Varför jag anser att partipolitiken ska bort i Svenska kyrkan – del 5

Äntligen kommer summeringen. Luften gick ur min skrivarlust lite, när valet passerade. Inga större märkvärdigheter kring valet – utföll ungefär som det förra, med vissa smärre omfördelningar av mandaten, bl.a. mellan POSK och Frimodig kyrka.* De partipolitiska blocken behöll sin makt men ännu färre röstade. Procentuellt sett nästan lika många, men å andra sidan har ju totalantalet medlemmar minskat. Om jag räknar rätt utifrån de siffror jag fått tag på, har det absoluta antalet röstande minskat med 3,7%. Den officiella statistiken säger 11,8% röstande mot 12% förra gången, dvs en minskning med 1,6%. Eftersom de flesta röstande kan antas vara åtminstone någotsånär engagerade i vad som händer med kyrkan, och de flesta som går ur troligen inte är det, kan man säga att själva intresset för Svenska kyrkan minskat även bland medlemmarna.

Det var kortfattat min valanalys. Mycket mer finns att säga, men det har andra redan sagt.

Vad jag velat komma fram till genom mina inlägg (men kanske inte alltid så tydlig uttryckt) är:

1. Det system vi har nu är byggt för att de som äger makten i Sverige fortsatt ska ha makt över kyrkan. Det kanske inte är tanken med det, men jag uppfattar det som effekten av det. Vad ska man annars säga när partiledare som knappt ens är medlemmar i kyrkan låter partipiskan vina för att alla ska rösta ”rätt” i kyrkomötet? Därför blir man också så upprörda över de partipolitiskt obundnas framgångar. Tror jag.

2. Kyrkan ska inte liera sig med makten. Vi är kallade till maktlösheten, att gå i Kristi fotspår. Lierandet med makten innebär att kyrkan leds bort från sanningens väg. Av rädsla för att förlora makt (och här har vi kanske själva grunden till att man säger att makt korrumperar – den är beroendeframkallande) gör man vad som helst för att behålla den. Det lär vi oss av historien. Dessutom gör det kyrkan ofri. Personer och system som är helt ointresserade av Jesus Kristus (eller till och med direkt motställda) tillåts styra. Se del 1, del 2 och del 3.

3. Återigen – partipolitiskt system garanterar inte inflytande och demokrati åt alla. Framförallt inte när så få röstar. Däremot är det som sagt en slags garant för de politiska partiernas inflytande över kyrkan. Och därmed indirekt också statens. Och även om likheter finns mellan tankesystemen, som jag försökte visa i del 4, är de inte samma sak. Ibland går de till och med rakt mot varandra.

4. Dagens Svenska kyrka har en otrolig tillgång, genom sin folklighet. Alltså de flesta är fortfarande medlemmar, majoriteten döps på de flesta håll, väldigt många konfirmeras m.m. Många kommer till kyrkans övriga öppna aktiviteter, som t.ex. grupper för föräldralediga. Det ger en otrolig chans att få betyda något för alla dessa människor – att få tjäna dem. Och en chans att få bära fram ett livsviktigt budskap.

5. Frågan blir – hänger denna folklighet på det system vi har idag? Systemet håller till synes på att falla ihop av sig självt. Svårigheter för partigrupperna att rekrytera förtroendevalda samt lågt valdeltagande fäller i mina ögon systemet, på sikt åtminstone. Låt oss då vara kreativa! Låt oss tänka kring hur vi kan minska ideologiernas inflytande över kyrkan, och låta helig Ande leda oss! Folklighet och frihet måste inte vara oförenliga.

6. Var inte rädd. Sägs gång på gång av bl.a. änglar i Bibeln. Rädslan för att förlora t.ex. begravningsväsendet eller vigselrätten får inte hålla oss från att stå fria, stå för det som är sant. (Utan att på något sätt vilja mena att sanningen skulle vara enkel eller självklar.) Risken blir att vi, som idag tycks vara läget, slängs än hit, än dit, av staten. Redan ser vi att staten är ointresserad av höja den kyrkoantikvariska ersättningen samt fortsätta skattefriheten för prästlönefonderna (skog…). Svenska kyrkan befinner sig mitt emellan statskyrka och frikyrka, men det känns ibland som att vi tjänar en herre som inte är särskilt trogen eller pålitlig. Ett frimodigt steg ut i frihet… Kan det vara möjligt?

7. Ja det är möjligt. ”Med Gud och hans vänskap, hans Ande och mod, samt syskons** gemenskap och nådenes bord, de osedda dagar vi möter med tröst. Oss följer ju Herden, vi känner hans röst.” Sv Ps 59.

———————————————-

* En del menar att det är ett problem med grupper som POSK m.fl., att man inte öppet visar var man hör hemma på den politiska höger-vänster skalan. I synnerhet från socialdemokratiskt håll tycks det mumlas om att det ju minsann är borgare hela högen som är oärliga med sin tillhörighet. Jag säger: Varför ska sittplatserna i franska revolutionens parlament styra över allt vårt tänkande? Varför måste allt kategoriseras på den skalan? Vad har gjort den till huvudprincip för all politik?

** Det nytestamentliga ”bröder” ska vanligtvis förstås som ”bröder och systrar”, därför bryter jag av mot Rosenius här.

Varför jag tycker att partipolitiken ska bort i Svenska kyrkan – del 4

Nu ska jag börja med att skriva en riktigt stor brasklapp: Jag tycker om folkkyrkan. Jag älskar det faktum att människor vill ha kvar sin sockenkyrka och vill bidra till det, att folk engagerar sig och uppoffrar mycket av sin fritid för de olika förtroendeuppdragen i kyrkan. Det är underbart att socialdemokrater, folkpartister, moderater, miljöpartister och hela resten av det partipolitiska etablissemanget engagerar sig så pass för kyrkan, brinner för olika frågor och för samtal om teologi. Det är helt otroligt och nog ett Guds under att så många fortfarande vill döpa sina barn, vill konfirmera sig, gifta sig och begravas i Svenska kyrkan. Men det råder på ett ideologiskt plan en inneboende problematik i en statskyrka, som Svenska kyrkan i viss mån fortfarande är. Det ska jag förtydliga nu.

