Att möta Jesus

I morse mötte jag Jesus. I en helt vanlig människa förstås. Vår dotter sover inte alltid så bra, och mycket tidigt i morse var hon jättetrött men ville inte sova, så det kvarvarande alternativet var att ta en promenad med vagnen. Jag var väl lite av ett åskmoln när jag gick ut, sådär som man kan vara för tidigt på morgonen, när man har en arbetsdag med en del ganska påfrestande uppgifter framför sig. Här i pite-trakten, åtminstone utanför själva stan, hejar folk på varandra. Alltså man kan heja på vem som helst, som man aldrig träffat förr, när man är ute och promenerar. Och jag hade ingen lust att heja på någon i morse, och föreställde mig dessutom hur någon stoppar upp mig för att prata med mig, varpå den nyss insomnade dottern vaknar… Längs vägen mötte jag dock en äldre man, säkert bortåt 80 år, som hejade och inte kunde låta bli att utbrista i ett munternt ”Vilket vackert väder idag!”. Jag nickade och mumlade ett ”ja, verkligen…”, och i samma ögonblick öppnades mina ögon.

Nej, fullt så dramatiskt var det inte. Men jag började långsamt upptäcka vilken härlig dag det var, att jag trots allt fått sova hyfsat många timmar. Och tänkte på den ignatianska ”examen”, där man i slutet på varje dag ska fundera på var under dagen man mött Jesus. Vilka situationer, vilka personer. Min examen skedde några sekunder efter mötet, vid halv sju på morgonen. För mig, just där och då, var den mannens hejande och glada väderkommentar ett Jesusmöte, som påminde mig om hur mycket gott jag har fått, och att jag inte hade så mycket att gnälla över.

Härligt.