Inkonsekvent kyrkotukt

Dag Tuvelius slår i gårdagens Kyrkans tidning huvudet bredvid spiken. Jag instämmer naturligtvis med att påvens hävande av exkommunikationen (inte bannlysningen, Dag, använd bättre ord!) av SSPX kom vid en högst olämplig tidpunkt, att man borde ha övervägt att åtminstone vänta med det osv. Det intressanta är att så många nu talar FÖR kyrkotukt.

I Svenska kyrkan är detta med kyrkotukt ganska tabubelagt och dessutom formellt sett nästan omöjligt. Vad skulle man utesluta från? Ett nattvardsbord som är öppet för alla? Få medlemsskapet struket ur territorialförsamlingen? Med vårt nuvarande församlingsbegrepp går det nästan inte. Dessutom är de flesta, och jag gissar även Dag, extremt rädda för att någon ska känna sig utanför, att det ska finnas någon form av murar eller (hemska tanke!) diskriminering i kyrkan.

Ändå ropar så många i besvikelse över att påven nu har tagit ner en mur mot en rörelse, som om jag förstått saken rätt har ”några tiotusen” medlemmar, främst i Frankrike. För att en av deras ledargestalter uttryckt sig på ett hemskt idiotiskt sätt. Som jag konstaterade härom dagen är SSPX exkommunicerade främst för att de, i likhet med missionsprovinsen, har upprättat en parallell hierarki. Alla protestanter är också exkommunicerade i katolska kyrkan. Förutom det sker exkommunikation på ett mindre formellt plan hela tiden. Den som ”är medveten om en allvarlig synd” är exkommunicerad – får inte gå till nattvard – tills den har biktat sig. Den som ”lever i synd”, till exempel som sambo, är exkommunicerad tills den har gjort bot och bättring (celibat eller äktenskap) och biktat sig. Det sker inte som ett utlysande från påven eller någon biskop, utan är en formsak enligt kyrklig lära. Människor följer inte alltid denna lära, de går till nattvard ändå. Men principiellt sett får de inte gå till nattvard.

I mer extrema fall kan då också en biskop eller påven utfärda en mer kollektiv exkommunikation. Som med SSPX, när de biskopsvigde helt på eget bevåg. Eller med Pinochet-regimen i Chile, som av kyrkan i Chile exkommunicerades.

När påven nu har hävt den formella exkommunikationen av rörelsen, som ett steg i att ta ner en mur, söka försoning, betyder det inte att SSPX, som Dag uttrycker det ”har kommit in i värmen”. Möjligtvis har dörren ställts på glänt – det hänger också på dem själva nu. Dessutom tror jag att man lugnt skulle kunna säga att biskop Williamson har begått en så pass allvarlig synd, genom att förneka förintelsen, att han om han inte gör bot och ångrar sig, faktiskt kan sägas vara exkommunicerad. Vore jag katolsk präst skulle jag nog resonera så, och inte vilja ge honom nattvard. (Dock får en katolsk präst så vitt jag vet inte neka den som kommer fram till nattvard i gudstjänsten. Det ska ske i enskild själavård, i så fall.)

I vart fall luktar det konstigt kring alla dessa krav på kyrkotukt bland organisationer och människor som annars är så emot kyrkotukt. Det finns förstås kyrkotukt i Svenska kyrkan också, men mest för präster. Nyligen avkragades en kyrkoherde i Stockholm för att han misshandlat sin fru (också präst) samt tillsammans med henne hållit på med så kallade trekanter. Otukt, skulle väl Paulus säga. Fortfarande vill de flesta stift att de som är på väg att prästvigas också ska se till att först gifta sig med sin sambo (om man lever så). Dessutom har vi en form av kyrkotukt mot de präster som inte har åsikter som riktigt stämmer in med den officiella linjen. Oftast hänger det samman med att den officiella linjen i kyrkan har förändrat sin åsikt, medan en del av dess tjänare inte har hängt med i den förändringen. T.ex. i frågan om kvinnliga präster. Jag vill inte ta en orättvis och nedlåtande behandling av kvinnliga präster i försvar, tvärt om. Men jag tycker också att detta att sätta ut en del av kvprm:arna* i kylan är högst beklagligt.

En sådan form av kyrkotukt mot de vigda tjänarna vore förvisso tillämpligt på biskop Williamson. Om han nu bara var biskop i katolska kyrkan. Det är han inte, han är biskop i SSPX, trots hävandet av exkommunikationen.

