Arvsynd

Hur var det då med arvsynden? I mitt förra inlägg om dopsyn utgick jag från en traditionell sakramental syn på det hela, där även arvsynden är en del av resonemanget. Men i Svenska kyrkan av idag är det inte särskilt ”inne” med arvsynd, kan man säga. För det första är man så rädd att skuldbelägga människor, att något så hemskt som arvsynden kan väl inte Gud ligga bakom? För det andra ett känsloargument: Inte kan väl detta lilla späda barn vara skyldigt till någon synd, behöva förlåtelse? För det tredje en fråga om (som i så mycket annat) diskriminering. Kristna kan inte få särskilja sig från andra, ha något särskilt (genom dopet). Det vore ju att utesluta alla andra goda människor!

Följden av dessa resonemang blir bl.a. en slutsats att det inte händer något i dopet. Och nu parafraserar jag faktiskt en rektor på en av våra prästutbildningar, tillika (verkar det som snart) återigen biskopskandidat, nu för Stockholms stift. (Senast var det Västerås det gällde.) Man blir inte Guds barn i dopet, det bekräftar bara något som redan är. Det är ett vanligt resonemang i Svenska kyrkan idag, tycks det. Och följden blir därmed också att man helst stryker (ja, en del präster gör det faktiskt) befrielsebönen ur dopordningen.

Jag citerar handboken: ”Gud, befria NN från mörkrets makt, skriv hans/hennes namn i livets bok, och bevara honom/henne i ditt ljus, nu och alltid.” Det är den rest vi har av de exorcismer (”utdrivande av onda andar”) som föregick dopet i urkyrkan.

Okej, mina motargument, i samma ordning som ovan:

För det första: Utan arvssynden blir vår tro pelagianism. Det är teologiska för att all moral kommer blott och enbart an på oss människor och vår egen förmåga att välja mellan gott och ont. Dvs man hävdar att vi verkligen har den förmågan och inte behöver Gud för detta. Adam blir bara ”ett dåligt exempel”, medan Jesus motarbetar detta med sitt goda exempel. Slutsatsen blir att Kristi frälsningsgärning på korset snarast blir onödig. Det hade räckt med att vara en god moralfilosof, typ. Det här är alltså pelagianismen ställd på sin spets, om man drar till det mest extrema. Jag säger inte att ovan nämnde rektor är där. Bara att man i mina ögon kan hamna där, om man fullföljer sina argument.

Personligen är jag inte så förtjust i ordet arvsynd. Det antyder att vi har ärvt det, från generation till generation. Och nog kan synder gå i arv – det behöver man inte vara religiös för att inse (kriminalitet, droger osv). Men poängen med arvsynden är i mina ögon mer det som den kallas på engelska – ”original sin”. Ursynd, kanske. Människans ursynd är att få för sig att hon kan skilja mellan gott och ont själv. Att vi inte är helt beroende av Gud och Guds nåd. Att vi kan stå på egna ben. Som Kant säger: ”Aufklärung ist der Ausgang des Menschen aus seiner selbstverschuldeten Unmündigkeit.” *

Ursynden är i sig själv inte nödvändigtvis en historisk händelse. Ja, jag bekänner, jag tolkar genesis andra skapelseberättelse, den om Adam och Eva, mer bildligt än bokstavligt. Eller: nog kan jag ta den bokstavligt, men inte nödvändigtvis som en beskrivning av en faktiskt historisk händelse, utan snarare en av den helige Ande ingiven berättelse som förklarar människans brustna förhållande till Gud. Sådärja.

Som jag skrev i en essä under min utbildning: Utan Gud är människan in homo utan homullus, inte en människa utan en stackare. Jesus är den sanna människan, eftersom han har den sanna gudsrelationen, så till den grad att han är Guds son. Och vi som tror på honom får också ropa Abba, fader, som Paulus skriver. Vi får kallas söner och döttrar. Även fast vi likväl står under ursynden – Jesus gör oss rättfärdiga. Och Anden helgar oss, fullkomnar oss. Fäderna kallar det theosis, gudomligblivande. Man kan också tala om att bli människa.

För det andra: Känsloargumentet. Absolut, jag förstår. Jag känner inte att våran lilla Maja är någon syndare i nuläget, snart fyra veckor gammal. Jag tror dessutom inte att hon om, hemska tanke, något skulle hända med henne innan dopet, skulle skickas raka vägen till helvetet. Gud ser till vårt hjärta och vårt liv. Och belastar oss inte för andras synder (typ att föräldrarna dröjt för länge med dopet). Däremot tror jag att hon lika mycket som alla andra människor är del av den fallna skapelsen som jag i andra ordalag har beskrivit ovan. Till dopföräldrar brukar jag säga om befrielsebönen (ovan citerad), att det dels handlar om en bön om skydd från den ondska som kommer utifrån. Den är småbarnsföräldrar väldigt väl medvetna om. Men också om den ondska som kommer inifrån. En bön att Gud ska hjälpa och stödja barnet i att välja det rätta och goda i sitt liv. Det som Adam och Eva inte ville ha hjälp med. Inte så märkvärdigt, egentligen? För ett barn behöver inte bli särskilt gammalt innan egoismen börjar framträda. ”NEJ, DEN ÄR MIN! GE HIT! MIN!” Det är naturligt för ett spädbarn att vara egositiskt. Annars överlever det inte. Men när man blir vuxen måste man ha börjat formas till altruism, annars blir det tokigt.

För det tredje: Diskriminering. Tja, ett resonemang som jag har hört är ungefär att vi kristna inte kan påstå oss ha del av den helige Ande på något mer sätt än alla människor i skapelsen. Gud verkar även genom dem som inte tror på honom. Det vore ju att bygga murar, att utesluta, om man resonerade så. Problemet är att det här resonemanget går emot både Bibeln och traditionen och kristen erfarenhet. Dessutom tror jag knappast att något som står som ett öppet erbjudande för alla kan ses som diskriminering. Att jag har något som du inte har, men som jag är beredd att när som helst dela med dig – hur blir det diskriminering, uteslutning, murbyggande? Jodå, jag vet att en del drar det åt ett sådant håll. Men det är inte så det är tänkt. Det hindrar fortfarande inte att Gud kan verka även hos den ”ofrälste”. Se bara på konung Kyros, som befriade Israel från Babylon. Om man vill ha ett bibliskt exempel.

Så långt (för långt…?) om arvsynden.

—————————

* Immanuel Kant skrev en gång i tiden en artikel kallad ”Was ist Aufklärung” – Vad är upplysning? Det var en tävling i en tidning tror jag… Hursomhelst blev hans svar berömt. Första meningen i svaret, som sedan utläggs med många ord är: ”Upplysningen är människans utträde ur sin självförorsakade omyndighet.” Min egen översättning av tyskan ovan. Sammanfattar mycket av upplysningen. Den tror att människans fullkomning ligger i att hon måste inse att hon står på egna ben, att hon själv är utgångspunkten. Postmodernismen inser att det inte är någon särskilt stabil grund… Och menar att varken subjektet eller objektet egentligen existerar.