4. Motsatta ideologier

Ett misstag vi ofta gör när vi diskuterar religioner och ideologier, är att vi påstår att likheter betyder att de två företeelserna ”egentligen är samma sak.” Det är ett logiskt felslut. Det finns likheter mellan pingstvänner och anarkofeminister. Det finns likheter mellan ortodoxa judar och nazister. (Kanske inte så många likheter, men ändå.) Ingen skulle påstå att det egentligen skulle vara samma sak.

För en del människor är de socialdemokratiska idealen samma sak som kristendom. Jag har hört det i olika sammanhang. Det kan jag inte alls hålla med om. Här står vi inför stora likheter. Båda vill frihet och jämlikhet, vill se till de svaga och utsatta i samhället, och verka för ett samhälle där alla människor kan leva med så goda villkor som möjligt. Likheter – men inte samma sak. Historiskt sett har likheterna sin förklaring i att socialismen har lånat tankarna från kristendomen. Ja, jag vet att en del skulle reagera inför detta och mena att jag har fel. Men sådan är min syn, utifrån den idéhistoriska förståelse jag har. Det är kristendomen som gjort dessa tankar spridda och populära.

Fram träder under 1800-talet socialismen och vill på materialistisk (och därmed även deterministisk) grund föra fram samma ideal. Man ser en kyrka som på grund av sin nära koppling till makten blir ”ett opium för folket.” Alltså man dövar, försöker intyga folk att de ska känna sig nöjda med det lilla de har och acceptera förtrycket. Ur en annan synvinkel kan man också tala om en kyrka som inte hängde med i att förhålla sig till ett samhälle som snabbt förändrades i och med industrialiseringen och urbaniseringen. Därför blir ett starkt anti-religiöst drag grundläggande i den moderna socialismen.

När socialismen (på icke-revolutionärt sätt) kommer till makten i Sverige väljer man en ny väg. Nu lierar man sig med den maktens hantlangare man tidigare hatat. Man vill använda kyrkan för att skapa det folkhem man drömmer om. Likheterna finns där återigen. Guds rikes utbredande heter det i kyrkan. Men i kyrkan är man medveten om att Gudsrikets fullbordande alltid är eskatologiskt, dvs hör till de yttersta tingen. Människan är helt enkelt för rutten för att på egen hand skapa ett ickeförtryckande paradis på jorden. Och man är medveten om att enda vägen dit är att Jesus är herre.

En annan ideologi med likheter med kristendomen är liberalismen. Den hänger samman med idén om nationalstaten, som jag här i första hand ska fokusera på. Idén om nationalstaten växer fram parallellt med reformationen. Man kan säga att allt mäktigare furstar i norra centraleuropa är det som möjliggör reformationen. Det är klart att dessa maktkamper leder till krig. Snart bildas i europeiskt tänkande en berättelse om den farliga religionen som lett till 1500- och 1600-talens många svåra krig. På ena sidan har protestanter stått, på den andra katoliker. Begrepp som cuius regio, eius religio växer fram (dvs kungens/furstens religion är statsreligion i hans område/land). Bildandet av nationalstaten framställs då som ett fredsprojekt, för att tämja religionen. I själva verket bildas statskyrkor och intoleransen mot andras tro blir allt starkare. Nationalstaten som idé är bara intresserad av religionen som ett maktmedel, som antingen kan nyttjas för att de flesta tillhör den, eller måste kväsas för att den gör motstånd. Argumenten läggs ut så att det tycks handla om att skydda medborgarna. Machiavelliskt så det förslår. Det som styr är liberalismens tankar om etablerandet av frihet (mest frihet från) för alla medborgare.

Till idén om nationalstaten hör därför också etablerandet av ett direkt förhållande mellan individ och stat. Varje medborgare ska i första hand se sig som exempelvis svensk. Andra identiteter, så som norrbottning, biodlare, hantverkare, tillhörig den eller den familjen, tillhörig en viss kyrka – allt detta tillhör en privat (”undandragen”) sfär. Det får inte synas i det offentliga. Nationalstaten etablerar sig på bekostnad av andra gemenskaper. Den gör det bland annat genom att bygga system som främjar den extrema individualismen. Därför är det inte så konstigt att de flesta idéburna organisationer har tappat enormt mycket medlemmar de senaste decennierna.

Konsekvensen är att staten blir som ett monster som slukar allt. Den menar sig ge individen stor frihet, oavhängighet från andra, slippa vara beroende. Den ger därigenom stor ensamhet och isolering. Och staten knyter därigenom individens lojalitet tätt till sig. Då kan individen när som helst kallas ut i krig för att skydda allt det som staten gett. I en del länder, t.ex. Sverige, har dock individualiseringen gått så långt att lojaliteten även mot staten försvagats kraftigt. Till slut blir man lojal bara mot sin egen lust. Solipsism – ”enbart mig själv”.

Jag har i tidigare inlägg redan talat en del om kyrkans förhållande till makten. När det gäller just förhållandet till staten är det min övertygelse att kallelsen är till diaspora. Till förskingring. Istället för att etablera stora starka organisationer ligger kallelsen i att leva utsatt och utspritt. Att vara salt och ljus. Det är inget konstigt att ha en nationell struktur i en kyrklig organisation. Det har även överstatliga kyrkor – eftersom det är praktiskt, i förhållande till geografi, lagar, språk m.m. Men en kyrka som är underkastad nationen kan bara med stor svårighet leva efter sin kallelse. Att dessutom vara underkastad en stat som till själva sitt grundtänk är sekulär säger sig ju självt att det blir problematiskt.

Kyrkan kan samarbeta med alla. Som jag nämnde inledningsvis finns det många likheter mellan olika tankesystem. Varhelst vi möts ges ett tillfälle till att utbreda Guds rike. Men vi kan inte tjäna två herrar. Identiteten som kristen kan aldrig reduceras till en privatsak, underordnad lojaliteten mot nationen, mot ideologin, eller (som tendenserna just nu pekar mot) mig själv.

Så långt alltså motsatta ideologier. På vilket sätt är Svenska kyrkan fortfarande en statskyrka? Hur kan vi hitta andra former? Hur förhåller vi oss till olika ideologier? Ja, du har gissat rätt – det blir en del 5 också!

