På sätt och vis är det väl en extrem form av positiv teologi (som motsats till negativ, apofatisk teologi) att påstå att Gud måste något överhuvudtaget. Gud är inte tvungen till något och kan aldrig hållas fången av våra tankar. Så fort vi tror oss ha fångat Gud, slinker han undan. Med den brasklappen: låt oss i alla fall provtänka!
Så här i inkarnationens tidevarv (advent och jul) skulle jag vilja påstå: Gud måste bli människa. Det är en logisk följd av Guds själva väsen. “Så älskade Gud världen, att han gav den sin ende son…” (Joh 3:16). Naturligtvis är det inget man kan säga innan det hänt, eftersom den sidan av Guds väsen, Guds natur, inte uppenbaras förrän Gud gör det. Men efteråt skulle vi kunna påstå – Gud måste bli människa.
Guds kärlek är en kärlek som ger ut sig själv, men som också begär, längtar.
Stark som döden är kärleken, lidelsen obeveklig som graven. Dess pilar är flammande eld, en ljungande låga. (Höga v 8:6)
Den älskar på så sätt att Gud avstår från gudomlig makt och glans – för att nå fram till oss.
[Jesus Kristus] ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. (Fil 2:6-7)
Det här yttrar sig redan i treenigheten. Sonen måste finnas, för Gud kan inte älska sig själv. Kärleken enbart till sig själv är en ofullkomlig kärlek, och Gud är fullkomlig. Ur fadern framgår sonen, och fadern älskar sonen, och sonen älskar fadern tillbaka. Kärleksrelationen är i sig den tredje personen, helig Ande. På detta följer också skapelsen. Något Gud älskar, som ligger utanför gudomligheten själv. Något Gud begär. Och som är fria att älska eller inte älska – annars skulle det inte vara kärlek. Men som då heller inte älskar Gud tillbaka. Och som därför inte älskar varandra. Eller ens sig själva. Gud måste anta kött och bli människa, göra sig själv till en av dem, visa vad den sanna mänskligheten är. I fullkomlig kärlek till Gud, varandra och sig själv. Och som också måste dö.
Ja. Det här är en väldigt filosofisk form av teologi. Det är spekulationer om sådant vi på denna sidan Kristi återkomst inte kommer att kunna ha slutgiltig kunskap om. Guds dårskap är klokare än människors vishet, som Paulus ju hävdar i 1 Kor. Men en dag ska vi förstå.
Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.
(1 Kor 13:12)
Om detta måste med Kristi död har jag predikat i påskas. Nyss lagt upp predikan från långfredag 2011.