Personligen tror jag att vi i Svenska kyrkan skulle behöva föra ett samtal om kyrkotukt, om att kunna ha olika åsikter i samma kyrka, var gränserna går osv. Och vi behöver fördjupa vår förståelse av hur detta fungerar i katolska kyrkan, innan vi börjar kräva saker av dem, som vi inte ens själva tillämpar i vår kyrka.

* Kvprm = Kvinnoprästmotståndare.

Fotografiskt minne

Altaret i Älvsby kyrka 1970

För någon vecka sedan investerade vi i en riktigt bra scanner. Meningen är att vi ska ge oss på att scanna alla negativ och diabilder våra föräldrar har samlat på sig under årens lopp. Det tar tid, kan man lugnt säga, men resultatet blir bra också. Och det är roligt att se bilder från när man var liten, och när ens föräldrar var unga och befann sig i samma situation som man själv gör nu (läs: småbarnsföräldrar). Här bredvid ett exempel på hur det kan se ut, ca 1970. Det är altaret i Älvsby kyrka.

Mest intressant är förstås bilderna som föreställer människor. Men det kändes lite taskigt att exponera dem här utan att fråga.

Jag har inte fotografiskt minne. Men det är roligt att få minnas med fotografier. Vi har också scannat några bilder från min svärmors barndom, 50- och 60-tal. I helgen ska jag ta med mig lite negativ från mina föräldrar också. Spännande.

Vatikanolog

Ibland skulle man behöva en vatikanolog. Det menar jag som anspelning på kalla krigets kremlologer, de som var rejält pålästa på Sovjet och som spekulerade i vad ledarna egentligen sa och tänkte. Eftersom man som vanligt inte hade en aning om vad de tänkte, stängt som landet var på många sätt. I alla fall: en vatikanolog. För nog saknas det ett och annat i Vatikanens kommunikationsstragier ibland. Stundtals tycks det krävas en teol.kand. för att begripa sig på påvens uttalanden. Trots den nyligen startade youtube-kanalen.

Joel skriver intressant om detta. Att tolka påven.

Det är inte så förvånande att medier nu sätter en massa stora rubriker om upphävandet av exkommunikationerna för SSPX. Redaktionen för Uppdrag granskning är förmodligen överlyckliga över den internationella uppmärksamhet de har fått. Och absolut, det är bra att det får föras upp i ljuset, granskas, när det handlar om sådana här lite mer ljusskygga rörelser. Att förneka förintelsen… ja, någon liknande det med synd mot den helige Ande. Ni vet det som Jesus pratar om som oförlåtligt. Kanske inte hela sanningen, men poängen är ändå tydlig. Så viktigt är det, att minnas.

Hursomhelst behövs det fortfarande påvetolkning. I media, kanske i synnerhet i Sverige, finns det fortfarande en bild av påven som den där bannbulle* typen, det onda Babylon som fördömde den lille rebellen och frihetskämpen Luther. Rör sedan ner tre matskedar Dan Brown (da vinci-koden) och någon deciliter förutfattade meningar om Ratzinger (il pastore tedesco**), så har vi en hel gröt av fördomar genom vilka allt som påven säger silas. Få bemödar sig om att kolla vad han faktiskt säger. Och så har vi då dessutom vatikanens kommunikationsproblem, som att hans jultal bara lades upp på tyska och italienska på nätet.

Vad innebär då påvens upphävande av exkommunikationen*** mot SSPX? Det betyder att de inte längre är uteslutna från katolsk nattvardsgemenskap. Detta uteslutande (som går flera decennier tillbaka) hade ingenting att göra med åsikter kring förintelsen. Det blir man inte nödvändigtvis exkommunicerad för. Det handlar istället om att de inte har befunnit sig i full gemenskap med den officiella katolska kyrkan, att de har vigt egna biskopar och präster. Lite som missionsprovinsen i Sverige. I Svenska kyrkan kan vi inte exkommunicera någon – alla döpta är välkomna till nattvarden. Likväl markerade ju bl.a. Anders Wejryd att man inte längre kunde se missionsprovinsen som att de befanns sig i full gemenskap med Svenska kyrkan när de började viga egna biskopar och präster. Man formar en egen parallell hierarki, och blir då i praktiken en egen kyrka.

