Fasta

Nu är det fastetid. För egen del ser det ut att bli ett försök till lite mediafasta. Det betyder för mig även blogg-fasta. Jag kommer nog inte tillämpa total avhållsamhet under dessa veckor, men så är ju också en dag per vecka (söndag) inte fastedag. Därför är det 46 dagar från askonsdag till påsk.

Boktips: Isak Syriern, Landet där tankarna funnit ro. Silentium förlag, alltså Bjärka-Säbys egen utgivning.

Mitt hjärta är kallt under alla frestelser, och inga tårar av kärlek till dig kan värma det. Men du, Herre Jesus Kristus, min Gud som är allt gott, giv mig en fullkomlig ånger och ett förkrossat hjärta, så att jag med hela min själ kan gå ut och söka dig. Ty utan dig äger jag intet.

Isak Syriern levde på 600-talet. Och denna läsning är väl vad Paulus kanske skulle kalla fast föda. Det krävs ett par genomläsningar av varje kort stycke, och en del eftertanke. Isak var en rätt cool kille. Ursprungligen från Qatar vid persiska viken, blev munk, hamnade i Nineve (dagens Mosul i Irak), blev vald till biskop där. Efter fem månader blev han trött på alla intriger och gick ut i öknen, där han levde eremitliv. Fick genom sina skrifter otroligt stor betydelse för kyrkan.

Kyrkorummets betydelse

Nyhemshallen i Mullsjö - pingstkatedral?

Dagen skriver om att Nyhemshallen nu är invigd. Den står alltså på den plats där Nyhemsveckans tältmöten brukar hållas, och kommer att nyttjas av pingströrelsen istället för en uppsjö av tält. Joel bloggar om att det är lite kul att den invigs med just en innebandymatch – det är bara i frikyrkorna man kan ha ett rum som både är kyrka och innebandyhall. Själv funderar jag över skriftställen om att Gud inte kan bo i ett hus, utan hör hemma i tältet (tabernaklet). Mest för att man går över från tältmöte till ”katedral”.* (2 Sam 7:5-7) Nå, det har alltid funnits en viss spänning i kyrkan mellan kyrkorummet som en särskild plats och det faktum att vårt ”tempel”, Jesus Kristus, är tillgänglig överallt. Vi kan fira gudstjänst var som helst. Likväl behöver vi – som de begränsade människor vi är – platser där vi kan låta gudsnärvaron intensifieras. De vigs eller som vi ibland säger – viks – åt ett särskilt syfte, för att vi där ska kunna ana en Gudsnärvaro redan genom att träda in i rummet. Vi fyller dem med stillhet, med stämning, med symbolik och med böner.

Ibland tvingas man förstås fira gudstjänst i utrymmen som inte är gjorda för det. När vi haft konfaläger på Fagervik här utanför Piteå har vi inte kunnat använda kapellet. Det är stängt från 10 oktober fram till… ja, jag antar i maj eller början på juni. Det är så dåligt isolerat att man skulle måsta elda för kråkorna för att ha uppvärmt vintertid. Det blir för dyrt. Irriterande tycker jag. Hursomhelst har vi då fått inreda en barack som väl främst är tänkt som lektionssal till gudstjänstrum där. (Hm. Barak = benedictus = välsignad.) Vi har tagit med lite ljus och lampor (för att slippa ha barackens hemskt mysiga ljusrörsbelysning tänd), någon ikon och lite annat fint.

Idag pratade vi präster i arbetslaget också om vilket problem det ofta blir med K-märkningen av våra kyrkor. Länsantikvarien har ingen förståelse för att det faktiskt pågår en levande gudstjänstverksamhet i det som i deras ögon snarast är en museilokal. Och då har ju vi ändå en ganska modern kyrka (1967). Varje liten förändring måste godkännas. Och godkänns ofta inte. Man skulle önska att man kunde välja bort kyrkoantikvariska bidraget och slippa k-märkningen. Därmed kunna göra det vi ville, det som behövdes, med vårt kyrkorum, för att där skapa en plats där barnen ryms, där man känner sig hemma, men också en känsla av att det är ett ”helgat” rum.

