Stig skriver tänkvärt idag om Jesusmanifestationer och kanske i synnerhet frånvaron av (åtminstone anställda) svenskkyrkliga på dessa. Mina tankar, såhär kvart i tolv på lördag kväll, går till de olika sätt jag har fått vara med och manifestera Jesus på under dagen.
Det började på busstationen i Piteå, med ett så kallat ”korståg” in till Byxtorget, där det sedan var gudstjänst. Tidigare låg denna gudstjänst (som en del av den ekumeniska pingstkonferensen) på söndag klockan elva, fast på samma plats. Man bestämde sig för att flytta på den till lördag, av den enkla anledningen att det inte är särskilt mycket ”annat folk” i centrum på söndag kl 11.
Stanley Sjöberg, som är pingstkonferensens huvudtalare, höll en form av predikan som var inte bara på torget utan även för torget. Jag tyckte att han lyckades ganska bra med det hela. God förebild hos Paulus tal på Aeropagen i Athen. Jag missade tyvärr delar av det, eftersom jag samtidigt försökte söva en trött liten dotter, och såldes gick fram och tillbaka runt gatorna med barnvagn. Som en lustig liten synergi gick samtidigt en socialistisk demonstration genom stan, på gågatan. Det var paroller kring arbete åt alla, rättvisa osv. Stanley hade då just pratat om jubelåret, om dess budskap kring avskrivande av skulder, återställande av egendom, av slavar osv. Han betonade att pingsten, andens gärning, gäller både på ett andligt och ett värdsligt plan. ”Röd och gul och vit och svart, gör det samma har han sagt.” I och med pingsten tar den nya skapelsen och den nya mänskligheten sin början. Och samma mål, samma längtan, gav faktiskt denna (osäker på vilka som arrangerade osv) socialistiska demonstration uttryck för.
Så – man kan ju nu fundera över vilken effekt denna manifestation hade. En av lovsångsledarna (i det i dessa sammanhang allestädes närvarande lovsångsteamet) började prata mellan låtarna, menade sig ha ett budskap som riktade sig till ”dig, särskilt ung människa, som går förbi torget här just nu” och pratade sedan lite hit och dit kring detta budskap. Ett antal minuter, minst tiotalet gånger längre än det tar för någon överhuvudtaget att ta sig över byxtorget och in i nästa affär. Välmenat, men det gick nog tyvärr mest till de (bokstavligt talat…?) redan frälsta.
Jag tycker det var bra med denna gudstjänst. Jag tycker att grundidéen, att synas på ”aeropagen” är god (så länge man inte förväntar sig större effekt än Paulus – några följde efter honom, de flesta tyckte; intressant, so what? – läs själv i Apostlagärningarna). Alla som medverkade gjorde ett bra jobb. Men som Stig skriver är det på ett sätt förståeligt att man som anställd i Svenska kyrkan inte känner ett lika skriande behov av att befinna sig på torget. Samma dag, på eftermiddagen, var jag på ett sorgehussamtal. Som präst i Svenska kyrkan är man på många sådana samtal inför olika kyrkliga handlingar. Oftast berör samtalen åtminstone på något sätt både de djupaste grunddragen i livet och i tron. Eftersom de kyrkliga handlingarna gör det – dop, begravning och vigsel. Eftermiddagen var också en Jesusmanifestation. De här samtalen ger chansen till ett mer personligt möte, till närvaro och lyssnande.
Om vi till detta lägger olika former av kontakter med skolan (skolbesök på raster, skolan besöker oss, jul- och påskvandringar, skolavslutningar, bibeläventyret osv) inser man att vi hela tiden manifesterar Jesus ”på torget”.
Det betyder inte att vi ska sluta fira gudstjänst på torget. Det är viktigt, och vi kunde gärna varit fler där (utan att nu börja gnälla om alla som INTE var där, ett tema som väl i sig förtjänar ett blogginlägg). Men oavsett var eller hur vi manifesterar Jesus är grundförutsättningen att vi vill låta honom manifesteras i oss. Att vi har en levande relation till honom. Det doftar gott (eller kväljande för en del, som helt försöker sluta sig och värja sig mot det) och får andra att vilja lära känna honom.
Glad pingst!