Nu söker vatikanen försoning med SSPX, och flera andra små konservativa rörelser som tycker att det var ett stort misstag för katolska kyrkan att man i och med andra vatikankonciliet i princip slutade fira den gamla liturgin, den tridentinska, som är helt på latin. Därför gick Benedict XVI för ett par år sen ut med ett dekret om att det skulle bli lättare att få tillåtelse att fira tridentinsk liturgi. Därför häver man nu exkommunikationen. Det är dock lång väg kvar innan SSPX är en integrerad del av katolska kyrkan, och det kommer nog krävas att även de ödmjukar sig en hel del.

Det är djupt tragiskt att vatikanen gick ut med det här precis nu. Ett halvår senare hade kanske kunnat räcka. Per Beskow sa i en artikel i Dagen att han undrade om det var Gud eller fan som låg bakom det. Men själva saken i sig har ingenting alls att göra med biskop Williamsons uttalanden om förintelsen. Nu har ju dessutom övriga SSPX-biskopar tagit avstånd från hans uttalanden.

Vatikanen behöver en förnyad kommunikationsstrategi. Tack och lov kan man på ovanstående youtube-länk också hitta påvens ord kring förintelsen, med anledning av minneshögtiden härom dagen. Han pratar om hur han minns sitt besök i Auschwitz för ett par år sen. Där föll han på knä. Och vad kan vi annat göra inför en sådan tragik. Annat än att be Gud om förbarmande.

* Visst klingar det där ordet så där lämpligt mycket av ondska, kombinerat med lite alitteration… Bann-bulla.
** Il pastore tedesco betyder den tyske herden, eller schäferhunden…
*** Skrev faktiskt ett mail till Dagen där jag framförde åsikten att man borde sluta med uttrycket ”bannlysning” som översättning av exkommunikation. Bannlysning bär delvis betydelsen av att bli fredlös, att slängas ut i exil. Ett medeltida straff, som antyder att vem som helst har rätt att döda en i princip. Exkommunikation är tydligare, används internationellt. Ex-communio – (ut) ur (nattvards-)gemenskap. Jag inser naturligtvis att gemene man inte ser kopplingen bakåt via latinet som jag just presenterade, men ordet är åtminstone inte lika belastat som bannlysning.

Inhuman humanism

Fick en hälsning från storebror idag. Storebror ser mig kanske inte, men han ser att jag inte skriver så ofta på sistone. Orsaken har mest varit 1. förkylning 2. magsjuka. Nu är jag helbrägda, och känner skrivlusten återvända. Irriterande nog har samme storebror redan samma dag skrivit om det som jag redan i morse tänkte mig att skriva om. Men sådan idioti (inte Storebrors, utan ämnet ifråga) tål att skriva om en gång till. Lokalposten (Piteå-tidningen) har en understundom återvändande ledarskribent vid namn Stig-Björn Ljunggren. En professionell tyckare, som tycker en massa som jag inte tycker. Förutom att han är socialdemokrat, och jag i många delar nog kan betecknas som… tja, socialist i alla fall.

Nå, Stig-Björn tycker att kyrkovalet är dumt och onödigt. Där kan jag delvis instämma. Dumt åtminstone så till vida att det är dumt att nomineringsgrupperna till stor del direkt motsvarar riksdagspartierna. Och att dessa nomineringsgrupper tycker (och värst: beslutar) en massa saker om kyrkan som inte är grundade i kyrkans värden, utan i partiets värden. För Stig-Björn är det dock bara dumt eftersom kyrkoval och tro på tomten är samma sak, och därför har socialdemokratin inte i kyrkan att göra. Slutsatsen är gemensam med min. Vägen dit… Nä.

Sen leder Stig-Björn in oss på diverse hemskt grunda påståenden om allt som har med religiös tro att göra. Han använder nedlåtande termer och raljerar, som om det skulle stärka hans argument. OSAkligt så det OSAr om det. Och vänder sig till polaren Sturmark, som intervjuat en hög otrogna* personer i en bok, som har olika orsaker till sin otro. Men ingen av orsakerna är det minsta ”vetenskaplig” (som han istället benämner Marx analyser), utan bygger på människors olika högst subjektiva erfarenheter. Således är religiös tro motbevisad. Quod erat demonstrandum.

Intressant nog erkänner Stig-Björn att socialismens ursprung ligger i religionen. Han går inte så långt som att prata om Jesus, eftersom han är alltför präglad av en mer sentida frälsare, som visst hette Karl M någonting. Vad jag fortfarande inte förstår är hur man kan få ihop religionen som ”ett opium för folket” och de senaste årens upprörda röster om religionen som krigs- och konfliktorsak. En sann kristen tro är allt annat än opium. Snarare än att vagga in oss i trygghet väcker den oss till handling. Inte en blodig revolution. Kom ihåg Jesus och zeloterna, och folks förväntningar på vad Messias skulle göra (befria dem från Rom). Men väl en grundläggande omsorg om vår nästa.

