”I evigheters evighet” brukar ovanstående rubrik översättas i kyrkan. Det träffar inte riktigt rätt på betydelsen, fast det fångar innebörden… Det återspeglar det hebreiska ”olam” eller grekiskans ”aion” (”eon”) och har med tidsåldrar att göra. Ett ”sekel” som också lett till ”sekularisering” och ”sekulär” handlar om den här och nu överblickbara tiden. I Bibeln uttrycks det att Guds omsluter hela den – och lite till. Alltså ”evig”, inte som en kategori vid sidan av, lyft över, tiden, utan som den som omsluter all tid, som överskrider det vi kan överblicka.
Sekulär, som i till skillnad från religiös, är en annan femma. Där förstår man det som det som rör sig inom den här världen, den här tiden – det som vi människor kan överblicka. Den som förespråkar det sekulära menar alltså att allt annat är onödigt att spekulera om – vi kan inget veta. Men missar förstås att redan på ett helt mänskligt plan drabbas vi snart av insikten om det transcendenta – det som överskrider oss själva, överskrider generationer osv.
Detta var nu bara en liten språklig, snarast etymologisk titt på sekulariseringen. För en mer utförlig blick rekommenderar jag Charles Taylor, A secular age, som går till botten med detta. Jag äger den och har tänkt läsa den, men eftersom den omfattar ca 850 sidor av den kanske inte mest lättillgängliga engelskan har jag inte riktigt kommit igång ännu. Någon som har kommit igång, och antagligen avslutat, är Bengt Rasmusson på bloggen http://cruciformphronesis.blogspot.com/ Cruciform phronesis är en rolig titel. Kan översättas med ”korsformad praktisk vishet”, eller kanske ännu bättre, som Joel Halldorf skriver – ”korsformat bondförnuft”. Hursomhelst – på ovanstående blogg sker just nu en rad inlägg där Bengt Rasmusson (bror till en av de lärare som kanske påverkat mig mest, Arne Rasmusson) som sammanfattar vad Taylor skriver i sin bok. Om man är intresserad av att fördjupa sig i sekulariseringen och dess effekter. Ska för övrigt lägga till den bloggen som länk här till höger.
I övrigt vill jag också rekommendera samme Joels inlägg i Dagen idag, om skillnaden mellan en sekulär stat och ett sekulärt samhälle.
8 svar so far ↓
Staffan Bengtsson // 30 juni, 2009 vid 3:13 e m |
Nazismen var inte sekulär.
Jag rekommenderar boken Holy Reich av Richard Steigman-Gall.
parbring // 30 juni, 2009 vid 7:04 e m |
Utan att ha läst boken så kan jag ju kortfattat, utifrån min begränsade kunskap, instämma åtminstone på så sätt att den inte var strikt ateistisk. Det var mycket mytbildning, grävande i det germanska ursprunget, ”parodier” på kristen tro m.m. Samtidigt fanns där tydlig inspiration från anti-religiösa förgrundsgestalter som Nietzsche.
Kanske hade Stalinismen varit ett bättre exempel? Jag håller dock med Joel i hans grundpoäng – den sekulära staten innebär inte mindre våld, mindre krig.
Och för övrigt är väl ingen stat befriad från mytologiska inslag. Kulturen fortsätter att vara religiös, på olika sätt, även om staten konstituerat sig på ett sekulärt vis.
Staffan Bengtsson // 30 juni, 2009 vid 8:15 e m |
Vet du vad motstatsen till sekulär är? Det är att en enskild religiös tolkning kontrollerar hela samhället, som i Iran. Det gynnar ett religiöst folk att ha en sekulär stat, eftersom det endast är sekulära stater som kan garantera religionsfrihet.
Det är statistiskt bevisat att sekulära demokratier är mindre måna om att gå i krig med varandra.
Det finns tre misstolkningar som gör att många förväxlar Nietzsches övermänniska och Evolutionslära med Nazismen:
1. Idén att Nietzsches övermänniska handlade om ”survival of the fittest”. Idén om övermänniska handlar om självmedvetenhet och moralisk styrka, inte om fysisk styrka/råhet.
2. Idén om att ”survival of the fittest” kom av Charles Darwin. Survival of the fittest kommer ur en extremliberalism av Herbert Spencer.
3. Idén om att Nazismen var inspirerad av Herbert Spencer.
Andra världskriget var faktiskt en maktuppgörelse mellan totalitära regimer och fria demokratier. Nazismen vann delvis på löftet om att upphäva demokratin i förmån för en stark ledare, något som i 1900-talets början lät attraktivt enligt många. Nazismen var traditionsbunden, nationsinriktad och konservativ. Den var inte sekulär utan hade en specifik tolkning av protestantisk kristendom kallad ”positiv kristendom” som förenade protestanter och katoliker i en ”tysk kristendom” där de ”tyska folket förenades inför Gud”. Nazismen var emot både liberalism (så även Herbert Spencers extremliberalism) och socialism.
