Ett år senare…

Uppdaterade min sida ”om mig” här på bloggen alldeles nyss. Ett år har gått och jag är inte längre ”alldeles nybliven pappa”, inte heller längre 27, och sedan flera månader tillbaka inte längre pastorsadjunkt utan komminister (kyrkoherdens ko-minister, alltså ”med-tjänare”). Min dotter växer och utvecklas hela tiden, och fyllde ett år för några veckor sen. Vi tittade på några filmsnuttar med henne tidigare ikväll, från hennes första år. Man fascineras verkligen över hur mycket som kan hända på ett år. Själv så växer jag förhoppningsvis inte så mycket, och gör jag det så brukar det mest vara på bredden. Utvecklas gör man ju förstås ändå, trots sin ålder, och i synnerhet som nybliven förälder. Likväl är det bara små steg jämfört med vad ett barn tar på så kort tid. Det blir ett spännande år framöver också, med språkutveckling och så.

Ja, och så är jag komminister som sagt. Jag har till och med hunnit vara kyrkoherde några veckor i somras. I och med höstterminen blev jag huvudansvarig för konfirmandarbetet i församlingen. Rolig och ibland även jobbig utmaning. Det föräldravik jag har går dock ut till sommaren, så vi får väl se vart vi blir ledda efter det. Jag försöker känna tillit och förtröstan – ”Gud har hittills varit god, varför skulle han sluta?” Väldigt fritt utifrån någon av Psaltarens psalmer. Om jag minns rätt.

Virus igen

En månad efter min senaste förkylning ramlade jag dit igen. Vet inte om det var svinflunsan den här gången, men lagom till att jag nu börjar hämta mig har min äkta hälft ramlat dit istället. Jag ska inte gnälla över detta, utan tänkte mest uppdatera lite eftersom det var länge sen sist.

Vår kära dotter, 11 månader idag, går nu för egen maskin. Sen någon vecka tillbaka har hon börjat ta allt mer steg utan stöd, och idag släppte hon till och med min hand. ”Nu ska jag gå själv!” tycktes hon vila säga med den mycket resoluta manövern. Det är inte så svårt att gissa att jag är en mycket stolt pappa.

Har också fått en rolig förfrågan om att predika och tala på en plats där jag knappt varit tidigare. Intressant med uppdrag lite utanför ens vanliga line of business. Eller ja, det är ju mitt område, fast utanför min anställning. Återkommer troligtvis om detta framöver.

Om dagens beslut i kyrkomötet nöjer jag mig med att konstatera att många redan har gett det både ris och ros.

Idag släpptes också Windows 7 officiellt. Ska beställa snart tror jag, när det släppts på svenska. Hade tydligen fler förbeställningar på amazon.com än vad Harry Potter-böckerna haft. Inte illa.

Icke-nyheter

Följande är i mina ögon lite skrattretande: ”Delad uppfattning om sms-kollekt” Tydligen (detta hade jag missat – måste kolla upp!) har det påbörjats ett arbete med att ge kollekt via sms inom Svenska kyrkan. Det intressanta är att någon orkar göra en negativt vinklad nyhet av det. Självklart är det svårare för äldre med sms. Men är det någon som ens har påstått att man genom detta skulle avskaffa kollekthåvarna? De som faktiskt troget masar sig iväg till kyrkan oftare än vad de låter bli är sällan de som är i behov av att sms-kollekta. Hur skulle man förresten göra om med frambärandet av kollektgåvorna till altaret? Ska vi samla in (de under gudstjänst förhoppningsvis avstängda!) mobiltelefonerna och lägga dem på altaret? Nej, sms-kollekt är ett utmärkt komplement till andra insamlingsformer, för alla oss som oftast bär väldigt lite kontanter med oss.

På tal om att stänga av mobiltelefoner: Många konfirmander vet knappt hur man gör det. Avstängning är något som händer när man glömt batteriladdaren hemma när man åker på konfaläger. Jag stänger inte heller av mobilen så ofta. På gudstjänster, när jag sitter i samtal eller sammanträde, naturligtvis. Men inte nattetid, trots att larmet fungerar även om telefonen är avstängd. Så väcks jag ju inte heller av sms mitt i natten, något som inte är så ovanligt i konfa-åldern.