Varför jag tycker att partipolitiken ska bort i Svenska kyrkan – del 3.5

3.5 Krocken mellan församlingens syfte och partipolitiken

Det var en tanke jag glömde i del 3, som jag ska komplettera med. Församlingens syfte (enligt kyrkoordningen, ”KO”) talar om att en kristen gemenskap ska skapas och fördjupas. Jag skulle vilja påstå att det är en av de mest nödvändiga grunderna för en församling. Det är i denna gemenskap som församlingen har sin utgångspunkt, om vi tittar historiskt. I modern tid har man kunnat bygga en stadsdelskyrka – det har till och med varit del av stadsplaneringen – och sen försökt bygga något utifrån det. Lite omvänt arbetssätt kan man säga. Inte nödvändigtvis dåligt för det.

En kristen gemenskap bygger inte på att vi tycker så mycket om varandra, eller tänker så lika. Den bygger inte på trivsamhetsfaktorn eller alla trevliga människor. Nej, den har sin grund i den gemensamma tron och önskan att få dela den med varandra, komma samman och fira gudstjänst. Skulle den bygga på ovan nämnda vore det en väldigt bräcklig gemenskap. Det betyder inte att den kristna gemenskapen inte kan ha de egenskaperna – folk som har trevligt tillsammans osv. Men den får inte basera sig på det. Risken blir då ännu högre att det, som så många andra grupperingar av människor, blir en gemenskap som sluter sig inåt. Det är en påfrestning för varje grupp att ta emot nya människor. Om det konstituerande för en grupp är att samlas kring Jesus så ska det i alla fall också innebära att vi, precis som han, alltid har dörren öppen utåt, i synnerhet för de som vid första anblick inte tycks passa så bra in.

En kristen gemenskap är heller ingen självklarhet. Bonhoeffer betonar detta väldigt starkt. Gemenskapen är alltid en gåva.

Nåja, om nu en nomineringsgrupp skulle börja tala väldigt tveksamt om det jag kallade (1) i mitt förra inlägg, alltså den gudstjänstfirande gemenskapen, då motsäger man kyrkoordningen. Ja, och Bibeln och den kristna traditionen.* Det råder ibland närmast en skrämselpropaganda kring vad som skulle hända om det nuvarande partipolitiska systemet togs bort (utan närmare tanke på vilka alternativen skulle kunna vara). Man varnar för elitism. Men kyrkan måste kunna ha en kärna, utan exakta gränser, utan att det blir ett hot för den som inte känner sig som en del av kärnan. Kyrkan kan inte vara en serviceinrättning med ett gäng anställda. Då är hon inte längre kyrka.

Kallelsen är, som jag skrev i tidigare inlägg, ett tjänande ledarskap. Kallelsen gäller särskilt de som är satta att leda. Men i förlängningen förstås hela mänskligheten. Och självklart ”kärnan”. Medicinen mot formandet av en elit är mer Jesus. Rince and repeat.

———————————-

* Det skulle nog vara värt att överväga att skriva ett inlägg om detta med tradition någon gång också… Vad menar vi med det? Det har en väldigt positiv laddning för vissa, och negativ för andra.

Varför jag tycker att partipolitiken ska bort i Svenska kyrkan – del 2

Igår kom den alltför långa del 1 där jag (trots allt kortfattat) betraktade kyrkohistorien utifrån hur kyrkan verkat i förhållande till makten och statsmakterna. Idag är det dags för:

2. Det biblisk-teologiska perspektivet

I förra inlägget påstod jag att Jesus inte gav några detaljerade anvisningar för organiseringen av kyrkan. Det håller jag fast vid, men det finns ändå en hel mängd från Jesus att ta fasta på när det handlar om förhållandet till makten. I del 1 nämnde jag att den störste ska vara som den minste. Det citat jag tänkte på var ur Markus 10:42-45: (parallellerna i Matt och Luk är väldigt lika.)

Jesus kallade till sig dem och sade: ”Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”

Men så är det inte hos er. Anvisningen gäller hans efterföljare, och hur de ska skilja sig från ”de som har makten”. Motiveringen kommer också: Gud har valt en annan väg än världens makter. Att ge sitt liv till lösen för många. Ledarskapet bland Jesu efterföljare ska vara ett tjänande ledarskap, och tjänarnas tjänare ska vara Jesus själv. Bakgrunden till Jesu ord här är att två av lärjungarna önskat sig hedersplatser i Guds rike. De inser inte vad det är de begär. Hedern i Guds rike är tvärt om.

Nästa ställe jag tänker på är Mark 12:13-17 (med paralleller) – frågan om skatt till kejsaren. Det kulminerar i det berömda ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” De som frågar honom vill sätta honom på plats. Antingen är han inte trogen kejsaren, genom att säga att man inte ska betala skatt, eller så är han inte trogen sina landsmän, som är förtryckta av romarna. Jesus lyfter perspektivet från den konflikten. Han varnar vid många tillfällen för vad som kommer att drabba Jerusalem om man fortsätter som man gör. Det krävs inte gudomlig insikt för att inse faran i judarnas stundtals våldsamma kamp mot ockupationsmakten. Resultatet ser vi i och med judiska kriget, år 66-70.

Men att ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud, är inte, som man kanske ofta har läst det, grund för en bodelning mellan andligt och världsligt. All världslig makt har sin grund i Guds makt (Rom 13:1), vare sig den inser det eller inte. Gud tillhör all ära och härlighet – inte kejsaren, som gjorde anspråk på just det. Den som följer Jesus är potentiellt farlig – den har sin första lojalitet hos Gud.