Skall man förstå Nietzsche måste man förstå existentialismen och vad Sören Kierkegaard menar med att göra sig själv.
Nietzsche’s filosofi var en nazistisk antites, och en antites till alla totalitära regimer som folk med blint och med utan eget ansvar följer. Han kritiserade ”falska moraliska institutioner”, dvs de som utger sig för att vara moraliska och hävdar sin moraliskhet genom sitt medlemskap till institutionen. Detta var enligt Nietzsche inte det samma som att faktiskt leva ett moraliskt och ansvarsfyllt liv. En ”övermänniska” enligt Nietzsche var någon som levde efter sina egna val och formade sin egen identitet, inte blev en identitetslös medlem i den folkliga massan som i t.ex. nationalism eller kommunism.
En kristen som lever existentialistiskt är en kristen som tar sin religion på fullaste allvar, istället för att bara glida med strömmen. En kristen som lever mot Nietzsche’s filosofi är någon som är med i kyrkan och tror att de gör gott bara för att de kan citera bibelpassager och inte har sex.
Staffan Bengtsson // 30 juni, 2009 vid 8:17 e m |
Korrigering; ”En kristen som lever mot Nietzsche’s filosofi är någon som tror att de lever moraliska liv endast genom att gå i kyrkan”
parbring // 30 juni, 2009 vid 10:45 e m |
Det är intressanta inlägg du kommer med. Några funderingar bara:
1. Finns det bara två alternativ, en sekulär stat eller en teokrati? Det finns flera historiska exempel på styren som varit nära kopplade till någon form av religion, men som också tillåtit utövande av andra trosuppfattningar. Spanien under muslimskt styre, t.ex. Man kan ju också fråga sig hur sekulärt Sverige var innan banden till Svenska kyrkan ändrades år 2000, eller för den delen hur sekulära Norge, Danmark och Storbritannien är, med deras täta band mellan stat och kyrka. Samtidigt som kulturen, där som här, i mångt och mycket är sekulär… Komplicerat!
Oavsett hur en stat konstitueras är det alltid en utmaning att kunna härbärgera det som avviker från majoriteten eller normen (de är inte nödvändigtvis exakt samma sak). Där är den sekulära staten ett bra alternativ. Jag skulle absolut inte vilja införa en teokrati i Sverige, och det säger jag utifrån min kristna trosövertygelse. Kyrkan ska inte ha makten. Det leder allt som oftast till korrumption och fördärv.
2. Jag vill inte påstå att nazismen gjorde en ”riktig” tolkning av Nietzsche. Visst kan man läsa honom som existentialist i linje med Kiergkegaard. Men man måste också se att han i mångt och mycket formar ett tänkesätt som går på tvärs mot kristen tro. Så som jag tänker är han en av flera som bidrar till en teoretisk grund för exempelvis nazismen. Inte med avsikt, förstås. ”Som fan läser Bibeln”… Nietzsche skulle väl ha avskytt den massrörelse och, kan man kanske säga(?), andra form av slavmoral som nazismen utgjorde.
3. I mina ögon är nazismen en total antites till att följa Jesus. Utan att på något sätt vilja försvara de hemskheter som kristna har begått.
4. En del av poängen med Joels inlägg var just att tala för en sekulär stat, men att inte vilja att samhället ska tvingas in i en sekulär mall. Och att det humanistiska eller ateistiska tänkandet inte med absolut automatik och nödvändighet är bättre eller fredligare än ett präglat av en religiös tro.
En kristen som tror att den lever ett moraliskt riktigt liv endast genom att gå i kyrkan får inte så mycket stöd för sin uppfattning vare sig i kyrkan eller i Bibeln. På åtminstone den punkten går nog Jesus och Nietzsche hand i hand.
Allmänmänsklig « teolog i norr // 30 juni, 2009 vid 11:25 e m |
[...] Om mig ← In saecula saeculorum [...]
Staffan Bengtsson // 1 juli, 2009 vid 12:22 e m |
Vad jag vet om Nietzsche var som du säger att han aldrig accepterat nazismen, och om någon nazist använt Nietzsche så har det varit rent korkat. Jag skulle säga att Nietzsche och Jesus var överens i mycket, speciellt i frågor om eget moraliskt ansvar. Men jag vill inte säga för mycket. Jag har lyssnat på många Nietzscheforskare som berättat om Nietzsche, men aldrig läst något av honom själv.
Jag tror att sekulär och teokrati är sina motsatser och att det inte finns något där emellan som fungerar. För mig är ”sekulär” bara ett annat ord för ”demokrati” förutom att det syftar till religiösa åskådningar. Att inte ha en sekulär stat har samma effekter som att inte ha en demokratisk stat.
