Förfallstid

Petrus Laestadius (bror till Lars Levi, präst åtminstone ett tag i Arjeplogstrakten) lär ska ha skrivit att det under förfallstid tog sex dagar att vandra från Jäckvik till Arjeplog. En sträcka på ca sju mil. Hörde om detta häromdagen när vi firade mässa i Jäckviks gamla kapell. Första gången jag hörde ordet ”förfallstid”. Det handlade alltså om den tid på året då isarna var för svaga att åka eller gå på, och innan isen hade öppnat sig så pass att man kunde åka båt. På den här tiden fanns det mer eller mindre reguljärturer med ångbåt längs Hornavan mellan Arjeplog och Jäckvik. Men som sagt, under förfallstid, då fick man pulsa genom mjuk snö. Och då tog sju mil sex dagar. Ett par timmar efter att jag hade hört det här körde vi iväg från Jäckvik. Sträckan in till Arjeplog tog kanske 40 minuter…

Bön i nöd

Anna-Sara frågade härom dagen om den kväll om ”bön i nöd/svårigheter” som jag skulle hålla i igår. Anledningen till varför vi hade det i Norrfjärden är att vi under året ska ha fyra tematräffar om bön. Den här gången alltså bön i nöd. Det blev ett intressant samtal. Vi inledde med att fira en mässa där jag predikade över Ps 137. ”Vid Babylons floder satt vi och grät, när vi tänkte på Sion.” Det är den som slutar med en av Bibelns mest magstarka verser, om att dräpa späda barn  mot klippan. Psaltarpsalmen verkar vara den bön som en människa i djup nöd och utsatthet uttrycker. Och jag betonade att den här människans samtal med Gud är radikalt ärligt, helt ocensurerat. Vilket är väldigt viktigt för vår gudsrelation.

På vårt samtal deltog sedan knappa tiotalet. En människa som är väldigt gudstjänsttrogen, men som har haft (och har) ett väldigt tufft liv, med mycket sjukdom och andra svårigheter. Men med en väldigt intim gudsrelation. En annan som skulle kunna kallas församlingens riktige ålderman. Börjar närma sig hundra, och har i stort sett obegränsat med berättelser från sitt långa liv. Är fortfarande ute på promenader på 5-10 km nästan dagligen.

Vi fick brottas med frågor som om nöden är inte bara uppfinningarnas, utan även bönens moder. Om hur vi lever med motgångar, hur vi bär fram dem till Gud, hur vi kan bli arga och besvikna på Gud över de liv vi fått (eller inte fått). Om vikten av att be för varandra, om bönens kraft… Och vi fick ta del av ett par starka berättelser om Gudsmöten och bönesvar.

Min bön just nu dock rör sig mest kring sömn. Inte för mig, utan för min dotter och fru. Jag såg nyligen en t-shirt på en bäbis med text som lydder ungefär såhär: ”Om inte jag sover, sover ingen annan heller.” Så sant.

Benediktus igen

Dagen har idag en artikel om påven Benedikt XVI. Det är en intervju med Sveriges ambassadör vid Heliga stolen (Vatikanens officiella namn i diplomatiska sammanhang), Ulla Gudmundson. Hon har en hel del goda insikter i hur saker och ting går till där nere. Klart läsvärt.

Tycker du att den gängse mediebilden av påven stämmer överens med verkligheten?
- Nej, det tycker jag inte att den alltid gör. Påven är ett prima projektionsobjekt. Alla har åsikter om honom – negativa och positiva, alla hyser starka känslor. Även media. Det finns mycket man kan kritisera påven och kyrkan för. Men det finns också en förförståelse. Man är inställd på att kritisera och tonen är ofta negativ. Men det är ofta en vrångbild man kritiserar; media bryr sig inte om att ta reda på vad kyrkan och påven egentligen menar.

