Ord på tankar

Torsdag och fredag var jag i Skellefteå på stiftsgården (kapellet här till höger). Det var första delen av en kurs i andlig vägledning, med utgångspunkt i Ignatius av Loyola. Nu var det två seminariedagar ledda av Magnus Malm. I februari blir det en längre retreat, och så kommer det att fortsätta så, med en retreat och ett seminarium per år under tre år.

Det var väldigt givande dagar. Jag fascineras just nu storligen över hur vissa människor ibland förmår sätta ord på tankar man burit på länge. Magnus Malm lyckades med det för mig nu. Framförallt är det två tankar jag fått med mig:

1. Min sanning är sann. Men kyrkan bär också på en objektiv sanning. Min brottning med kyrkans tro – mina personliga problem med vissa delar i bekännelsen eller med Gud – får inte diktera kyrkans objektiva sanning. Och när vi reviderar delar av detta (ecclesia semper reformanda – den ständigt reformande kyrkan) måste det ske i stor ödmjukhet mot traditionen och lyhördhet för våra trossyskon i andra länger och kyrkor.

2. Som kristna måste vi kunna leva med paradoxer. Vissa saker är till synes oförenliga i våra liv och i vår tro, men det betyder inte att vi till varje pris ska kämpa för att reducera (med betoning på just reducera) paradoxerna till entydigheter. Bibeln bär exempelvis både på ord om dubbel utgång och om universell frälsning. Vi kan inte bara välja ett perspektiv, utan måste leva med att båda finns med, även i vår tro och förkunnelse.

Mest intressant är förstås detta ur perspektivet av hur vi i kyrkan blandar ihop dessa saker. Mer om det en annan gång.

Zurück aus Berlin – tillbaka från Berlin

Mitt livs första personalresa (till stor del planerad av undertecknad…) är nu avklarad! En mycket lyckad resa, tycker jag. För mig var det tredje gången i Berlin, men för de flesta av mina medarbetare var det första gången. Staden är väldigt stor till ytan, så den får inte samma trånga känsla som en del andra städer (främst gamla italienska städer som Florens), utan har gott om ytor, breda gator, parker m.m. Staden är också platt som en pannkaka.* Så fort man kommer upp en bit (som i TV-tornet, avbildat här bredvid) ser man alltså väldigt långt.

Resan väckte mycket tankar, för många av oss. Det är svårt att komma från kriget, nazismen och förintelsen i Berlin. Egentligen i Tyskland överhuvudtaget.** Vi guidades genom staden, på SKUT (Svenska Kyrkan i UTlandet) och på judiska museet. Oundvikligen berörde alla guider på ett eller annat sätt historien. Några av mina medarbetare åkte också till Sachsen-Hausen, ett koncentrationsläger utanför Berlin.

I förmiddags, på väg hem, stannade vi till i kapellet på Arlanda och hade en liten lunchandakt. Jag läste en ganska stor del av passionsberättelsen ur Markus som väldigt tydligt lyfter fram hur Jesus hånas och blir slagen och piskad. Sedan reflekterade jag lite över att juden Jesus gick före in i gaskammaren. Och att eftersom vi har en Gud som har delat alla våra förutsättningar in till döden, men också övervunnit döden, kan vi ändå få känna ett hopp. Och be om hans förbarmande.

“Herre du blev vår broder, du känner vår nöd. Du bar den på ditt kors. Ge oss din frälsning.

Herre förbarma dig.”

osv. SvPs 695:1.

Annars är det väldigt skönt att vara hemma hos mina kära, som jag nu har börjat benämna i plural eftersom det väldigt tydligt är en liten varelse strax innanför min frus navel. Som dessutom (inte naveln; knodden) verkade reagera på min röst idag. Pappa är hemma!

Förresten får jag nog göra ett “fotoblogg”-inlägg snart. Har tagit mer än 600 bilder på fem dagar.

———————————

* “Kuperad som en bordsskiva” som en tidigare kollega sade en gång gällande Gotland. Han hade fel, det fanns gott om backar. Åtminstone för den som cyklar tandemcykel med konfirmander. Konfirmanderna sade: vad betyder kuperad?