Sista veckorna har jag inte använt något larm på morgnarna. Jag har en livs levande väckarklocka i huset som vaknar senast runt 6-tiden. Glad och sprallig står hon i spjälsängen och tuggar på räcket. Trots all trötthet kan man inte stå emot hennes charm.

Opersonligt pånyttfödd

Gångna helgens pingstkonferens fick mig på måndagmorgon att utbrista i något av en mild antireaktion mot den väldigt starka betoningen på att man måste vara pånyttfödd, rejält personligt kristen. Jag är alltså opersonligt pånyttfödd. Ja, jag är också personligt kristen (som en del i denna lågkyrkliga bygd uttrycker saken), i så måtto att jag själv har tagit en tydlig ställning för den kristna tron i mitt liv – både såsom trosuppfattning och såsom livsmönster. Men jag är opersonligt pånyttfödd dessutom, genom den kollektiva tillhörighet som jag har till kyrkan, Kristi kropp, Andens tempel. Den fick jag i mitt dop, på ett sätt som jag kanske egentligen inte förstår så mycket bättre idag än när jag döptes. Mysterium, som man gillar att säga i mitt före detta kyrkosammanhang. Jag vet inte om jag ville säga så mycket med detta annars.

Hursomhelst, en annan liten observation: Imorgon söndag kommer Anders Piltz till Skellefteå. Han ska fira mässan i katolska kyrkan där. Ja, just så uttrycktes saken. Han är inte där för att tala, att predika, hålla föredrag eller liknande. Han är där för att fira mässan. Naturligtvis kommer han att predika också. Mina föräldrar kommer att gå dit, inte för att just Anders Piltz råkar vara sakramentsförvaltare den dagen, utan för att också få höra honom predika. Men ändå. Betoningen är intressant. Han kommer för att fira mässan. Om det inte hade varit för vår tragiska och smärtsamma splittring, och det faktum att vi inte tillämpar interkommunion åt båda hållen, skulle jag gärna velat trycka på för att han skulle ha firat mässan på Furubergskyrkan i Piteå på måndag. Då ska han däremot komma dit för att tala om sin nya bok. (Och jag ska lyssna.)

Jag vill också fira mässan – alltså, jag vill också, i händelse av att någon bjuder in mig till att predika någonstans, komma för att fira mässa. Men gärna dela några tankar kring dagens text också. Man kanske skulle villkora det, nästa gång en EFS-förening frågar. Ja, jag kan komma. Om vi får fira mässa.

Imorgon ska jag fira mässa, fast inte som celebrant eller ens concelebrant. Det blir prästvigning i Luleå, och jag ska med dit för att ta emot vår nya pastorsadjunkt. Det ser jag fram emot, och det ska bli intressant att få lära känna en ny kollega och trossyster.

For the record: Maja har idag, sex månader och två veckor (ca) gammal, sagt sitt första ord. ”Mömö. Maaamama. Mamama.” Dessutom lät som om hon sa ”ej” också. Alltså hej, vilket nog är ett av de ord vi sagt mest till henne. Nu blir det att öva på papapapa. Och sen börja koppla ihop ljuden med personer. Det blir spännande att iaktta språkutvecklingen!

Ett halvt år

Imorgon ska vi fira halvårsdag för Maja. Vän av ordning kan väl undra vadan denna oordning, att fira halvårsdagar? Snart gör ni väl som Pettson och Findus, och firar födelsedag tre gånger per år (som i ”Pannkakstårtan”)? Det lär inte fortsätta, men när vi nu dels har besök av en god vän från Tyskland, mina föräldrar och min syster hursomhelst kommer förbi imorgon, samt att delar av Lisas släkt ändå finns i närheten – varför inte?