Jag tror säkert att pingstarna kan skapa en bra böneplats i nyhemshallen när det väl är dags för tältmötesveckan. Men nog tål detta med våra kyrkorum att tänkas på.

——————–

* Katedral kommer ju från cathedra, alltså stol, dvs biskopens ”säte” i både bokstavlig och mer överförd betydelse. Frågan är då om pingstkyrkans egen biskop, Pelle Hörnmark, kommer att ha en stol där?

Benedikt XVI

Utlovade för ett tag sen lite inlägg kring påven och hans förehavanden. Har inte hunnit forska så hemskt mycket i det hela, men här kommer ett par intryck:

• En människa med snorkoll. En sån där ruggig (i positiv bemärkelse) akademiker, ut i fingerspetsarna, som är extremt påläst.
• En av mycket få i kyrkans ledning som fortfarande talar och skriver flytande latin.
• Mån om traditionen – att kyrkan inte ägnar sig åt brott mot vad man tidigare lärt, utan snarare en vidareutveckling, vidaretolkning. Som han ser det ville många i och med Andra Vatikankonciliet göra ganska tvära brott mot vad som tidigare varit. Här har han som ledare för troskongregationen haft en uppgift i att tillrättalägga detta.
• Bayrare. Född och uppvuxen i Bayern, och likt många andra där hjärtligt hängiven sin kyrka.
• Bibelkunnig. Om jag minns rätt är det främst inom systematisk teologi han har gjort sin akademiska karriär. Ändå är det tydligt att han alltid ser till att grunda teologin väldigt tydligt i bibeln. Det står inte i motsättning till traditionen.
• Saknar en del pastoral erfarenhet. Han har inte tjänstgjort som vanlig församlingspräst mer än något fåtal år. Även hans tid som biskop i München och Freising var ganska kort. Säkert har han haft pastoral omsorg om studenter m.m. under sin inom akademin, men just församlingspräst har han inte varit så mycket.
• Strävar efter enhet – vilket ju är påveämbetets uppgift. Enhet främst inom katolska kyrkan. Det var därför han lättade på reglerna kring möjligheterna att fira den gamla latinska liturgin, för att en del grupper (minoriteter*, men ändå) ska kunna känna att de får höra hemma i katolska kyrkan, även fast de har svårt för den ”modernare” mässan. Det var också utifrån detta som exkommunikationen av SSPX hävdes, som ett första steg till försoning. Nota bene: SSPX-biskoparna och prästerna har utifrån katolska kyrkan officiella syn fortfarande inte rätt att utöva sina ämbeten, dvs administrera sakramenten m.m. De är inte ”riktiga” katolska präster och biskopar.
• Inte på långa vägar så ”mot” ekumenik som många har fått för sig. Tvärt om – han talar om oss evangeliska som just kyrkor – inte bara ”ecclesial communitys” som det heter på engelska. Som var ett vanligt uttryck förr. Likväl är det för honom väldigt viktigt att man inte går för fort framåt i ekumeniken. Med detta menar jag att man låtsas som om de skillnader som finns inte fanns, och bara ”kör på” utan att föra något fördjupat samtal. Detta skulle nog i hans ögon ses som ”oansvarig” ekumenik, som i egentlig mening inte överbryggar något, utan istället riskerar offra vitala delar av kyrkans tro. Samtal, gemensamma böner och gudstjänster, m.m. har han definitivt inget emot.

Som sagt, några intryck av min läsning av och om Ratzinger hittills. Jag ser med spänning fram emot dels hans nästa encycklika om tron (de två hittills utgivna handlar om kärleken och hoppet), och dels hans utlovade fortsättning på boken ”Jesus från Nasaret”.

————————————————–

* På tal om att respektera minoriteter – det är ju en grundläggande sak i en demokrati. Och något som den ”demokratiska folkkyrkan” här hos oss tycks ha väldigt svårt för. Det blir en majoritetens diktatur. Men detta var off topic.