** Vilket påminner mig om ett visst avsnitt av Fawlty Towers – dvs Pang i bygget. “Don’t mention the war!”

Berlin

Imorgon bär det iväg på personalresa till Berlin. Det blir intressant och kul, men just nu känns det mest lite besvärligt, när man försöker hinna packa sitt bohag i kartonger. Jag och frun (och den lilla krabaten i magen) flyttar alldeles snart från Norrfjärden till Storfors. Storfors som i byn som ligger bredvid Bergsviken, södra sidan Piteåälven. Inte Storforsen som i den stora forsen i närheten av Vidsel. Med tanke på snart annalkande telning känns det väldigt bra att bo på ett ställe där man inte behöver släpa barnvagnen uppför trappor, och dessutom bara ha ett par kilometer till svärför-äldrarna.

Kartan här föreställer en vägbeskrivning från Norrfjärden till Storfors. Inte så svårt att hitta i verkligheten heller. Hursomhelst, åter till Berlin. Det bär iväg tidigt imorgon och återvänds på söndag kväll. Det kan alltså bli en och annan intressant bild och förhoppningsvis även någon intressant tanke från dessa dagar.

Igår var jag på Svenska kyrkans grundkurs i Älvsbyn och berättade om att vara präst och om katolska kyrkan. Det är roligt att få undervisa lite. Kursen var dessutom på hugget och hade mycket frågor och intressant sidospår att halka in på. Det är faktiskt bara två år sen jag själv gick grundkursen. Tänka sig.

Att lyssna i tro – predikan

Predikan på 18 söndagen efter trefaldighet, “att lyssna i tro”. Matt 13:44-46 (det fanns naturligtvis GT- och episteltext också, men jag utgår inte från dem i predikan).

———————————

När jag gick gymnasiet hade jag en kompis som hade en lite lustig teori om hur vi människor fungerar. Han resonerade, lite på skämt, att om man träffar en tjej, blir förälskad, i november, då det verkligen är som mörkast och jobbigast, då har man en relation som håller för allt. Man kan ju undra om det verkligen stämmer, eftersom man väl aldrig har upplevt en så ljus november som då man är nyförälskad.

Är det någon här som har varit förälskad? Så där är alldeles… förryckt? Händerna upp!

Man sover knappt, man äter knappt, man längtar bara efter den där personen, och när man väl är med varandra kan man nästan vara nöjd med att bara sitta och titta på varandra. Att vara förälskad är en väldigt härlig känsla, men det är verkligen en form av galenskap. Man skulle inte stå ut med det hur länge som helst.

Jag har lätt att bli förälskad. Min senaste förälskelse är en digital systemkamera. Låter det ytligt? Egentligen är det nog inte så konstigt att vi ofta försöker shoppa oss till lycka. En till pryl, en ny bil, hatt, klänning eller nytt kök kan nog göra mitt liv mycket mer fullkomligt. Samtidigt inser nog de flesta av oss att inget av det här ger någon varaktig lycka. För stunden, visst. Min kamera roar mig ett par veckor. Sen blir den ytterligare en av alla dessa saker som man använder. Nyhetens behag går över.

Att lyssna i tro

Temat på söndag är “att lyssna i tro”. Jag ska försöka lyssna i tro och förhoppningsvis ha något inspirerat att säga på söndag. Lägger ut predikan efter att jag har hållit den, återigen om nu någon skulle råka läsa den här först och sen dyka upp på söndag. Det blir lite som att se en filmtrailer som visar alla de roliga bitarna i filmen. Och så ser man filmen och upptäcker att det inte var något mer. Ehm, eller så.

Högmässogudstjänst

Högmässogudstjänst är den konstigaste av alla kyrkans gudstjänstordningar. Helt ärligt. Det finns intressant nog en förening för högmässogudstjänstens bevarande i Uppsala. Undrar vad de gör på sina träffar? Sjunger igenom de sex olika inledande trishagion (“tre gånger helig”) man kan ha i Hmgtjen? Det vore å andra sidan lite trevligt att vara med på. Jag och en av våra kantorer har nämligen just gjort det.

Likväl tycker jag ordningen är konstig. Vi börjar med namnet: I all konsekvens namn borde det ju vara så att allt som heter mässa är mässa och allt som heter gudstjänst är gudstjänst. Men Högmässogudstjänst heter både mässa och gudstjänst. Det betyder att man genom att lägga till gudstjänst på slutet liksom tar bort mässa ur ordningen, trots att det finns kvar i namnet.