Just det var ett problem i England på 1800-talet. Katoliker ansågs vara potentiella landsförrädare. Om de som soldater i armén skulle ställas i slag mot katolska bröder fanns det en risk att de skulle desertera. Deras lojalitet låg på en övernationell nivå. Den stora skandalen, som jag ser det, är att döpta kristna pojkar dött i miljoner i skyttegravarna i kamp mot andra döpta kristna pojkar. Första världskriget är nationalismen i dess mest extrema form. Projektet har lyckats – lojaliteten till nationen har fått ersätta lojaliteten till hembygden, familjen, Gud…

”Vårt hemland är himlen” (Fil 3:20), eller annorlunda översatt: Vårt medborgarskap är i himlen. Endast Gud är Herre. Paulus är extremt tydlig. ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” (Gal 3:28) I dopet är alla människor ett, förenade till Kristi kropp (1 Kor 12). Det upplöser de gamla strukturerna – inte genom revolution, men väl genom en ny ordning som likt surdegen långsamt syrar hela degen. En slav kan vara sin herres biskop när de kommer till kyrkan.

Maria ger också uttryck för det här i sin lovsång: ”Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa.” (Luk 1:51-52).

Så långt ett axplock av bibliskt material kring förhållandet till makten. För kyrkan betyder det, i mina ögon:

1. Vi ska inte söka makt och inflytande. Vi ska vara trogna Gud, i ord, bön och handling, och därigenom kommer också våra liv att påverka omvärlden.

2. Vår lojalitet måste ligga hos Gud. Inga andra makter kan göra anspråk på den. Jag får gärna tycka om mitt land – men inte sätta min yttersta tillit till det.

3. Detta kan leda till spänningar gentemot statsmakten. Det är normalt.

Jag kan inte låta bli en kort fundering över vad gamla testamentet säger oss om makt. GT talar om erfarenheten av att äga makt och även förlora den. På grund av folkets otrohet mot förbundet, genom kungarnas korruption, fråntar Gud dem makten. Gud varnar genom Samuel till och med folket innan de får en kung, varnar för att han kommer att skicka deras söner i krig och död, döttrar kommer han ta sig till konkubiner och pengarna kommer han att ta efter behov. (1 Sam Precis så blir det. Så som GT berättar skickar Gud folket i diaspora – förskingring – och fångenskap, genom Babylons erövring av Jerusalem. Men kallelsen är densamma, även i förskingringen: ”Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång.” (Jer 29:7)

I nästa inlägg ska jag försöka konkretisera vad detta innebär för partipolitiken i Svenska kyrkan.

Varför jag tycker att partipolitiken ska bort i Svenska kyrkan – del 1

Kring kyrkovalen blir en del väldigt känsliga för om präster tycker saker och ting kring politiken i kyrkan. Präststyre viskas det i kulisserna. Jag vill inte styra någon, bara försöka mig på en analys ur några perspektiv, som jag ser det. Ta det för vad det är. Första delen blir ett ganska långt historiskt perspektiv. Andra delen betraktar det nog mer ur ett andligt perspektiv, tror jag det blir. Någonstans längs vägen kommer jag försöka summera.

1. Det historiska perspektivet

Frågan om hur kyrkan ska organiseras här i världen lämnade Jesus öppet. Han gav inga detaljerade anvisningar för uppbyggandet av en ny religiös organisation. Däremot talade han om hur vi människor ska vara mot varandra, något som de som valt att följa i hans fotspår därmed förpliktigar sig till. ”Den störste bland er ska vara som den minste.” En ledare ska vara de andras tjänare. Därför heter det minister (tjänare) och komminister (församlingspräst, kyrkoherdens ko-minister, alltså med-tjänare).

Paulus och hans efterföljare gav tydligare anvisningar för ledarskapet i de församlingar som bildades. De talade om tjänare (diakoner), äldste (presbyteros – präster) och församlingsledare/översyningsmän (episkopos – biskopar). Kristendomens utbredning krävde tydligare strukturer. Till en början tycks kyrkan i bemärkelsen organisation mest ha existerat som en förpliktande vänskap mellan de lokala församlingarna. Efter hand utses även metropoliter, som väl närmast är att jämföra med senare tiders biskopar – en kyrklig ledare för en region, inte bara en ort. Det kulminerar i Roms biskops anspråk på att vara primes inter pares – främst bland jämlikar. Påveämbetet blir enhetens ämbete, som står för kyrkan som kath-holos: Dess universalitet och enhet.

Samtidigt tycks det ha varit grundläggande i de tidiga församlingarna med något som vi väl idag skulle likna vid demokrati. Troligen inte omröstningens demokrati, där den enkla majoriteten (minst 50%) tar beslut, utan snarare en samförståndets demokrati, där inga avgörande beslut tas utan att åtminstone de allra flesta inte har några större invändningar. Det vill säga man får antingen kompromissa eller övertyga sin meningsmotståndare. Grunden var att alla, oavsett etnisk tillhörighet eller samhällstatus, hade rätt att få sin röst hörd.

Därför har både katoliker och frikyrkliga rätt när de åberopar sig på nya testamentets brev för att belägga sin struktur. Både hierarkin (direkt översatt: helig ledning) och den platta strukturen finns där, och samspelar – inte alltid så harmoniskt. I vart fall är det naturligt att det är de engagerade, de troende, som tillsammans med deras avskiljda, utsedda, ledare tillsammans tänker över hur församlingen ska styras och ledas.

Den stora förändringen sker med början i 300-talets förstatligande av den kristna tron. Det sker förstås inte över en natt, men genom kejsar Konstantins taktiska nyttjande av den tro som kommit att bli så betydelsefull i hans rike, binder sig kyrkan vid staten för årtusenden framåt på ett högst ödesdigert sätt. Här finns själva startpunkten till företeelser som ”furstbiskopar”, maktfullkomna påvar och häxjakter. Kyrkan lierade sig med makten och sålde sin själ, om jag får uttrycka mig så drastiskt. Utan detta skulle mycket av de brott som de fanatiska ateisterna (Dawkins m.fl.) anklagar kyrkan för aldrig ha inträffat.

Alla blev medlemmar i kyrkan. Oavsett man var intresserad eller inte. Det skedde förstås inte heller på en gång, men det är klart att många började fundera på att konvertera till den nya statsreligionen om det kunde leda till bättre karriärchanser. Här har vi början till folkkyrkan. Personligen tror jag att kyrkans beslutsstruktur blev betydligt mer hierarkisk och mindre ”platt” mycket på grund av detta. Dels var det svårt att låta hela befolkningen bestämma i kyrkan, och dels hade staten ett stort intresse av att styra kyrkans förehavanden. Det är lättare att ha inflytande över ett litet ledarskikt, än hela församlingar. Då kunde man hellre se till att ”rätt” personer hamnade på rätt positioner.