Det händer mycket på ett halvt år när det är ens första halvår. Senaste tiden bara har hon börjat rulla runt väldigt flitigt, så nu kräver det allt mer uppsikt när hon är igång. Krypandet ligger inte alls långt bort. Och det roligaste som finns (förutom att busa med mamma och pappa) är att gå. Ja, inte själv, men antingen i gåstolen eller med hjälp av någon annans stöd. Man kan ju bara ana vilken frihetskänsla det måste ge, att plötsligt kunna börja ta sig fram. Lite som när man tog körkort, fast upphöjt med minst tio. Till och med större än att lära sig cykla.

Och Maja får nog inga presenter. Och ingen tårta. Men lite fest!

Jesusmanifestationen

Vi började med ett torgmöte, Jesus och jag. Gick runt och pratade, tittade på folk. Tog vårens första mjukglass på en parkbänk i solen.
”Med himmelriket är det som…” började han.
”En till liknelse?” undrade jag.
”Svårt att låta bli. Med himmelriket är det som när solen värmer oss om våren. Hjärtat sätts i brand, och värmen bärs vidare till alla runtomkring, tills hela världen brinner.”
”Du menar att Guds kärlek bärs vidare, när jag själv upptäckt hur Gud älskar mig?”
”Ungefär.”
Vi slumrade till lite på parkbänken. När jag vaknade var solen borta. Jesus också. Han stod på huk en bit bort och pratade med ett par barn, en flicka på kanske fem år och hennes lillebror. Det såg ut som att han trollade fram ett mynt bakom örat på henne. Barnen sprang iväg till sin pappa, förtjusta över tricket. Jesus satte sig bredvid mig igen.
”Fina barn.” sa jag. ”Ska du säga något om ‘den som inte tar emot Guds rike som ett barn…’?”
Jesus tittade lite sorgset på mig. Han skakade på huvudet.
”Den som inte tar emot ett sådant barn tar inte emot mig heller.”
Jag bytte spår: ”Men hur ska jag veta vem du är? Hur ska jag få grepp om dig? Ibland är du ju här. Andra gånger är du så långt borta.”
”Titta på barnen, hur de skrattar och leker. Är inte jag där? Titta på han som plockar burkar ur soptunnorna där borta. Är inte jag där? Titta på kvinnan som springer förbi här…”
”Ja, hon har nog snart ett blödande magsår, så stressad som hon ser ut.”
”…är inte jag där?”
Jesus gav plötsligt upp ett högt skratt, hoppade upp från bänken och ställde sig framåtböjd framför mig, och satte pekfingret på min näsa:
”Är inte jag där?”

Dopad

Maja döps av Charlott

På förekommen uppmaning – nu är Maja döpt! Eller dopad som en islänning jag pratade med häromdagen uttryckte saken. Egentligen en slags… Ja, ett språkligt fel blev en slags andlig klarsyn, tänker jag. För är man döpt, då är man på sätt och vis dopad. Man har fått ett andligt tillväxthormon som bereder vägen för en djupare gudsrelation.

Dopgudstjänsten blev väldigt trevlig. 89 personer i kyrkan, varav väldigt många barn. En kompis uttryckte sig så här: ”Jag har aldrig varit på en så här stökig gudstjänst i den här kyrkan.” Och det menade hon positivt. Oftast är det mest vår komministers två större barn som utnyttjar barnhörnan längst bak i kyrkan. I söndags var det överfullt där bak. Vid själva dophandlingen bjöd Charlott in barnen att komma fram och få se närmare vad som hände, och det vågade de flesta.

Efter dopet var det kyrkkaffe i församlingsgården, som vi hade ”förstärkt” med tårta. Så fick vi fira dopet med hela den gudstjänstfirande församlingen. Knappt en stol ledig i hela församlingsgården… Vi blev kvar där ett tag också, och åt etiopisk pepparsås (EFS nationalrätt) med släkt och vänner. Mycket trevlig dag.