Jäckvik

Vi har kontraktsdagar i Jäckvik just nu. Präster från kust till fjäll plus några norska präster är samlade på kyrkans lägergård. Det är spännande att få dela erfarenheter med varandra här. Jag är yngst med råge, förstås. (inlägget skrivs på mobil, så det blir kort.) På onsdag ska jag ha veckomässa i Norrfjärden, och sedan blir det en samtalskväll om bön i nödens stund. Men just nu längtar jag mest hem till familjen. Jag har inte vant mig vid att vara borta från min dotter än. Hon har nyss börjat få testa gå-stol! Stolt pappa…

Prästerlig etik

Idag har jag hållit ett föredrag om katolska kyrkan på en kyrklunch för daglediga i Rosvik. Samma föredrag som jag höll i Norrfjärden för någon månad sedan. Jag gick inte in så mycket på senaste tidens skriverier om katolska kyrkan, utan fokuserade på det jag ville berätta. Däremot fick jag en fråga efteråt om detta med de katolska prästernas övergrepp på barn. Som vanligt kopplar man det till celibatet. Jag kan inte utesluta att det ligger något i det, men tragiskt nog är det ju så att de flesta sexuella övergrepp på barn sker inom familjen. Av människor som inte avlagt kyskhetslöfte.

Det blev ju aktuellt nu igen, detta med hur kyrkan har hanterat de präster som begått sådana övergrepp, främst i USA. Anledningen var en dokumentär som sändes i SVT, och som fick Annika Borg att utbrista i väldigt osaklig kritik i Kyrkans tidning. Precis som med mycket av nyheterna kring katolska kyrkan nu under vintern och våren kan man säga: Jaha, var det något nytt? Djupt tragiskt är det naturligtvis. Både vad de här prästerna gjort, och hur den kyrkliga organisationen (inte) har hanterat det. Och personligen tror jag mer att det hänger ihop med den katolske prästens maktställning i församlingen, att de här övergreppen har kunnat ske, än vad det har med celibatet att göra. Makt är farligt. Det korrumperar även den bäste. Vad kan då inte den ”värste” göra med det?

Likväl. Nytt var det inte.* Rapporterna om det här kom för flera år sen. Och Benediktus bad om förlåtelse för kyrkans dåliga agerande i samband med sitt besök i USA för ett par år sen. Så, utan att vilja försvara vad som gjorts här, eller jämställa en ond handling med en annan, vill jag likväl sätta det i ett annat perspektiv. Under det senaste året har det kommit ett antal anmälningar till domkapitlen i Sverige om svenskkyrkliga präster som även de missbrukat sin makt, eller helt enkelt styrt väldigt fel, i synnerhet när de ju också är ämbetsbärare. Den senaste rapporten skriver Dagen om idag. Ofta handlar de här fallen om sexuella relationer. Så var det även med prästparet i Stockholm som raggat upp tredje part till sina lekar.

Ingen förutsätter att prästen ska vara en moraliskt fulländad människa. Men eftersom prästen re-presenterar historiens enda moraliskt fulländade människa genom sitt ämbete och mest konkret i gudstjänsten, kan diskrepansen inte vara alltför stor. Då försvinner trovärdigheten. Sakramentet är giltigt ändå – det kommer inte an på ämbetsbäraren. Men det förlorar sin trovärdighet. Människor undrar hur det är med en kyrklig handling som utförts av en präst som senare tappat tron. Jag kan förstå dem.

De snabba fördömandena av katolska kyrkan från svenskkyrkligt håll har i mina ögon trovärdighetsbrister. Inte bara för att vi har problem själva (…ser du inte bjälken i ditt eget öga?), utan också för att man kan fråga sig vad organisationen egentligen gör för att ta tag i det (utan att påstå att det är en lätt uppgift). Jag kan inte bedöma om domkapitlen varit för ”snälla” eller inte, eftersom jag inte känner detaljerna i fallen. Och det är för den delen (tack och lov) inte min uppgift heller. Men man måste börja fråga sig hur det står till i ”andra ändan” av processen – rekrytering, utbildning, andlig fördjupning. Vi har fått en codex ethicus i stiften för ett par år sen. Det är bra, vi behöver vägledning. Vi behöver framförallt den helige Ande, som helgar oss och som lyfter upp vårt inre mörker i Guds ljus, så att vi kan se det och förhålla oss till det. Vi behöver präster som är omvända, och som vill leva i daglig omvändelse. Både i Svenska kyrkan och i Katolska kyrkan.