Trots förstatligandet av kyrkan, så kom kyrkan ändå, i och med romarrikets sönderfall, att bli en icke-nationell organisation. Ofta lika lierad med makten, men påven stod ändå för en gränsöverskridande gemenskap. Tusen år innan FN bedömde Vatikanen om furstendömena i det katolska Europa hade giltiga skäl att strida mot varandra. Gud nåde den som gick mot överenskommelserna. Hotet om exkommunikation, att uteslutas från nattvardsgemenskapen, hade verklig kraft, eftersom nattvardsgemenskapen dels gällde hela befolkningen, och dels var internationell. Den furste som uteslöts var därmed också utesluten vida runtomkring.

Nästa viktiga hållpunkt i detta sammanhang är 1500-talet. Reformatorerna (Zwingli, Luther, Calvin, Huss m.fl.) kritiserade med rätta många missbruk i kyrkan, bland annat just lierandet med makten. Därför är det extra tragiskt att deras kritik ledde till ett ännu närmare band till de nationalstater som började växa fram parallellt med reformationen. Kyrkan tog i förstone inte åt sig av kritiken, utan slog (bokstavligt talat) ifrån sig. Luther tog sin tillflykt hos furstar som vågade stå upp mot Rom. Modigt av dem? Ja, kanske, men framförallt väldigt taktiskt. Det skedde en maktförskjutning, och den katolska internationaliteten splittrades ytterligare.

Här brukar berättelserna om den romerska, söderländska vidskepligheten och helgondyrkan komma in, som ersattes av den förnuftiga, nordliga och strävsamma protestantismen som upprättade individens förhållande till Gud. Gustav Eriksson (Vasa) och hans kyrkoledare spred det nya ljuset i Sverige. Jo pyttsan. Gustav la beslag på kyrklig egendom för att betala tillbaka sina lån till hansastäderna, lån nödvändiga för att ha en armé stark nog att ta makten och ”rädda” svenskarna från de tyranniska danskarna.

Hur många i området kring piteälven såg sig som svenskar på 1500-talet? Spelade det någon roll om det var den danske Kristian eller den nye Gustav Eriksson som satt på tronen i Stockholm? Den nationella identiteten var ännu knappt i sin linda. Någon sådan befrielse var det knappast fråga om. Snarare var det en strid mellan olika adelsfamiljer. Krigsfurstar, om man så vill. Att slå igen alla kloster måste ha inneburit ett påtagligt lidande för befolkningen. I norr fanns det förstås knappt några kloster, men i de sydligare delarna av landet var klostren det närmaste ett sjukvårdssystem man kom. Otroliga mängder kunskap och bildning försvann med dem.

Makten och svenskheten skulle börja hamras in. Och då blev kyrkan ett viktigt medel för det. Alliansen fortsatte, och den som inte bekände sig till den rätta läran (med undantag av utländska diplomater) kunde dö eller lämna landet.

Ändå hade det inte nått sin kulmen. Nationalismens starkaste tidevarv var 1800- och 1900-talen. Plötsligt börjar man tala om folkarméer, där miljoner unga män ska värvas för att bli kanonmat. Krig som tidigare förvisso varit förödande, men ändå oftast omfattat högst några tiotusen man per armé, blir plötsligt en angelägenhet för hela folk och nationer. Samtidigt växer rastanken fram. 1904 bildas Luleå stift, för att tydligare befästa den svenska identiteten i de känsliga gränsområdena mot Finland och Norge. Tornedalingar och samer ska försvenskas, och därmed även svenskkyrkligas. En liten exotisk rest av samerna får finnas kvar, men får enbart ägna sig åt renskötsel, så att rasbiologerna kan studera dem i deras naturliga habitat.

Så kommer sekulariseringen och demokratiseringen. Det ideal som vägledde de tidigaste församlingarna, att varje medborgare oavsett kön, inkomst, eller etnicitet ska ha rätt att få sin röst hörd börjar långsamt införas i samhället. När staten inför det, är det naturligt att även kyrkan, som del av staten, ska ha samma representativa demokratiska system. I realiteten innebär det också ett förlängt inflytande för statsmakten i kyrkan. Visst kan man argumentera kring folkets möjlighet att välja företrädare, men företrädarna väljs bland de statsbärande partiernas folk.

Den så kallade relationsförändringen mellan kyrkan och staten år 2000 förändrar inte vad som rått sedan åtminstone reformationen, och indirekt även sedan Konstantin på 300-talet. Staten och de politiska partierna har alltjämt ett intresse av att styra kyrkan. Folket, ja medlemmarna i kyrkan (som ju inte är helt synonymt med svenska folket längre), har underkänt det, genom att inte rösta. Flera av nomineringsgrupperna vill bort från det. Ändå argumenteras det för att man vill ha partier att rösta på ”så man vet var de står ideologiskt”. Som om höger-vänsterskalan (baserad på hur ledamöterna i franska revolutionens riksdag satt) var den viktigaste indelningen av människors tänkande i den här världen.

Finns det inget gott med en folkkyrka? Är alla de här historiska processerna jag har försökt skildra, kring kyrkan förhållande till staten, negativa? Nej, och jag återkommer till det, men det här inlägget är redan för långt. Nästa del kommer att hålla sig på en mer principiell nivå.

Dagens Chesterton

Skrev ut en bok av G.K. Chesterton härom dagen. Fascinerande författare och apologet. Boken jag valde var ”Orthodoxy”, som finns tillgänglig på project Gutenberg (inscannade böcker som inte längre är belagda med copyright). Måste bara dela med mig av några citat:

Imagination does not breed insanity. Exactly what does breed insanity is reason. Poets do not go mad; but chess-players do. Mathematicians go mad, and cashiers; but creative artists very seldom.

Här diskuterar han det renodlade förnuftets galenskap. Boken är skriven 1908, och världskrigen skulle, kanske man kan säga, komma att bekräfta den tesen. Hans resonemang har en i dagens ögon på tok för enkel och generaliserad syn på galenskap/mental instabilitet, men poängen är tydlig.