*läs: icke-troende/ateister. Således otrogna mot Gud, kan man säga.

Episkopala dumheter

Sista dagarna har det parallellt pratats om en del kyrkliga saker i media. Dels publicerades resultatet av en enkät utmailad till ”alla” präster, om vi kan tänka oss att viga homosexuella eller inte. Dels har det diskuterats kring uppdrag gransknings inslag om SSPX, Pius den tiondes brödraskap. Båda inslagen präglas väldigt tydligt av en medial vilja att pressa ut ett nyhetsvärde ur något som, vid närmare granskning, inte innehåller särskilt mycket nyhet. Med lite dramatiska röster och tillspetsade formuleringar får man det att låta mycket mer än det är.

Som flera redan har skrivit har inte 68% av prästerna sagt att de kan tänka sig viga. 68% av de som svarat snarare, vilket närmare motsvarar 35% av alla präster. Dagen skriver bra om det, och pratar även med en på SCB som tycker att resultatet rent statistiskt inte är värt särskilt mycket. Någon dag senare valde svt att publicera resultatet av den andra frågan de ställde – om man tycker att vi ska fullgöra åtskillnaden mellan kyrka och stat (min formulering…) genom att inrätta en borgerlig registrering för alla äktenskap, varpå man sen kan ha vilken ceremoni man vill. Där tyckte en knapp majoritet att det var ett bra förslag. Och ja, jag har svarat på enkäten. Mer säger jag inte.

Sen var det det här med SSPX. Många har pratat med upprörda röster om dessa, eftersom SVT visat hur vissa av dem är rätt så högerextrema, och någon till och med klassar in sig som förintelseförnekare. Djupt tragiskt, naturligtvis, men jag tror snarare det beskriver vissa individer i rörelsen. Konservativa rörelser har en tendens att dra till sig högerextrema ibland. Och vad gäller katolsk teologi är SSPX ungefär så konservativa som det går att bli. I dag skriver Dagen intressant nog att påven upphävt exkommunikationen (INTE bannlysningen, som de skriver i Dagen. SSPX var uteslutna ur den katolska nattvardsgemenskapen, exkommunicerade. Inget annat.) av SSPX. Detta i ett försök till försoning med dem. Jag kan bara gissa hur media kommer att börja associera ihop påven och förintelseförnekare nu, pga detta. Suck. Jag stödjer på intet sätt SSPX (som ju vill upphäva Vaticanum II, i mina ögon en av de bästa sakerna som hänt katolska kyrkan sedan medeltiden), men tala om att göra en höna av en fjäder. En liten, marginell konservativ kyrklig rörelse, där några få (som vi innerligt får hoppas att de tar rejält i örat) dessutom förnekar förintelsen.

Nu till de episkopala dumheterna, som jag rubricerat med. Lennart Koskinen kallar i Gotlands Allehanda de präster som inte vill viga homosexuella för ”svartbröder” och ”talibaner”. Det är ju en väldigt konstruktiv och effektiv väg till att närma sig meningsmotståndare. ”Du är dum” vore nästan mognare. Koskinen tar oss ner på sandlådenivå, genom att stämpla de som inte tycker som han med kraftigt nedlåtande begrepp. Känner han sig pressad av att bli intervjuad tillsammans med en RFSL-representant? Nu tycks han bli anmäld till biskoparnas ansvarsnämnd. Inte första gången för Koskinen… Tack och lov står istället Caroline Krook i Gomorron Sverige och säger att vi måste införa civil äktenskapsregistrering för alla. För kyrkans inre frids skull.

Sjöberg tycker till

Anders Sjöberg skriver bra i Dagen, om den sida av debatten kring Israel och Palestina som inte syns i svenska media. Om att Israel lever under förintelsehot. Att det finns en fredsvilja på den israeliska sidan. Anders är knappast opartisk (vem är det, överhuvudtaget?), men han skriver bra och balanserat. Man kan förstås undra om de senaste veckornas kampanj mot Gaza gör förintelsehotet mindre? Vad jag menar är – är det verkligen en bra taktik, från den israeliska ledningens sida?

Och jag måste modifiera lite av det jag sade i det förra inlägget, kring detta med bojkott: Jag vet inte om jag skulle vilja uppmana till det. Men jag vill åtminstone uttrycka en förståelse för den som väljer att göra det. För vred blir man, när man hör om det lidande de civila utsätts för i Gaza.