Det finns som du säger vissa problem som uppstår förr eller senare i alla rörelser som bygger på någon slags idé om hur människor bör leva/vara, varesig det rör sig om kommunism, nationalism eller kristendom. Låt oss säga att vi sätter en sådan ideologi vid makten, då uppstår raskt frågan; hur skall ideologin tolkas?
Inte ovanligt blir det en maktuppgörelse inom den egna ideologin. Styret brukar ofta bli paranoida och börjar förr eller senare slå ut sina egna.
En grupp som har automatisk makt kan aldrig på sikt stå i folkets tjänst, inte ens de religiösas.
När styret sitter där endast för att de just nu har folkets stöd, så tvingas de till samarbete under sin mandatperiod. En intern maktuppgörelse kan ofta leda till att hela partiet slås ut.
Om vi pratar om kristen makt i Sverige finns det två faktioner att ta upp; Svenska Kyrkan och Kristendemokraterna. Här har vi exempel på en (föredetta) absolut makt, och en demokratiskt framröstad makt.
Den Svenska Kyrkan förlorade sin makt 2000, men den egentliga förlusten var 1951 då svenskar fick möjlighet att gå ur. En anledning till det var bl.a. att judiska flyktingar tvingades gå med i Svenska Kyrkan för att vara svenskar. Idag är Svenska Kyrkan en väldigt udda gren globalt sett, som har forcerat vissa beslut tvärt emot vad många konservativa anser rimligt, t.ex. i frågan om kvinnligt prästerskap och homosexuella. Personligen ser jag ju det som en positiv utveckling, men erkänner att det inte är i linje med religionsfriheten. Många menar rent av på att svenska kyrkan är en bidragande faktor till varför sverige har så få religiöst aktiva.
Svenska kyrkan är ingen representant för varesig frikyrkliga samfund eller andra religioner. Många grenar av svensk kristendom har uppstått som avhoppare från Svenska Kyrkan, i ett försök att leva mer under den nya församlingens tolkning av bibeln snarare än Svenska Kyrkans tolkning.
Kristendemokraterna är ett demokratiskt parti som representerar sin väljarskara i regeringen. De är demokratiskt framröstade på alla konstens regler och välkomna att presentera sin ideologi vid sidan om de andra ideologierna i regering/riksdag. Kristendemokraterna har ganska mycket makt idag och har lagt veto på flera sätt, och representerar till viss del Sveriges kristna befolkning. Men de är inte nödvändigtvis en representant alla Sveriges kristna håller med. KD har tvingats att göra flera ”mjuka” val, t.ex. i abortfrågan.
När Kristendemokraterna inte gör som sin väljarskara vill så får de direkt veta det med minskade röster.
Hade det funnits fler kristna i Sverige så hade kristendemokraterna haft mer makt och det hade kanske rent av funnits fler kristna partier att rösta på.
parbring // 1 juli, 2009 vid 12:51 e m |
Nu kommer vi in på, i mina ögon, riktigt intressanta saker.
Dvs detta med makten och kyrkan. (Nietzsche har jag för övrigt knappt läst själv heller.)
Du säger att Svenska kyrkan förlorade makten år 2000, alternativt redan 1951. Jag skulle vilja säg att ett av Svenska kyrkans största problem idag är att den fortfarande har för mycket makt. Både i form av ”reell” makt, genom ägande av fastigheter, skog m.m. plus en stor skattebas, men också i form av ”informell” makt, dvs den status det fortfarande kan vara att vara präst, kyrkoherde osv. Alla församlingssammanslagningar vi håller på med just nu är nog delvis ett tecken på vår rädsla att förlora makten – att förlora anställda, pengar, inflytande… Men personligen tror jag makt och pengar väldigt lätt för oss bort från Jesus, och tvingar oss att bara anpassa oss till vad staten beslutar. Svenska kyrkan i den form som den är idag är i en avvecklingsprocess. Frågan är vilken form den kommer att ta i framtiden?
”Många menar rent av på att svenska kyrkan är en bidragande faktor till varför sverige har så få religiöst aktiva.” Ja, det är nog inte helt orimligt. Sekulariseringen är i viss mån, filosofiskt och idéhistoriskt, ett kyrkligt projekt. Det började redan med folkkyrkans formande under reformationstiden. Kyrktvång m.m.
Ibland kunde jag önska att vi istället för kristdemokraterna hade fler politiker i övriga partier som var öppna med sina kristna trosövertygelser (eller för den delen muslimer eller andra trosuppfattningar). Som utifrån sina övertygelser jobbar för frihet, jämlikhet och demokrati. Att bilda ett kristet parti har en tendens att bli på samma sätt som med en kristen nation. De kristna tvingas genom innehavandet av makten att kompromissa väl så mycket med sina grundläggande övertygelser. Frågan är hur kristna kristdemokraterna är? Eller rättare: är de mer kristna än exempelvis socialdemokraterna, när de bedriver en politik som leder till utslagning för många av de mest utsatta i samhället?