Poetry is sane because it flows easily in an infinite sea; reason seeks to cross the infinite sea, and so make it finite. /…/ To accept everything is an exercise, to understand everything is a strain. The poet only desires exaltation and expansion, a world to stretch himself in. The poet only asks to get hies head into the heavens. It is the logician who seeks to get the heavens into his head. And it is his head that splits.

Att ha sitt huvud bland molnen är inte så farligt. Att förklara hela världen är däremot inte möjligt, och förmodligen inte ens eftersträvansvärt. Människan är för begränsad, och måste snarare försöka acceptera sin värld än begripa den fullt ut. Annars leds vi till galenskap. Kanske är ett gott exempel på denna typ av galenskap den form av moralitet som sådana som Torbjörn Tännsjö och Peter Singer argumenterar för. Visst kan man kalla den logisk (om än även deras logik kan ha sina brister). Men god? Mänsklig? Knappast.

Den människa som tror sig kunna förklara världen har i själva verket gjort världen väldigt liten, menar Chesterton.

Och ett citat till från nästa kapitel, ett citat som nog Stanley Hauerwas (eller för den delen Alasdair MacIntyre) skulle hurra åt:

The modern world is full of the old Christian virtues gone mad. The virtues have gone mad beause they have been isolated from eacht other and are wandering alone. Thus some scientist care for truth; and their truth is pitiless. Thus some humanitarians only care for pity; and their pity (I am sorry to say) is often untruthfull.

Alltså: Vi har gott om kristna dygder (typ omsorg, ödmjukhet, sannfärdighet, kyskhet, måttfullhet osv) som vandrar runt fritt i vårt samhälle, utan koppling till sitt ursprungliga sammanhang. Och så gör de snarast mer skada än lasterna, menar Chesterton. Om vi bara söker sanningen, utan omsorg, utan kärlek som vägledning, är det inte säkert att resultatet blir gott. Det kan bli precis tvärt om.

Fler citat lär komma!

Skär om?

Det har blivit en liten debatt om det här med omskärelse av pojkar och den svenska vården. Man kan väl å ena sidan förstå den läkare som tycker det är ett onödigt lidande för barnen, men å andra sidan inte låta bli att tänka på att det är en mångtusenårig sed som i synnerhet för judar är en extremt viktigt identitetsmarkör. Även om nu den svenska sjukvården skulle sluta med dessa omskärelser skulle ju inte seden upphöra i Sverige. Snarare kan man ju då frukta att det skulle skötas på ett mindre bra sätt på en del håll, utan ordentligt sjukhusutrustning.

Oavsett åsikter kring detta så väcker det återigen intressanta tankar kring oss svenskar och hur vi ser på vårt samhälle, vilka normer som är tongivande och vad som är en neutral zon. Greger Andersson, teolog vid Örebro Missionskola, fäller följande kommentar, som i lite andra ordalag illustrerar vad jag i ett tidigare inlägg försökte säga:

Vad är förhandlingsbart när kulturer möts? Hur ska vi kunna leva i ett mångkulturellt samhälle? Kruxet är att de flesta svenskar verkar tro att vad de kallar för svenskhet är något neutralt och att individer ska få välja vad de vill göra först när de blir stora. Detta är en skev verklighetsföreställning, säger Greger Andersson.

Allmänmänsklig

Det har blivit några intressanta kommentarer på mitt inlägg från tidigare idag. En del av de diskussioner och tankar som stötts och blötts kring Joel Halldorfs artikel i Dagen idag, både på hans egen blogg, i min och på andra håll i bloggsfären, kretsar kring hur man ska se på värdegrund kontra värderelativism och på sekulär kontra icke-sekulär (religiös?). Dessutom tycks det ha kommit mycket reaktioner på Joels argumentation, där han drar in nazismen i det hela. Det må vara att det kanske inte var den bästa argumentationstekniken, och den kanske hade vissa faktamässiga brister. Jag ska dock inte försvara honom, men däremot komma med några tankar kring hur åtminstone jag ser på värdegrund och samhälle.

I västvärlden har vi ofta hamnat i att tänka kring saker och ting som om det fanns en allmän grund för allt tänkande som alla står på. Man skulle kunna illustrera det som ett stort grundblock. På detta kan man sedan ha olika ”utbyggnader” – närmast en form av personliga särintressen. Man kan vara socialdemokrat eller pingstvän, eller kanske lite av båda. Man kan vara existentialist eller hindu – alla har vi i alla fall samma grund. Åtminstone i väst…

Börjar man gräva i det här märker man snart att det leder till en hel del problem. Flera av de tankesystem som beskrivs som utbyggnader på den allmänmänskliga grunden förnekar kanske till och med dess existens. De tankesystem som inte har nära koppling till västerlandets historia har svårt att passa in överhuvudtaget. Och vad är egentligen detta allmänmänskliga? Hur kommer vi åt det överhuvudtaget? Vad är förnuftet, hur formas det? Finns det en neutral position att betrakta allt utifrån, och vem kan ”upphöja” sig dit egentligen?

Ett exempel är detta med ”religion”. Hur definierar vi det? Våra definitioner har en tendens att antingen bli för vida, så att det innesluter även andra tankesystem, som t.ex. materialismen. Ingen ser det som religion, men många kan nog hålla med om att det gör anspråk på att definiera saker kring vår verklighet som på det planet sätter det i paritet med flera av religionerna. Eller så blir definitionen för snäv. Man utgår från att religion handlar om att tro på en Gud, exempelvis, och utesluter då vissa former av Buddism. Idag pratar en del hellre om ”religioner” än ”religion”.

Vad är då ett bra alternativ till det här tänkandet? Om man föreställer sig att istället för en bred allmänmänsklig grund med olika utbyggnader, så har vi som alternativ tanken att de olika tankesystemen (religioner, filosofier, politiska system osv) är bredvid varandra existerande storheter, som dock understundom överlappar varandra. Lite som ett gäng utspridda cirklar på en öppen yta. Jag har försökt göra en illustration här…

Två olika tankesystem, till exempel luthersk kristen tro och svensk socialdemokrati, kan ha stora områden där de överlappar varandra, där de av bl.a. historiska orsaker delar tankegods med varandra. Men det betyder inte att de har samma utgångspunkt eller samma grund.