Dop

På söndag blir det dop! Maja ska döpas i Norrfjärdens kyrka, i gudstjänsten kl. 11. Här har det bakats tårtor mest hela veckan… Tanken var nämligen att vi ska ”förstärka” det vanliga kyrkkaffet med tårta, så att alla får vara med och fira dopet. Det känns stort för mig som pappa att nu få stå på ”andra sidan om dopfunten” – dvs vara förälder, inte präst. Så får Maja också bli en med-lem i Kristi kropp.

Kom gärna på dopet om du har möjlighet! Det är en fördel med att ha det i den ordinarie gudstjänsten – folk får känna att de ”vågar komma” även om det inte har en officiell inbjudan. Förvisso är alla dopgudstjänster offentliga, men här blir det ännu tydligare.

För övrigt damp ett lyckopiller ner i brevlådan i torsdags. Lyckopiller eftersom det botade torsdagsdepressionen, som en del kallar Kyrkans tidning. Pillret var nummer 2 /09 av Signum. På hemsidan ligger några av artiklarna öppna för nedladdning. Tyvärr inte den (enda) artikel jag hunnit läsa hittills. Avery Dulles (1918-2008) skriver om evolutionsteorin och den kristna tron på ett väldigt intressant sätt. Han kategoriserar tre olika vägar till att få ihop det mellan tron och evolutionen. Ska eventuellt återkomma kring denna artikel senare.

Späckad söndag

Nu är jag ganska slut. Man blir det när man har haft två mässor samma dag, och varit tvungen att befinna sig på en ganska hög nivå av närvaro under rätt så lång tid. Det var dessutom två väldigt olika mässor. Den första var en högmässa som vi petat lite i ordningen på för att det skulle passa bättre med sången. Vi hade en kvartett med väldigt skolade sångare som tillsammans med en cellist och vår organist framförde en mässa för fastetiden av Michael Haydn. Joseph Haydns mindre kände bror. Hursom – det är ju inte hemskt vanligt att en mässa (såsom musikaliskt verk) framförs i en mässa (såsom liturgisk företeelse). Väldigt bra blev det. Och jag predikade över Jesu prövningar i öknen, samt vad de kan säga oss om de prövningar vi möter idag, både som enskilda troende och som kyrka. Litanian sjöng/bad jag förstås.

Den andra mässan var en familjemässa på EFS i Norrfjärden. Den hade sitt ursprung i att jag fick en plötslig nöd (pga en händelse som inte behöver refereras här) över barnen på EFS. De får ju nästan aldrig nattvard, och knappt någon undervisning om något sådant heller. Det förekommer överhuvudtaget väldigt sällan nattvardsfiranden i missionhuset i Norrfjärden. Och orsaken är enkel – deras konsulent/pastor är inte prästvigd. En mycket god predikant dock. Jag erbjöd mig hursomhelst att ta en familjemässa där, eftersom jag idag inte behövde vara i Rosvik kl. 18*. Här frångick jag helt söndagens tema och texter och bjöd istället de närvarande barnen (ca 1-7 år, runt åtta stycken) att komma i koret och sätta sig på en filt med mig, och prata om vad nattvarden är. Att Jesus hade en sista festmåltid med sin vänner, att han bröt bröd och skickade runt vin och sa att det här är min kropp och mitt blod. Att vi får höra ihop med honom när vi gör det, och också höra ihop med varandra. Det blev riktigt trevligt, och väldigt uppskattat. Vid kaffet efteråt blev hamnade jag dessutom i ett väldigt intressant samtal om nattvardens betydelse och frekvens, ”att äta eller dricka en dom över sig”, och så halkade vi dessutom in på detta med helgon i katolska kyrkan… Kul!

Kontentan är att jag känner mig väldigt uppfyllda av dessa härliga gudstjänster (tre-fyra stycken var dessutom på båda), men också lite trött och utpumpad. Får nog ta öronproppar i natt, så jag inte blir väckt av skrik…

————————

* Tjänstgörande präst på söndagar i Norrfjärdens församling har vanligtvis både Norrfjärdens kyrka kl 11 och Rosviks kyrka kl 18.

Lite bilder

Maja hos pappa

Så här mycket snö har vi nu. Jag med full "snörustning" på bilden.