——————————

* På samma sätt som exempelvis påvens syn på preventivmedel inte var ny, eller obekant sedan tidigare. Medias reaktion gav dock intryck av en sömndrucken journalistkår som under flera decennier ignorerat katolska kyrkan, för att nu plötsligt bli intresserad och skriva en hel massa utan vare sig faktakoll eller påläsning. Nästan som om jag imorgon skulle skriva en lång analyserande artikel av V75 eller Piteå IF:s senaste formtopp.

Halldorf i kvadrat

Upptäckte precis att Livets ord lagt ut ett nytt samtal mellan Ulf Ekman och Peter Halldorf. Hittas här. Intressant, bl.a. att Ulf Ekman intar en mer tillbakadragen hållning i samtalet än när de samtalade på ”scenen” (i koret?) på Livets ord förra våren. Även den sändningen finns på deras hemsida, och jag har bloggat om den tidigare. Rättare: förra gången lät han Peter prata ganska mycket, men när han själv pratade, var det väldigt riktat till en publik, med lite av den forcerade stil som han ofta har vid sin förkunnelse, den lite konstiga, frampressade humorn… Här är Ulf avslappnad, i en studio. Intressant. Och de pratar om Peters bakgrund och utveckling. Väldigt spännande reflektioner.

Halldorf i kvadrat var det ja… Peters son Joel skriver väldigt bra om den senaste tidens mediala attacker på katolska kyrkan, i Göteborgs-posten. Han har en teori om att det liberala väst behöver en ny motbild, nu när W Bush inte längre är president. Det ligger nog en del i den analysen, om än den kanske inte kan uttömma orsaksambanden. Även Ulf Jonsson skriver om det i senaste numret av Signum. Han problematiserar svenska medias stora brist på kunskap (och ovilja att skaffa densamma) när man skriver om katolska kyrkan. Man kan bara önska och be att det här kan vara början på en fördjupning och kunskapsinhämtning som även kan nyansera synen på övriga kristna samfund i Sverige.

Läsarkontakt

”Se jag gör allting nytt” – citat ur Upp 21. Jag kopplade an till det i den ena av mina predikningar på påskdagen.* Ur en lite mer profan synvinkel så kan jag nu tillämpa citatet på mig själv, och då menar jag som subjekt i satsen. Sedan vi flyttade in i vårt lilla hus i Storfors i oktober har vi steg för steg målat om i flera av rummen. Ett sovrum såg gräsligt ut – tre korallröda väggar och en ljusgrå… Förutom det har vi målat om vardagsrum, hall, och nu slutligen: köket! Övriga rum får vänta, där känns det inte så akut.

Bortsett från denna personliga notis: Idag träffade jag en av mina läsare. Alltså som i bloggläsare. Det var intressant att få höra av någon man aldrig träffat (dock hört talas om – personen ifråga känner min svärmor) att den läser ens blogg. Vilket ju åter leder en in i funderingar kring vad människor kan ha för intresse av att läsa det jag skriver. Nåja, när min bloggfasta nu är över ska jag väl kunna producera ett och annat som kan vara värt att läsa. Här följer alltså en uppmaning, sprungen ur nyfikenhet – du som tittar in här då och då, skriv gärna en kommentar och ”avslöja” lite om dig själv. Vet man vem man skriver för så kan det ju ha viss effekt på vad och hur man skriver.

———————————–

* Kyrkokören, som var med på båda påskdagens gudstjänster (Norrfjärden plus Rosvik), var lite imponerade över att jag hade två olika predikningar. Det tillhör ovanligheterna, både för mig och de båda andra prästerna i Norrfjärden, att man inte håller samma predikan på båda gudstjänsterna. Oftast är det mest prästen själv och möjligtvis musikern som tvingas höra predikan två gånger, men en sån här gång utgjorde ju faktiskt kören en ganska stor del av församlingen.

