Solens sken

I dessa varma dagar har jag sett en Sci-fi film som jag tänkt se en längre tid – Sunshine. Den är intressant ur flera aspekter, men först handlingen i korthet:

Ca 50 år in i framtiden drabbas solen av något problem (komplicerad astrofysik bakom det hela…) som gör att den är på väg att slockna, vilket leder till att det blivit en ny istid på jorden. Ett rymdskepp (”Ikarus”) skickas för att ”sätta igång” solen igen, med hjälp av bomb med en massa lika stor som Manhattan (referens till the Manhattan project?). Någonstans längs vägen misslyckas uppdraget. Ingen på jorden vet varför. Man skickar alltså ett nytt rymdskepp, Ikarus II, byggt på nästan exakt samma sätt, för att försöka sig på uppdraget en gång till. Sista chansen.

Filmen handlar inte främst om tekniken, utan fokuserar på människor i väldigt extrema situationer. När filmen börjar har åtta astronauter varit med varandra på skeppet i 16 månader. En liten miss från en persons sida leder snabbt till ett ilsket utbrott från en annan. Flera karaktärer balanserar på (eller går över) gränsen till galenskap. Hur gör man när man plötsligt vet att man kommer att dö, vare sig man lyckas fullgöra uppdraget eller inte? När en efter en av de människor man lärt sig lita på, på skeppet, dör av olika orsaker? Är en människas liv värt att offra för hela mänskligheten? (Joh 11:50)

Stor del av filmen handlar också om en fascination inför det transcendenta, främst i form av just solen. På skeppet finns ett observationsrum där man kan titta på solen (som de redan i början av filmen har kommit väldigt nära). En i besättningen ber skeppsdatorn justera fönstrets filter, så att han utsätts för så mycket solljus som en människa klarar. Han får då 3,1 % i max 30 sekunder, och ljuset är redan då nästan helt överväldigande. Det påminner lite om hur Moses bara får se Gud på ryggen – hela Guds härlighet klarar ingen människa av att se. (2 Mos 33:22-23) Eller för den delen Jesus på förklaringens berg. (Mark 9, plus paralleller i de övriga synoptikerna).

Religiös fanatism hinner också få sig en slänga. Baksidan av myntet med den som ger sitt liv för andra, på grund av sin tro, är den som tar andras liv, som kan offra hela världen för sina principer. Ungefär så uttrycker sig i vart fall de som gjort filmen i någon intervju jag såg någonstans. Om jag minns rätt menade sig regissören och manusförfattaren båda läsa in religiösa teman i filmen, om än de drog dem åt olika håll. Den ena åt ett ateistiskt, den andra åt ett teistiskt. Det är spännande med konstverk (här: filmen) som förmår öppna en fråga utan att ge ett slutgiltigt svar.

Hursomhelst: Se den! Men var beredd på att det blir lite skräckis också.