Lite bilder

Maja hos pappa

Så här mycket snö har vi nu. Jag med full "snörustning" på bilden.

Dagens Halldorf

Peter Halldorf talar i Anderstorpskyrkan i Skellefteå.

Idag har jag varit en snabb sväng till Skellefteå. Peter Halldorf höll ett bibelstudium i Anderstorpskyrkan 10-14 om ”Den kristne är en annan Kristus”. Det var väl förvisso inte så hemskt mycket ”nyheter” – dvs jag har hört och läst honom tala på liknande sätt tidigare. Likväl – det är alltid gott att få ta del av hans tankar. Bra fördjupning. Idag lyfte han fram Barnabas ganska mycket, Paulus följeslagare i apostlagärningarna. Eller rättare: från början är det tvärt om. Paulus följer honom. Barnabbas översätts som ”tröstens son” av Lukas, och då använder han nästan samma begrepp som Jesus gör om anden. Hjälparen, parakleten. Alltså har en av ”de som följde vägen” fått smeknamn efter den helige Ande. Inte illa. Och det som tycks utmärka honom är att han ser människor där andra inte gör det, ser med Guds blick och upprättar dem. Han tar in Paulus efter att han kommit till Jerusalem, tre år efter händelsen på vägen till Damaskus. Han förlåter Johannes Markus för att han lämnade dem på deras första ”missionsresa.”* Barnabas är också den som skickas till Antiokia när de första hedningarna blivit kristna där, skickas av församlingen i Jerusalem för att undersöka, att skilja mellan andar.

Imorgon blir det till att få fira högmässa. Jag älskar verkligen att få leda liturgin, och ber att Gud ska välsigna morgondagens gudstjänster.

* Det är egentligen lite anakronistiskt att kalla det missionsresa. Nåja. Det är gott att Markus upprättas – han blir ju senare den förste patriarken av Alexandria, den som grundar kyrkan i Egypten, och dessutom författare till Markusevangeliet.

Kommentarer

Hapax har lämnat några mycket tankvärda kommentarer på mitt förra inlägg. Detta med frågan kring äktenskapet tål att tänkas på. Och jag ska tänka vidare, här på bloggen. Men inte just nu, nu sitter min lilla Maja i famnen och stoppar in sin klänning i munnen och suger. Dags för blöjbyte.

Uppfylla jorden

På trettondagen satt jag och samtalade med två av våra herdar i Norrfjärden. Kyrkoherden Charlott Rehnman plus Karin Sandlund, som är EFS-konsulent, men i praktiken snarast pastor minus förättningar och sakrament. Vi pratade bl.a. om att jag blivit pappa, och jag fick då uppmaningen av Karin: ”Var katolik, Pär!” Det är lite kul att få det uttalat från en EFS:are. Men vad hon menade var förstås att jag och min fru inte ska dröja så länge med att få fler barn. Nåja, vi får väl se hur det blir med den saken framöver.

Hursomhelst läste jag idag lite i en bok om föräldraskap, där författaren (som är kristen) framförde tankar som rimmar ganska väl med det katolska tänkandet kring äktenskap och familj. Att parrelationen inte är till för sig själv, utan att dess yttersta syfte är för barnen, att de ska få födas och uppfostras. Och att barnen inte heller finns till för sig själva, utan för att uppfylla jorden. Och att ytterst sett kan man i detta ana ett syfte, en mening som ligger bortom oss själva, hos vår skapare. ”Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga.” Rom 1:20 I detta med att ha barn ligger en transcendens uppenbarad. Vi måste bara se den…

Syftet med äktenskapet/parrelationen är inte självförverkligande eller romantisk kärlek. Allt det där kan finnas med – och det är gott – men det är inte vad det handlar om, ytterst sett. Det betyder inte att ett äktenskap där man inte kan få barn, på grund av ålder eller något annat, skulle vara felaktigt eller mindre värt. Det kan ändå utmynna i en tjänande kärlek mot andra, mot släktingar, vänner, församling och samhälle. Det betyder inte heller ett fördömande av de som lever ”som ett äktenskap” utan att vara gifta. För mig är det egentligen samma sak, man har bara inte på ett offentligt sätt sökt Guds välsignelse över det (vilket ju inte utesluter att Gud välsignar det). Vilket också innebär att ansvaret är detsamma för barnen och för relationen – trogenheten.