Utvalt folk

Dagen länkar idag till dess norska systertidning Vårt land. Där har en chatt ägt rum med Erling Rimehaug,som tydligen har varit redaktör på tidningen länge, och dessutom är mellanösternkännare. Ett av hans svar tycker jag uttrycker saker och ting väldigt bra, när det handlar om hur man ska förhålla sig till detta med judarna som det utvalda folket:

Guds løfter til det jødiske folket var at de skulle få ta landet i eie, men det er ikke entydig hva grensene skulle være. Å ta til eie kan ikke uten videre sidestilles med å ha den politiske kontrollen eller danne en stat. Det er moderne forestillinger, som ikke fantes den gang. Det er også tydelig i hele GT at Gud forutsatte at det også bodde andre folk der – og Gud ga klare forskrifter om å ta seg godt av dem. At Israel faktisk fikk bo i landet var dessuten avhengig av at de holdt Guds bud. Når de sviktet Gud, jaget Gud dem bort. Likevel lovet han at en rest skulle få komme tilbake. Jeg mener at det må være en oppfyllelse av Guds løfter når jødene nå har fått vende tilbake til Israel. Men det gammeltestamentlige paktsfolket Israel og den sekulære staten Israel i dag, er ikke en og samme ting. Løftene til Israel kan ikke uten videre overføres på staten. Staten Israel må vurderes som enhver annen stat, ha de samme rettigheter og møte de samme krav til oppførsel som vi stiller til enhver annen stat som er folkerettslig anerkjent. Israel skal verken dømmes mildere eller hardere enn andre stater.

Alltså, sammanfattat på svenska: GT förutsätter att landet är ett land som judarna delar med andra folk. Och att GT utlovar att judarna ska få ta landet i ägo är inte med automatik samma sak som att forma en modern nationalstat där. Att de fick bo där hängde samman med att de följde Guds bud, och när de inte följde dessa då blev också konsekvensen att Gud jagade bort dem. Även om man således ser formandet av staten Israel och återvändandet för så många judar dit som en uppfyllelse av Guds löften, betyder det inte att den sekulära staten Israel och GT:s förbundsfolk är samma sak. Staten har precis samma skyldigheter och rättigheter som alla andra moderna stater.

För mig betyder det:

1. Israel har samma rätt som andra länder att försvara sig. Hamas är, folkvalda eller inte, ett stort problem för både palestinierna och arabvärlden i största allmänhet, med deras oförmåga att hålla vapenvilor, deras fascistiska retorik och deras krav på utplånandet av staten Israel.

2. Även om man inte ser Israel som ett uppfyllande av Guds löften, så måste man likväl acceptera att det är en stat. Man måste också acceptera att palestinierna ska få en rimlig möjlighet att bilda en egen stat. Utan meterhöga murar som splittrar upp landet och människorna.

3. Israel har gått för långt. Det finns inget sådant som ett rättfärdigt krig. Men tusen döda i Gaza, ingen möjlighet för journalister att bevaka vad som sker – det har för länge sedan förlorat sin rimlighet i förhållande till raketattackerna från Gaza. Våld föder tyvärr våld. Kriget gör inte palestinerna mer fredliga och mindre benägna att vilja skjuta raketer.

4. Även om man ser Israel som ett uppfyllande av Guds löften, så är inte det samma sak som att staten Israel får behandla palestinierna hur som helst. Det hindrar heller inte att man bojkottar vissa israeliska varor. Även den som är utvald av Gud kan behöva ryckas i öronen – se bara på hur profeten Natan talade till David. Och till skillnad från vad Simon Jonsson påstå behöver en bojkott inte innebär att man avstår från allt – det handlar om en markering. Vi är, som enskilda svenskar, i stort sett helt oförmögna att påverka händelserna i Gaza. Det här är en liten sak vi kan göra. Även om den kanske inte har så stor effekt.

Ett-års-jubileum

För exakt ett år sen vigdes jag av biskop Hans Stiglund till präst. Och jag firar med att sitta hemma och snora och fundera över hur jag ska hinna med en massa saker på jobbet när jag är sjuk. Nåja, jag och mina kära kanske kan ta oss något gott idag. Jubileum är ju för övrigt ett lämpligt ord, eftersom det härrör ur gamla testamentet. Jubelåret var det år då all orättvisa skulle ställas till rätta, slavar friges, skulder efterskänkas och jorden få vila. Ett sabbatsår. Jesus liknar vid några tillfällen sin egen ankomst med just jubelåret.

