En vanlig fråga jag får från ungdomar, skolklasser m.m. när de får chans att “fråga prästen” det är om varför och hur jag blev präst, när jag bestämde mig/visste vad jag ville, om jag ångrat det nån gång, om jag kan tänka mig att göra något annat. Sådana frågor. Så jag tänkte försöka sammanfatta några tankar kring det här.
Redan som barn lekte jag präst ibland. Mammas jacka fick bli mässhake. En mössa som mitra. Vi gick, som man kanske kan förstå, ganska mycket i katolsk gudstjänst när jag var liten. Under tonåren hade jag några år då jag hade ganska svårt för det där med kyrka och tro. Jag tänkte mig att jag trodde på vetenskap istället. I gymnasiet drogs jag med på ungdomsläger i SUK (Sveriges unga katoliker), tyckte det var jättekul, lärde känna jättemånga andra katolska ungdomar, och gick från skeptiker till troende. Så redan tidigt i den fasen, kring 17 års ålder, började jag känna en längtan till teologin och prästuppgiften.
Men det var långt ifrån klart i och med det. Under studieåren tänkte jag mig först läsa idéhistoria, för att sedan kanske ge mig in på naturvetenskap. Redan andra året blev det religionsvetenskap, och där fastnade jag. Under tiden blev jag tillsammans med en tysk katolsk tjej, och det var pga henne jag åkte till Tyskland för att studera. Katolsk teologi, men också mycket Luther.
Väl tillbaka i Sverige fortsatte jag på klassiskt teologicum – grekiska och senare hebreiska. Mitt mål var att doktorera i teologi, eftersom jag inte ansåg mig kunna bli katolsk präst. Då måste man ju leva i celibat, och det var liksom inte min väg. Under de här åren brottades jag mycket med trosfrågor på ett väldigt teoretiskt plan. Det var den postmoderna filosofins ifrågasättande av existensens och moralens alla grundvalar som skakade om mig mest. Det visade sig också till slut vara de postmoderna teologernas dekonstruktion av denna filosofi sol blev min räddning. Kraftigt förenklat: om vi inte kan ha någon säkerhet kring de ontologiska och epistemologiska grunderna, om allt detta är godtyckligt, kan vi lika gärna välja att bygga på kristen grund. Det är inte mer fel än den modernistiska traditionen, upplysningen och vetenskapstron. Det blev för mig en öppning, att med “intellektuell redlighet” ändå kunna tro.
Längs den här vägen tog det slut med den katolska tjejen, och under året därefter började prästtankarna tränga sig på allt mer. Relationen höll mig inte kvar som katolik. Jag hade en känsla av att vara tvungen att tro och tycka en hel massa saker som jag inte var helt bekväm med, som katolik. Jag umgicks med präststudenter, gick en del i Svenska kyrkan. Kände att det nog kunde finns utrymme för mig i Svenska kyrkan – att vara en ganska katolsk lutheran. Och så längtade jag. En del av den längtan handlade också om att ha en tydlig riktning i livet. En yrkesutbildning. Men främst en längtan att få förkunna och förvalta sakramenten.
Flera samtidiga saker gjorde att jag under period var ganska nedstämd och hade sömnsvårigheter. Det hade med relationer, studier, boende och annat att göra. Mitt i det blev jag arg. Och i ilskan fann jag kraften att ta ett beslut, runt december 2004. I början på 2005 gjorde jag slag i sak – jag tog kontakt med Luleå stifts rekryteringsansvarige, fick ett samtal med biskopen, konverterade (fyllde i papper på Ålidhems pastorsexpedition, fyllde i papper till katolska kyrkan…), blev gudstjänstvärd i Umeå stadskyrka, och fick placering som praktikant i Lövångers församling under sommaren. En praktik som för mig enbart bekräftade att jag var på rätt väg. Där handleddes jag dessutom av en som brann minst lika mycket som jag för liturgin, Teresia Derlén.
Sen gällde ytterligare ett års studier på universitetet, ett par av stiftets PKV-kurser, pastorala ramen, (dubbel) praktik sommaren därefter i Skellefteå Landsförsamling, Svenska kyrkans grundkurs i Älvsbyn, Pastoralinstitutet i Uppsala och så prästvigning i januari 2008.
Marie Rosenius, Tom Randgard, Hans Stiglund, Jonathan Darte och Pär Parbring. Korsbäraren där bakom vet jag inte vem det är...
För en som själv går i funderingar om prästbanan är rätt väg är det intressant att läsa om hur olika präster hörsammat sitt kall, och hur vägen dit såg ut. Tack så mycket!