jag inte gå in på nu, men jag kan nöja mig med att ställa frågan: Kan man vara döpt utan att vara döpt? Dvs kan jag genom omvändelse – att komma till tro – bli ställd under nådens flöde, utan att det är förenat med en kyrklig dopceremoni? Det närmar sig lite grand Karl Rahners ”anonyma kristna”. Följden på en sådan omvändelse borde i normalfallet (även bland baptister) förstås vara dopet, men kanske finns det ingen möjlighet för mig, om jag avlider strax därpå? Dvs är vår mänskliga ceremoni dopet alltid avgörande för mitt förhållande till Gud och till nåden? Jag försöker alltså hitta vägar till förståelse och närmande mot troendedöparna utifrån min utsiktspunkt.
Om man drar det till sin spets skulle man kanske kunna säga att istället för dopet som sakrament, blir omvändelsen sakramentaliserad för troendedöpare. En skillnad mellan dop och omvändelse ”som sakrament” är att dopet inte går att tvätta bort. I Uppsala finns det en man som åtminstone för något år sedan brukade sitta på en bänk i centrum med en lapp bredvid sig där han framlade en propå till kyrka och regering: ”Inför avdop nu!” Hä gå int! Gjort är gjort. Dopet kan jag alltid falla tillbaka på, vila i, och lita på Guds nådehandling emot mig, även om jag för tillfället varken känner mig särskilt troende eller rättfärdig. Däremot kan jag välja att inte leva i mitt dop. Och då kan vi åtminstone konstatera att det inte har någon större effekt i mitt liv här och nu (evigheten lämnar jag åt Gud). Om det istället kommer an på omvändelsen, då är det ju (i mina ögon) lätt att en trons kris får mig att känna mig utanför Guds nåd.
Så, syndar vi på nåden då, när vi döper oförsiktigt? Jag har hört en och annan baptist säga något i stil med att de inte har så mycket emot barndop, om barnet har troende, praktiserande föräldrar. Jag kan förstå den hållningen (och ärligt talat känns det faktiskt roligare som doppräst då också). Samtidigt finns det ingen garanti, ingen automatisk trons överföring mellan generationerna.
Dopet som sakrament hänger för mig ihop med en annan syn på människan och samhället, än den för närvarande förhärskande. För det första tillhör jag inte bara mig själv. Jag tillhör en familj, och denna familj är döpt och kristen. Jag tillhör genom dopet dessutom en församling, som bär ett stort ansvar för dopuppföljningen. En utvidgad familj som har uppdraget att berätta för mig om vad mitt dop innebär, att hjälpa mig upptäcka Jesus i mitt liv och bygga en relation till honom. Kanske är församlingens allra viktigaste uppdrag i detta sammanhang att rusta familjerna i uppdraget. Att uppmuntra till att be aftonbön med sina barn, att lära dem Gud som haver och Vår fader.
När jag sedan kommer till tro på min frälsare, ja då är jag också troendedöpt, andedöpt, menar jag. ”…Och att ingen kan säga: ‘Jesus är herre’, om han inte är fylld av den heliga anden.” (1 Kor 12:3) Ibland sker detta innan mitt vattendop, och ibland efter. Dop och tro hänger i vart fall ihop, och ska så göra. Jag hoppas innerligt (och ber) att vi någon dag ska kunna förena våra skilda dopsyner så att vi kan vara en kyrka, och inse att tron förenar oss, att Jesus är huvudet och vi är kroppsdelarna.
—————————-
* Jag brukar säga till föräldrarna i samband med dopsamtalet, att på sätt och vis har de ju redan svarat på frågan eftersom de har bett att få döpa sitt barn. Men ställer frågan gör jag i alla fall. Handboken lämnar i nuläget öppet för båda möjligheterna.
Dagen.se