Det är ett prästår att vara väldigt tacksam över. Jag har fått tjäna i en fantastisk församling, med underbara medarbetare. Formellt sett har jag varit anställd (och kommer att fortsätta så ett halvår till) av Luleå stift som pastorsadjunkt, men i praktiken har jag varit församlingspräst i Norrfjärden. Stiftet har hållit kontakt med oss genom några olika gruppsamlingar, där vi har fått samtala om hur det är att komma ut i arbetslivet i församlingar m.m. Så man kan säga att vi har fått vara väldigt priviligerade – garanterat jobb med handledning (plus grupphandledning) under ett helt år, direkt efter utbildning. Nu lär man ju få chansen att ge tillbaka – jag lär hinna med närmare 40 år i tjänsten innan ålderspension. Och sen har ju vi präster en tendens att fortsätta tio-tjugo år till som emeritus.

Jesu dop – predikan första söndagen efter trettondagen

Den här predikan höll jag på EFS i Svensbyn igår söndag 11/1 2009. En av mina längre faktiskt. Utgår från evangelietexten, som ni hittar i Matt 3:13-17.

——————————–

Ända sedan jag var liten har jag varit väldigt förtjust i fantasiberättelser, sagor och sådant – och är det fortfarande. Det är naturligtvis ett ganska vanligt intresse, och man kan ju fundera över vad det är som gör Sagan om ringen, Stjärnornas krig, Harry Potter och sådana berättelser så fascinerande. En sida av det hela är naturligtvis att det öppnar sig en helt ny värld att utforska, en värld med egna lagar och gränser, satta av författarens fantasi. Världar där skillnaden mellan godhet och ondska framträder lite tydligare, där hjältemod och vänskap får räknas, och där människor i väldigt enkla förhållanden får upptäcka sin egentliga tillhörighet, det storslagna arv de bär på.

En saga som jag tyckte mycket om att lyssna på när jag var liten, det var den om Jesus och lärjungarna. Varje söndag läste prästen ur evangeliet. Och jag hade väl lite halvsvårt att hänga med – det var ju inte alltid en direkt fortsättning på det man läst veckan innan. Naturligtvis förstod jag också ganska tidigt att den där berättelsen som lästes varje söndag inte var någon saga. Det är ju det som är så fantastiskt med evangeliet – att det inte är en saga, utan står på historiens fasta berggrund. Samtidigt finns det faktiskt paralleller mellan de här sagoberättelserna berättelser och den stora berättelsen, som formar våra liv: evangeliet. En del av dessa paralleller träder fram genom dagens text.

Just det här med Jesu dop har nog förvirrat människor ända sedan det nedtecknades. Varför behöver Jesus egentligen döpas? Till och med Johannes döparen själv ifrågasätter det. Det är jag som behöver döpas av dig, säger han. ”Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.” är Jesu svar. Vad är allt som hör till rättfärdigheten? Kanske kan vi urskilja några spår i alla fall. Jag ska här presentera några – det finns fler, det är jag medveten om.

En punkt är: Genom att döpas så föregriper Jesus sin egen död och uppståndelse. Dopet liknas ju flera gånger i Bibeln vid att dö och uppstå med Jesus. Vattnet både ger liv och tar liv – det är en kraft som dränker och översvämmar, men också själva förutsättningen för all växt. Vi stiger ner i vattnet, och kliver upp ur det igen. På så vis tecknar Jesus redan här, alldeles i början av sin verksamhet, vad slutmålet ska vara, och visar oss vad vi också kan få del av.

Där har vi alltså två spår – som en bild för Kristi frälsningsgärning, det som ska ske, och som en förebild för dem som följer honom – precis som Jesus döptes får vi döpas.

Men jag tror inte det räcker med detta. Det finns ytterligare en väldigt viktig poäng, som blir ännu tydligare om vi ser texten i sitt sammanhang. Strax innan har vi fått läsa om hur Johannes döpte ett omvändelsedop. Bot och bättring, för att bereda väg för det kommande gudsriket. Och Johannes är redan här medveten om något större som ska komma. ”Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld.”