Förkylning

Vår lilla dotter går nu igenom en av sitt livs svåraste tider. Hon har blivit förkyld, för första gången. Det är ju inte så dramatiskt i sig, men när man bara är knappt fem månader är det väldigt besvärligt. Man vaknar av hostningar och håller därmed mamma och pappa vakna också. Man snorar en massa, men kan inte snyta sig (däremot har vi nu fått lära oss att bröstmjölk i näsan är ett ypperligt knep). Man är jättejättejättetrött, men vill ändå inte somna. Suck. Tack och lov har mamma och pappa erfarenhet av sjuttisexton förkylningar under sina liv, och vet därmed att det vanligtvis går över på högst någon vecka.

Imorgon är det 24-timmars på EFS i Bergsviken. Ett populärt evenemang, med musik av alla möjliga slag under just 24 timmar. Själv har jag bara varit där en gång, dvs förra året. I år blir det nog inget. Det brukar vara väldigt trångt och bökigt, och när man har en bäbis är toleransen för detta inte på topp. Dessutom har vi inga hörselkåpor åt lillgumman. Och så är hon, som sagt, förkyld. Nej, det blir köksommålning istället. Har tejpat kanter i ett par timmar ikväll…

Gardell och Jesus

Det har varit mycket om Jonas Gardell på sistone. Min fru har prenumererat på Ica-kuriren ett tag, och även där trädde hans nuna fram på framsidan för ett par veckor sen. I kyrkan uppmärksammas han mycket pga sin Jesus-bok, som antingen kramas ihjäl (läs: Jonas får tala fritt och mycket uppskattat om den i Uppsala domkyrka) eller försöker kvävas ihjäl (här tänker jag kanske främst på att Ulf Ekman bloggade om den som hädelser).

För egen del är jag inte säker på om jag ska ta mig tid och läsa den. I så fall är det ju för att ”veta vad folk läser”, precis som jag för några år sen läste DaVinci-koden. Det är ju alltid en nackdel att vara beroende av andras tyckanden kring en fråga. Stig skriver i alla fall mycket ingående om den, i flera inlägg (jag har länkat till det – förmodar jag – sista av dem). Simon skriver också om den. Den senare mer kritiskt än den första. Dagen skriver också om den i ett par artiklar, där den intressantaste nog är Mikael Tellbes recension.

Det går att säga mycket om Jesus. Och Gardells bok tycks ha den fördelen att den reviderar den ”stålmannenbild” som många tycks ha av Jesus. Samtidigt hamnar Gardell på en plats dit kyrkans tradition och lära inte kan följa med. Där försoningen försvinnar. Där Jesus som Guds son suddas ut. Inget av detta är nytt under solen. Kyrkan har alltid brottats med olika förståelser och bilder både inom och utom ”de trognas skara”. Mycket av de åsikter som Gardell presenterar har han lånat från olika av 1900-talets bibelforskare.

Vad man kan ställa sig lite frågande till är dels att han inbjuds till domkyrkan, och dels att ganska många inom kyrkan tycks vilja lyfta fram Gardells Jesusbild. För vi gör det ju ganska bekvämt för oss då. En Jesus som bekräftar allt och alla, precis som vi är, utan att ifrågasätta eller utmana. Jo, jag vet. Gardell påstår nog att hans Jesusbild utmanar. Den utmanar den traditionella bilden i kyrkan, och den utmanar säkert en del företeelser i dagens samhälle. Men det som jag ser som lite av ett lackmustest på ens Jesusbild är om man låter den utmana en själv. Är det jobbigt för mig att ta till mig av budskapet, av den person jag möter i evangelierna? Utmanar han mina egna föreställningar och min egen livsstil?

Personligen tycker jag det verkar som om Gardells Jesus inte nämnvärt utmanar honom själv. Sånt måste bort ur Jesusbilden. Men det säger jag med den stora brasklappen att jag (ännu) inte har läst boken.