Därför tror jag det är viktigt att hålla fast vid det som idag ibland ses som ett väldigt gammaldags tänkande – att äktenskap och barn hänger ihop.

Munkavle på biskopar?

Dagen har intervjuat lite olika företrädare för kyrkomötets nomineringsgrupper. Olle Burell, socialdemokratisk gruppledare i kyrkomötet fäller där en kommentar som av Dag Sandahl ganska träffande karaktäriseras som ”Den här sortens uttalande gör sig på tyska.” Minns bekännelsekyrkan…

Jag är förvånad över att nio biskopar utan förvarning går ut så hårt i den allmänpolitiska debatten och presenterar en åsikt i strid med vad det finns majoritet för i riksdagen.

Vänta nu… Sen när måste biskoperna förvarna om att de ska skriva ett debattinlägg? Sen när har det blivit förbjudet för dem att ha åsikter tvärt emot riksdagen? Herr Burell tycks inte ha märkt att Svenska kyrkan inte är statskyrka längre. Personligen skulle jag vilja formulera det så här: Är det inte biskoparnas uppdrag att ha åsikter som går tvärs emot vad ”världen” vill? Jaja, riksdagen kan absolut besluta saker som är helt i harmoni med Guds rike. Men ni förstår nog vad jag menar. En kyrka som inte vågar gå mot strömmen är snart ingen kyrka längre. Sen kan man förstås säga att det biskoparna kom med förra veckan var för sent, och kanske även för lite. Men det är nog inte främst det som oroar Burell.

Må vara att Burell inte håller med biskoparna. Han får gärna tycka annorlunda. Biskoparna har dock ingen reell makt över kyrkomötet, och i synnerhet inte över riksdagen. Ska vi nu frånta dem rätten att uttrycka åsikter som inte godkänts där också? Kyrkomötet däremot har makten att helt ändra läran, tron och hela köret. Och kan ignorera biskoparna om de vill. Det finns en god tanke med den demokratiska folkkyrkan, men jag tror inte att dagens system är en särskilt bra realisering av det.

Kyrkoherde som tror på Jesus

Stanley Sjöberg tycker att Stockholms stift ska välja en biskop som inte är så hemskt liberal. Intressant motpol mot de reaktioner som kom när Benedictus XVI valdes, respektive de spekulationer som rådde innan. Man kan ju fundera över hur ”liberalt” kristen man kan bli innan man inte längre är kristen. Enligt Präst-Erik verkar det finnas ett sådant tillstånd. Stundtals undrade jag över det på PIUS också – vi stod inte bara för olika riktningar inom samma kyrka, utan befann oss i vissa samtal på gränsen till religionsmöte. Så olika tänkanden hade vi. Jag säger inte att vi befann oss där helt och hållet, men ibland kändes det som om vi var på gränsen.

I senaste numret av Kyrkans tidning bläddrade jag som snabbast igenom platsannonserna, och ramlade över en annons från en församling i Västergötland som sökte en kyrkoherde som ”tror på och kan predika om Jesus Kristus”*. Jag började fundera kring vad som motiverat dem att skriva så. Dåliga erfarenheter av möten med präster?

En annan iakttagelse jag gjort är att det på senare år blivit allt vanligare att tala om Jesus nästan uteslutande som förebild, men allt mindre som någon man tror på, som man har en personlig relation till. I något av de material som hänger samman med våra senaste konfirmandriktlinjer används några bibelställen som tolkningsparadigm för mötet med unga. Man ser på hur Jesus möter människor, hur Jesus som 12-åring för ett jämbördigt samtal med vuxna (vi ska alltså samtala så med ungdomarna) osv. Allt det där är gott, men det missar att alla de där ställena på olika sätt handlar om vem Jesus är.