Med helig Ande och eld. Vi läser vidare, ser vad som står efter dagens text. Där börjar stället om hur Jesus frestas av djävulen. Och det står: ”Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen.” Det är tydligt vem det är som har kontrollen här. Jesus förs av Anden ut i öknen. Innan han är redo att börja predika, hela och möta människor behöver han först möta sig själv. Och det gör man ibland bäst i avskildhet. Han söker sig ut i öknen, och djävulen försöker få honom att nyttja sin gudomliga makt till egen vinning. [Här visade jag i den ”verkliga” predikan hur djävulens olika lockelser handlar mycket om detta. 1. Gör bröd av stenar – så att du blir mätt. 2. Kasta dig utför tempelmuren och låt änglarna fånga dig – dvs gör en spektakulär uppvisning så att alla ska tro och följa dig, du blir berömd, behöver inte lida… 3. Tillbe mig så ska du få makt över jordens alla riken. Världslig makt.] Jesus består provet – hans makt är inte hans att förfoga över, utan hans uppgift är att, som han säger till Johannes, uppfylla allt som hör till rättfärdigheten. Fullgöra det uppdrag, som fadern har gett honom.

Nu kan vi återvända till det som jag tänker står i centrum för dagens text. ”När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom.”

Guds Ande var över vattnet, en Gudsvind var över djupen (som det heter i den nya översättningen). Precis som redan skapelseberättelsen antyder, är dopet i vattnet förenat med mottagandet av helig Ande. Varför hade inte djävulen frestat Jesus redan innan den här dagen? Som Guds son måste han väl ha varit ett attraktivt byte, om man så säger? I dopet i Jordan tar Jesus emot helig Ande, på ett särskilt sätt. Där börjar också hans aktiva tid, den del av hans liv som vi vet överlägset mest om. Hade inte helig Ande varit med honom redan innan? Självklart – det var genom helig Ande Guds son kunde födas i världen, genom helig Ande som Maria blev gravid. Säkert måste Jesus ha varit medveten om sin särskilda relation till Gud fadern hela sitt liv. Men nu hade han nått sin mognad, och var redo att ta steget ut på den offentliga arenan. Johannes döparen fick därigenom bereda vägen för Guds rike på ett sätt som han nog aldrig hade väntat sig. Precis som när jag själv i min prästtjänst står och döper, och det inte är jag som döper egentligen, utan Gud själv som handlar, på samma sätt fick Johannes döparen tjäna här. Han fick vara ett Guds verktyg.

Jesus smörjs med helig Ande på ett särskilt sätt. Han vigs för sin messianska gärning – Messias eller Kristus, som det heter på grekiska, betyder ju den smorde. Det är genom helig Ande han predikar, helar, väcker upp döda, går på vattnet, gör vatten till vin. Alla dessa kraftgärningar. Med en sådan kraft, med Guds egen makt, är det inte konstigt att han blir frestad av djävulen. Men hela Jesu existens är inriktad på en sak – för andra. För hela skapelsens skull. För mänskligheten. För oss. Inte för sin egen vinning.

När vi läser om de mirakel som sker i helig Ande, både med Jesus och bland hans lärjungar, kan man tycka att det är förvillande likt magi i sagorna. Om vi lite kort återvänder till de där sagorna jag började med, så är det många av dem som innehåller magi av olika slag. Allt från Jedi-riddarnas kraft i Stjärnornas krig till Harry Potters trollspö. Och till stor del kretsar berättelserna kring hur denna kraft förvaltas. De som har kontrollen för den har ett ansvar för hur den används – till det goda, för alla andras bästa, eller för ens egen vinning. Men det finns en grundläggande, avgörande skillnad mellan dessa magier och helig Ande. Även bland Jesu lärjungar, både då och nu, kan helig Ande framträda så att under sker. Men till skillnad från sagornas magi är det inget som vi kan ta kontrollen över.

Helig Ande är alltid Guds Ande, Jesu Ande, och Andens verksamhet bland oss är helt beroende av vår relation till Gud. Anden kan aldrig verka mot Guds vilja. Anden kan aldrig utnyttjas eller användas för egen vinning. Lika snabbt som vi faller för de frestelserna, lika snabbt drar sig Anden undan. Anden är alltid en gåva, aldrig en rättighet. Vi är totalt beroende av och utlämnade till Gud, till och med för de vardagliga ting vi ägnar oss åt. Och bara med den insikten kan Guds Ande verka helt och fullt i oss.

Vad får då Jesu dop för betydelse för oss, här och nu? Här vill jag återigen anknyta till de här sagorna jag började med. Sagor där skillnaden mellan godhet och ondska framträder tydligare, där hjältemod och vänskap räknas högt, och där människor från enkla förhållanden, ofta föräldralösa, får upptäcka vilket arv de bär på, vilken tillhörighet de har.