Stilla veckan

Stilla veckan började inte i stillhet för mig, utan med konfirmandträff i Rosviks kyrka 14-19 igår söndag. Söndag, börjar stilla veckan inte på en måndag? Nej, den börjar faktiskt på palmsöndag. Man kan följa Jesu sista vecka dag för dag, i parallell till vår stilla vecka. Det berättade jag om för konfirmanderna. Man hinner inte göra en särskilt djup reflektion kring det på 20-25 minuter, men en viss genomgång blev det i alla fall. Jag följde den version på berättelsen som Markus och Matteus ganska samstämmigt berättar. Ordningen blir inte riktigt densamma om man följer Lukas eller Johannes.

Söndag: Jesus rider in i Jerusalem, på en åsna. Gör genom detta tydliga anspråk, som också reflekteras i människornas rop; Hosianna Davids son! Återvänder på kvällen till Betania.

Måndag: Jesus går in i templet. River ner borden för de som säljer offerdjur och växlar pengar. Menar att hans fars hus ska vara ett bönens hus, inte ett rövarnäste. Tillbaka till Betania igen.

Tisdag: Jesus undervisar i templet, får också frågan om skatt till kejsaren. På väg ut, med utsikt över staden, håller han sitt apokalyptiska tal (ser ut att vara bara för lärjungarna) om templets kommande förstörelse, om tidens slut och om hans återkomst. Återvänder till Betania.

Onsdag: Jesus verkar stanna i Betania denna dag. Han är hos Simon den spetälske, och blir där smord för sin begravning av en namnlös (dvs evangelisten skriver inte vad hon heter) kvinna, med nardusbalsam. Lärjungarna blir upprörda över slöseriet. Jesus säger att hon har gjort något gott. Framförallt har hon förstått vem han är och vad som ska hända med honom, till skillnad från de flesta andra.

Torsdag: Jesus och lärjungarna går in till Jerusalem. De får anvisningar hur de ska hitta en lokal för firandet av den judiska påskmåltiden. I ”övre salen” sker hos ev. Johannes fottvagningen, medan synoptikerna (Matt, Mark, Luk) berättar om Jesu sista måltid, den första nattvarden. ”Gör detta till min åminnelse”. Efter måltiden går de ut till Getsemane trädgård, och Jesus ber och vakar. Under natten kommer Judas med en folkhop ”utsänd från översteprästerna och de skriftlärda och de äldste”. Jesus arresteras, och skickas mellan översteprästerna, den romerske ståthållaren Pilatus och kung Herodes.

Fredag: På morgonen sker den slutgiltiga domen hos Pilatus. Han förs ut till Golgata och korsfästs. Dör efter några timmar på korset. Josef från Arimataia ordnar med begravning, ”innan Sabbaten”.

Lördag: Sabbat. Jesus död.

Söndag: Tidigt på morgonen efter Sabbaten kommer några kvinnor som följde Jesus till graven för att smörja in hans kropp, som seden var. Graven är tom, stenen är borta, och samma dag får flera av Jesu följeslagare möta den uppståndne.

Ikväll är första passionsandakten i Norrfjärdens församling, och på många andra håll också. Uppdelat på ett par kväller under veckan läser vi Jesu lidandes historia. Hos oss har vi gjort det så att en läser ”jesusrösten”, en läser ”berättaren” och en läser ”övriga röster”. Det blir en spännande dynamik i det. På torsdag firar vi nattvardens instiftande. Det brukar vara en väldigt välbesökt mässa. På fredag långfredagsgudstjänst (och i Hortlax kyrka framförs Stabat Mater av Pergolesi!), på lördag natt/sen kväll på många ställen påsknattsmässa (tyvärr inte hos oss) och på söndag morgon påskdagens gudstjänst. Det är underbart att på påsken få ropa: Jesus är uppstånden, Halleluja! -Ja, han är sannerligen uppstånden, Halleluja!

Ta chansen att besöka din kyrka ofta under den här veckan!