Profet i vår tid

I måndags på det föredrag Anders Piltz hade, var det någon som frågade om vilka de profetiska rösterna i vår tid är. Piltz ville inte ge några namn. Och det är väl klokt på så sätt att profetian är en andens gåva, som ingen kan förfoga över. Jag kan i egentlig mening inte vara profet*. Däremot kan jag understundom, antingen genom trons fördjupning, där jag kommer nära Gud, eller genom Guds genombrytande trots splittringen i mitt liv, tala profetiskt. Med det menar jag detsamma som Piltz uttryckte – ser klart på världen, uttalar sanningen (som ofta kan vara väldigt utmanande) och visar på en ny väg.

Nå,  jag vill trots detta ändå drista mig att ge ett namn: Magnus Malm.** Läser just nu hans nya bok Ett hjärta större än världen. Och den talar då definitivt profetiskt in i mitt liv, så pass att jag var tvungen att lägga den ifrån mig ett tag. Jag ska avsluta den, men behövde en paus för att smälta budskapet. Det är väl inte så förvånande, eftersom han utgår från bergspredikan (Matt 5-7) i sin beskrivning av samtiden och av den kristna tron. Bergspredikan fortsätter att utmana oss i varje tid. Inom lutherdomen har man ibland reducerat den till lagens andra bruk – att föra mig till insikt om min totala otillräcklighet inför Gud, och tvinga mig fram till korset och frälsningen. Malm fokuserar här mer på lagens tredje bruk, skulle man kunna säga. Helgelsen, de goda handlingarna. Att hjälpa den troende att hitta rätt.

Så mycket märkligare blev det då när jag läste recensionen av samma bok i kyrkan tidning för någon vecka sen. Läs gärna recensionen, den är inte så lång. I största allmänhet ger den mig känslan av att vi inte har läst samma bok. Susanne Wigorts Yngvesson (tydligen teol. dr. i etik) har, verkar det som, en helt annan världsbild än Magnus Malm. Hur annorlunda världsbild? Tja, hennes tvehågsna förhållande till tvåsamheten i följande artikel i Aftonbladet ger väl en viss ledtråd. Dock erkänner t.o.m. hon honom som profet:

Malm är som samtidstolkare en domedagsprofet. Han uppehåller sig vid vad människor har förlorat i vår sekulariserade kultur, såsom gemenskap, sammanhang och empati. Det är först när vi verkligen låter Gud bli levande i våra liv som en förlorad värld kan återvinnas. Men jag delar inte Malms pessimism. Världen har, generellt sett, blivit en bättre plats att leva på. Väpnade konflikter i världen minskar, medellivslängden ökar och i dag talar vi om religionens återkomst.

Domedagsprofeten, pessimisten… Nej nej. Världen är en bättre plats att leva på. Allt är väl.

De botar skadan hos mitt folk,
men bara på ytan.
De säger ”Allt är väl, allt är väl!”
men allt är inte väl.

Jer 6:14

Det gjorde mig faktiskt illa till bords att läsa den där recensionen. Det gör mig rädd. Rädd för att vi framöver kommer se alltmer av en uppdelning inom vår kyrka, mellan vad vi på PIUS ibland kallade för ”mälardalsliberalismen” och en mer traditionell kristen tro. Och vi behöver verkligen inte splittring. Samtidigt har jag en stark förtröstan på Guds försyn, och som Piltz sa i måndags – Trohet, Kunskap, Vänskap.

I mitt examensarbete, en D-uppsats i systematisk teologi, drog jag (bland annat) slutsatsen att man skulle kunna se sekulariseringen i analogi med exilen i Babylon. Det som tycks vara en förbannelse, något som snarast är sänt från den onde, visar sig i förlängningen vara en välsignelse, en gåva från Gud. Något som för oss tillbaka till vår kallelse, till vårt grunduppdrag och som skalar bort allt onödigt, och framförallt: Allt som skymmer Jesus.

Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång.

Jer 29:7

————-

* Jag är här inte jag utan ett retoriskt grepp, istället för att använda ”man”. Bara för att förtydliga.
** Och här är det snarare den första kategorin av profet – den som får gåvan genom att öppna sig, att nå en närkontakt med Gud.