Så är det med vårt dop. I dopet får vi en första gåva av helig Ande. När vi tar emot den leder Gud oss till det goda, till att likna honom, dvs bli heliga. Genom helig Ande blir det tydligare för oss vilka val vi måste göra, vad som leder till det goda, och vad som leder fel. Det som Adam och Eva trodde att de kunde klara själva, att skilja mellan gott och ont, det hjälper Anden oss att urskilja mellan. Det känns extra aktuellt i en tid där det ibland verkar allt svårare att veta vad som är rätt och sant. Skillnaden mellan godhet och ondska framträder tydligare.

I dopet sänds vi också ut på ett uppdrag. Som lärjungar är vi sagans hjältar, som frimodiga får kämpa för sanningen. Vår rustning och våra vapen beskriver Paulus i Efesierbrevet: ”Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord.” (Ef 6:14-17) Det är en intressant rustning, ganska annorlunda än de flesta soldatrustningar. Vårt enda offensiva vapen är Andens svärd, som är Guds ord. Vårt budskap är fred. Vårt skydd har sin grund helt och hållet i vår tro och i vår tillhörighet till Gud.

I det här uppdraget räknas också vänskapen högt. Det inbördes stödet är grundläggande för att vi ska orka gå vidare, och påminnas om att det är ett uppdrag från Gud. Vi står inte som ensamma sagohjältar mot monstret. Nej, genom helig Ande skapar Gud ett folk, som en gång ska omfatta allt och alla, i himmelen och på jorden. Vi har ett särskilt medborgarskap – vårt hemland är i himlen, som Paulus säger, och passet till det landet, det är vårt dop.

Slutligen kanske det allra mest omvälvande i dopet. Oavsett var vi själva kommer ifrån, oavsett hur våra liv ser ut, oavsett vår ålder, om vi är man eller kvinna, om vi tillhör innegänget eller inte… Oavsett allt detta så har vi ett alldeles särskilt arv och tillhörighet.

Och en röst från himlen sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.”

Samma ord uttalar Gud över oss i vårt dop, samma ord som till Jesus själv. I dopet blir vi delaktiga i Jesu död och uppståndelse, vi blir hans systrar och bröder. Vi får rätt att kalla Gud förälder, pappa eller mamma. Vi får del av samma Ande som Jesus själv bar på. Och vi får upprepa orden hur mycket och ofta vi vill:

Du är min älskade dotter, du är min utvalda. Du är min älskade son, du är min utvalde. Läs orden långsamt för dig själv. Sätt ditt eget namn före. Låt det sjunka in. Vad som än händer i ditt liv, så kan ingenting, någonsin, ta det här ifrån dig.

Döden och sederna

Efter att ha varit präst ganska precis ett år nu, har jag lagt märke till en del saker rörande döden och hur vi förhåller oss till den. För de flesta är det ju ett område som man helst inte berör mer än i förbigående. Och det är inte så konstigt – rädslan för döden ligger i botten för all mänsklig rädsla, skulle jag vilja påstå. Ta bort rädslan för döden, och du får människor som kan åstadkomma stora saker.

Faktiskt tror jag att det är en av de saker som ligger i botten för kristen tro. Att vi inte behöver frukta döden. Tänk om vi kunde börja ta till oss av det – vad skulle hända med våra församlingar då? Vad skulle vi våga ge oss in på, vilka våghalsiga projekt utan behov att se bra ut i någon annans ögon skulle startas? Vilka dåd av medmänsklighet skulle vi göra? Jag ska genast bekänna att jag själv har brottats mycket med den här grundrädslan. Och är knappast färdig. Men jag har anat hur växande tro (i mig) har inneburit krympande rädsla.

Hursomhelst läser jag i DN idag om hur allt fler vill sprida sina avlidnas aska utanför kyrkogården. Jag har också uppsnappat hur folk här och där ställer till allt mer besvär med exakt var de ska ligga (dvs var deras kropp och kista ska ligga), vad de ska ha för utsikt från gravplatsen osv. Och jag tänker att ju svagare vår tro på evigheten är, desto viktigare blir det vad som händer med det enda vi vet finns kvar av oss efter döden – kroppen eller askan. Folk får naturligtvis begravas hur de vill. Det har jag inget emot. Men jag tror att den som litar helt och fullt på att Gud ska ta hand om en, även i döden, för den blir det inte heller så viktigt exakt var graven är, hur den ser ut osv.