Ur en kristen synvinkel utgör den egna bubblan ett så gott närmevärde till sanningen som är mänskligt möjligt mellan syndafallet och Kristi återkomst. Men det måste finnas en grundläggande öppenhet för att människor med helt andra utgångspunkter än vi  har insikter som vi saknar, insikter som är ”Gudi behagliga”.

Med den här illustrationen skulle man kunna se humanisternas inlägg som att de försöker hålla fast vid det övre systemet. Jag vill inte förneka att det finns gemensamma nämnare mellan nästan alla mänskliga tankesystem, eftersom de är just mänskliga. Men vad humanisterna missar är att väldigt stor del av det de tänker sig som allmänmänskligt i själva verket i hög grad är ett partikulärt tänkande, utifrån ett visst perspektiv. Både jag och de menar att vår egen bubbla bär på ”störst sanning”. Men genom att inse att vi faktiskt rör oss i olika bubblor kan vi också föra ett samtal om de områden där vi möts, och de där vi inte möts. Utan att påstå att min samtalspartner egentligen tänker samma som jag eller med någon slags nödvändighet måste göra det.

Hur formar man då en stat, en samhällelig ordning som kan härbärgera detta? Ja, det är också en öppen fråga. Det behöver finnas ett möte och ett samtal som sker på någotsånär jämlika grunder, utan att man därigenom skapar en slags ny, neutral, punkt. Någon form av ”sekulär stat” tycks i dagsläget vara den bäst fungerande formen. Så länge man inte börjar göra anspråk på mer än man har täckning för.

Jag inser naturligtvis att det här är ett sätt att ersätta en metafilosofi med en annan. Men jag tror att det senare tänket gör större rättvisa åt minoriteter, och befriar religiös tro från att vara förpassat till ”privat särintresse”, som upplysningfilosofin/humanismen ofta vill.

Slutligen – modellen ovan är inte min egen idé. Jag är främst inspirerad av en av mina lärare, nämnd i mitt förra inlägg. Han är i sin tur inspirerad av andra. Kom gärna med synpunkter – det är inte ett färdigt system, bara en ”essä” (franska för ”försök”).

Arvsynd

Hur var det då med arvsynden? I mitt förra inlägg om dopsyn utgick jag från en traditionell sakramental syn på det hela, där även arvsynden är en del av resonemanget. Men i Svenska kyrkan av idag är det inte särskilt ”inne” med arvsynd, kan man säga. För det första är man så rädd att skuldbelägga människor, att något så hemskt som arvsynden kan väl inte Gud ligga bakom? För det andra ett känsloargument: Inte kan väl detta lilla späda barn vara skyldigt till någon synd, behöva förlåtelse? För det tredje en fråga om (som i så mycket annat) diskriminering. Kristna kan inte få särskilja sig från andra, ha något särskilt (genom dopet). Det vore ju att utesluta alla andra goda människor!

Följden av dessa resonemang blir bl.a. en slutsats att det inte händer något i dopet. Och nu parafraserar jag faktiskt en rektor på en av våra prästutbildningar, tillika (verkar det som snart) återigen biskopskandidat, nu för Stockholms stift. (Senast var det Västerås det gällde.) Man blir inte Guds barn i dopet, det bekräftar bara något som redan är. Det är ett vanligt resonemang i Svenska kyrkan idag, tycks det. Och följden blir därmed också att man helst stryker (ja, en del präster gör det faktiskt) befrielsebönen ur dopordningen.

Jag citerar handboken: ”Gud, befria NN från mörkrets makt, skriv hans/hennes namn i livets bok, och bevara honom/henne i ditt ljus, nu och alltid.” Det är den rest vi har av de exorcismer (”utdrivande av onda andar”) som föregick dopet i urkyrkan.

Okej, mina motargument, i samma ordning som ovan:

För det första: Utan arvssynden blir vår tro pelagianism. Det är teologiska för att all moral kommer blott och enbart an på oss människor och vår egen förmåga att välja mellan gott och ont. Dvs man hävdar att vi verkligen har den förmågan och inte behöver Gud för detta. Adam blir bara ”ett dåligt exempel”, medan Jesus motarbetar detta med sitt goda exempel. Slutsatsen blir att Kristi frälsningsgärning på korset snarast blir onödig. Det hade räckt med att vara en god moralfilosof, typ. Det här är alltså pelagianismen ställd på sin spets, om man drar till det mest extrema. Jag säger inte att ovan nämnde rektor är där. Bara att man i mina ögon kan hamna där, om man fullföljer sina argument.

Personligen är jag inte så förtjust i ordet arvsynd. Det antyder att vi har ärvt det, från generation till generation. Och nog kan synder gå i arv – det behöver man inte vara religiös för att inse (kriminalitet, droger osv). Men poängen med arvsynden är i mina ögon mer det som den kallas på engelska – ”original sin”. Ursynd, kanske. Människans ursynd är att få för sig att hon kan skilja mellan gott och ont själv. Att vi inte är helt beroende av Gud och Guds nåd. Att vi kan stå på egna ben. Som Kant säger: ”Aufklärung ist der Ausgang des Menschen aus seiner selbstverschuldeten Unmündigkeit.” *

Ursynden är i sig själv inte nödvändigtvis en historisk händelse. Ja, jag bekänner, jag tolkar genesis andra skapelseberättelse, den om Adam och Eva, mer bildligt än bokstavligt. Eller: nog kan jag ta den bokstavligt, men inte nödvändigtvis som en beskrivning av en faktiskt historisk händelse, utan snarare en av den helige Ande ingiven berättelse som förklarar människans brustna förhållande till Gud. Sådärja.

Som jag skrev i en essä under min utbildning: Utan Gud är människan in homo utan homullus, inte en människa utan en stackare. Jesus är den sanna människan, eftersom han har den sanna gudsrelationen, så till den grad att han är Guds son. Och vi som tror på honom får också ropa Abba, fader, som Paulus skriver. Vi får kallas söner och döttrar. Även fast vi likväl står under ursynden – Jesus gör oss rättfärdiga. Och Anden helgar oss, fullkomnar oss. Fäderna kallar det theosis, gudomligblivande. Man kan också tala om att bli människa.