En feministteolog (minns inte namnet på henne nu) formulerade en gång väldigt kärnfullt det största problem som feministteologin har: För vem kan man böja knä? Det finns i mina ögon en tendens att man, om man som en del tycker, börjar ta bort ”Herre” ur alla böner, också glömmer bort att böja knä. Att vår relation till Gud inte främst är en jämbördig relation, utan en relation mellan skaparen och det skapade, frälsaren och de frälsta, hjälparen och de hjälpta.

Som kyrklig ledare behöver man först och främst vara ledd av Herren Jesus Kristus. Det borde vara självklart, men precis som den här församlingen i Västergötland skriver, så är det det första och främsta kriteriet för kyrkligt ledarskap. Allt annat (som är gott) kommer i andra hand.

* De sökte flera andra egenskaper hos sin tilltänkte kyrkoherde, men denna kom först.

Kräklor flyger

Vojne vojne. Här har man varit på konfaläger och missat en hel storm. Ja, inte snöstormen (nåja, ymnigt snöande åtminstone) som är igång över landsändan, utan biskopsstormen – kräkelfäktningen. Det känns väldigt uppfriskande att våra svenskkyrkliga biskopar äntligen vågar visa att det inte är överens. Det är intressant att de som inte vill se ett åtskiljande av kyrkligt och civilt ingående av äktenskap tycker att det är så hemskt att frånta/frånsäga sig vigselrätten. Man menar att kyrkbröllopet inte skulle finnas kvar om vi införde kyrklig välsignelse av borgerligt äktenskap för alla. Det är lite märkligt. Många länder har just den uppdelningen, att man måste vigas borgerligt först och kyrkligt sen. Säkert är det färre som gifter sig i kyrkan. Men jag är inte säker på att det är ett problem. Dessutom föreslår ju de nio biskoparna som talar för en borgerlig registrering av alla vigslar, att de kan ske väldigt snabbt genom att bara skriva på papper. Det behöver inte bli dubbla ceremonier. För den som tycker det är för dyrt att gifta sig, kan man i alla fall få den juridiska tryggheten genom en snabb byråkratisk formsak. Och för den som vill ha en väldigt enkel kyrklig vigsel gäller fortfarande samma sak som tidigare. Är man medlem i Svenska kyrkan kostar inte präst, kantor, vaktmästare och lokal något. Precis som vid dop, begravning osv. Vill man sedan kosta på fest och kläder får man väl göra det.

Personligen tycker jag att det är en bra idé, helt oavsett frågan om samkönade vigslar. För mig är det mer av en principsak, om kyrkans frihet från statlig myndighetsutövning. Vilket, som jag nog har nämnt tidigare, också skulle kunna innebära att kyrkan kan viga samman människor som inte har gift sig civilt. Oavsett orsak – jag tycker vi ska vara fria att ha den möjligheten.

Och vad gäller frågan om samkönade vigslar så är det bra att kyrkan inte tvingas in i något av staten. Det räcker med att kyrkan ”tvingar sig själv” (eller att vissa i kyrkan tycker att tvång ska gälla). Eller hötter med okvädingsord åt varandra… Helle, jag vet att du gillar att agitera. Vi har haft många intressanta debatter under utbildningen. Men snälla, kom med sakargument istället för att kalla dina meningsmotståndare för nedlåtande saker. Jag vet av erfarenhet att man som prästkolleger i samma arbetslag kan hysa olika meningar kring frågan utan att för den skull få problem att samarbeta.

Själv känner jag mig lite som en tall i vinden vad gäller denna sakfråga. Inte som ett grässtrå, som blåser fram och tillbaka hur som helst, utan som en tall som svajar i osäkerhet. Vill inte säga så mycket mer om det just nu…