För det andra: Känsloargumentet. Absolut, jag förstår. Jag känner inte att våran lilla Maja är någon syndare i nuläget, snart fyra veckor gammal. Jag tror dessutom inte att hon om, hemska tanke, något skulle hända med henne innan dopet, skulle skickas raka vägen till helvetet. Gud ser till vårt hjärta och vårt liv. Och belastar oss inte för andras synder (typ att föräldrarna dröjt för länge med dopet). Däremot tror jag att hon lika mycket som alla andra människor är del av den fallna skapelsen som jag i andra ordalag har beskrivit ovan. Till dopföräldrar brukar jag säga om befrielsebönen (ovan citerad), att det dels handlar om en bön om skydd från den ondska som kommer utifrån. Den är småbarnsföräldrar väldigt väl medvetna om. Men också om den ondska som kommer inifrån. En bön att Gud ska hjälpa och stödja barnet i att välja det rätta och goda i sitt liv. Det som Adam och Eva inte ville ha hjälp med. Inte så märkvärdigt, egentligen? För ett barn behöver inte bli särskilt gammalt innan egoismen börjar framträda. ”NEJ, DEN ÄR MIN! GE HIT! MIN!” Det är naturligt för ett spädbarn att vara egositiskt. Annars överlever det inte. Men när man blir vuxen måste man ha börjat formas till altruism, annars blir det tokigt.

För det tredje: Diskriminering. Tja, ett resonemang som jag har hört är ungefär att vi kristna inte kan påstå oss ha del av den helige Ande på något mer sätt än alla människor i skapelsen. Gud verkar även genom dem som inte tror på honom. Det vore ju att bygga murar, att utesluta, om man resonerade så. Problemet är att det här resonemanget går emot både Bibeln och traditionen och kristen erfarenhet. Dessutom tror jag knappast att något som står som ett öppet erbjudande för alla kan ses som diskriminering. Att jag har något som du inte har, men som jag är beredd att när som helst dela med dig – hur blir det diskriminering, uteslutning, murbyggande? Jodå, jag vet att en del drar det åt ett sådant håll. Men det är inte så det är tänkt. Det hindrar fortfarande inte att Gud kan verka även hos den ”ofrälste”. Se bara på konung Kyros, som befriade Israel från Babylon. Om man vill ha ett bibliskt exempel.

Så långt (för långt…?) om arvsynden.

—————————

* Immanuel Kant skrev en gång i tiden en artikel kallad ”Was ist Aufklärung” – Vad är upplysning? Det var en tävling i en tidning tror jag… Hursomhelst blev hans svar berömt. Första meningen i svaret, som sedan utläggs med många ord är: ”Upplysningen är människans utträde ur sin självförorsakade omyndighet.” Min egen översättning av tyskan ovan. Sammanfattar mycket av upplysningen. Den tror att människans fullkomning ligger i att hon måste inse att hon står på egna ben, att hon själv är utgångspunkten. Postmodernismen inser att det inte är någon särskilt stabil grund… Och menar att varken subjektet eller objektet egentligen existerar.

Religiös ekonomi?

DN skriver mycket intressant om den innevarande ekonomiska krisen. Stefan Jonsson (vet inget om honom) funderar i artikeln “Tro, kärlek och pengar” över hur det ekonomiska systemet framträder som i det närmaste religion. Han bygger detta främst utifrån två källor. Dels Joseph Stiglitz, tidigare chefsekonom för Världsbanken, som lyfter fram hur finansmarknaden bygger på tilltro (trust). Tilltro till att den man lånar av ska kunna betala. Den tron har nu vacklat betänkligt (bl.a. eftersom man innan har haft lite för stor tilltro, läs: sub-prime lån), vilket fått bankerna att upphöra med att låna ut pengar åt varandra. Tillit/tilltro och tro ligger inte långt i från varandra, vare sig på svenska, engelska eller grekiska.*

Dels refererar Jonsson också till filosoferna Michael Hardt och Antonio Negri (“Empire” m.m.) som i sin senaste bok “Commonwealth” lyfter fram att samhällslivet i grunden bygger på kärlek. Det är det som driver allt handlande, som får oss att handla gemensamt. Det är intressant, menar jag, som total kontrast till den politiska filosofi som i så hög grad har dominerat modernismen och formandet av nationalstaterna. Det jag syftar på är alltså tanken om samhällsfördraget (John Locke och Thomas Hobbes typ) som sluts för att råda bot på det “allas krig mot alla” som enligt upplysnings-filosoferna utgör människans grundtillstånd.

Någonting håller på att hända, i vart fall inom teoribildningen. Om detta dessutom skulle kunna smitta av sig på praktiken, så att det inte är egenintresse och vinstintresse som är det viktigaste (jag vet att jag svär väldigt grovt nu enligt liberal marknadsekonomis sätt att se på saken), utan istället medmänsklighet och omsorg… Ja, då är det verkligen revolution på gång.

Nu ska man väl inte dra för många växlar på det här. Intressant är det i alla fall. En viss komplettering skulle dock behövas; Tro, kärlek och pengar behöver, i synnerhet i dagar som dessa, även det tredje: Hopp! Naturligtvis ur ett evighetsperspektiv – som kan sätta lite nyttiga just perspektiv på det vi upplever just nu, som trots sitt allvar är en väldigt “världslig sak”, för att citera Karlsson på taket. Men också ur ett “världsligt” perspektiv behöver vi få känna hopp. Det här är inte världens undergång. Vi kan ta oss igenom en ekonomisk kris, även om det kräver uppoffringar. Vi kan börja bygga upp vår (ekonomiska) tilltro till varandra och bygga relationer av kärlek. Och lite förtröstan på Guds försyn gör i vart fall inte saken svårare.

—————————–

* Jag tänker här främst på ett par ställen hos Paulus (orkar inte leta reda på exakt var just nu) som antingen kan tolkas som “frälst genom tron på Jesus Kristus” eller “frälst genom Jesu Kristi trogenhet” (intill döden på ett kors, underförstått). Båda tolkningarna är rimliga, grammatiskt sett.