Sen blir det som att man med all denna vackra liturgi laddar upp för någon slags höjdpunkt, som sen aldrig blir av (läs: nattvard). Tala om antiklimax. Plötsligt, efter att någon har predikat relativt länge (detta möjliggörs ju av att gudstjänsten saknar nattvard, dvs helheten blir ändå inte så lång), efter att man har fått be förbön och så, tar gudstjänsten slut.

Som den kryptokatolik jag är så tycker jag ju att nästan varje gudstjänst utan nattvard är lite rumphuggen. Men om det är “möte”, dvs gudstjänst i EFS-sammanhang där man utan någon direkt fast ordning omväxlande ber, sjunger, läser bibeln och predikar, då har man på något vis en gudstjänst som står lite mer på egna ben, tycker jag. Högmässogudstjänsten känns mer som en gudstjänst man tagit bort något från.

Missförstå mig rätt: Jag älskar liturgi. Jag älskar att sjunga “Helig, helig, helig, är herren Sebaot…” osv. Men redan när jag stämmer upp i de tonerna är det som att mitt muskelminne ställer in sig på nattvard. Lite som jag tidigare skrivit om hur min frus brorson reagerade när en viss psalm spelades på en familjegudstjänst.

Jag vill nästan göra en kupp på söndag. Jättekort predikan och så plötsligt nattvardsbön… Vill nästan.

EKG

Ikväll har vi haft EKG – Efter Konfa Grupp. Eller elektrokardiogram. Eller ekumenisk kristen grupp. Typ. Vi träffas varannan onsdag på EFS i Norrfjärden är det tänkt, firar mässa och fikar och samtalar med de ungdomar som behagar komma. Ikväll kom det sju (ett heligt tal!) och jag hoppas att det kan få fortsätta vara åtminstone den mängden. Vår förhoppning är att få hjälpa de här ungdomarna till att fördjupas i tron, att få förankras allt tydligare i Jesus.

Har också varit på föräldrautbildning om förlossningen, och fått se en film om detta. Intressant, läskigt och spännande, att alltmer närma sig den dag då vi får lära känna vår lilla sprattelkrabat. Hon jag utbytt ring med har fullt sjå att somna när den får för sig att börja dansa precis när hon lägger sig ner.

Annars cirklar mina böner just nu kring Carolin, den tjej från Piteå som det skrivits om en hel del i tidningarna på sistone, efter att hon försvann i helgen. Och kring en liten ettåring från byn som har en mycket ovanlig och allvarlig sjukdom. Be gärna för dem.

Besatta präster

Ibland dröjer det mellan skrivtillfällena… Nå, tänkte bara säga att jag igår träffade majoriteten av prästerna i Piteå kommun, på en och samma dag. Två kyrkoherdar, en hög komministrar och en pastorsadjunkt. Den främsta anledningen till att det blev så många (dock inte hela anledningen) var att jag var på ”humlans surr”, en liten samtalsgrupp som några präster bildat här i stan. Vanligtvis brukar det innebär att någon väljer en bok som det sedan diskuteras kring samtidigt som man fikar. Den här gången blev det bara fika och samkväm, ingen bok.

Hursomhelst, så är jag själv lite besatt för tillfället. Inte av något ont (eller ja, helt god  är jag ju förstås inte heller, men missförstå mig rätt) utan av min nya kamera. I lördags köpte jag en begagnad digital systemkamera, närmare bestämt en Pentax K10D. Väldigt trevlig kamera, och jag har redan hunnit ta en hel del bilder. Bilden här är ett exempel, återigen Norrfjärdens kyrka. JA, jag fotar andra saker också, men jag försökte hitta en fin bild som dessutom inte lämnar ut någon som inte har bett om att få vara med på min blogg. Norrfjärdens kyrka kan inte säga nej, även om jag frågar. Några båtar kan också få vara med. De säger inte heller nej.

På tal om besatthet (eller kanske inte…) så har ju en ganska tråkig ny ”kyrkostrid” utspelat sig i lokala media (av en viss bloggare kallad ”palt-posten”). Av olika orsaker har Piteå lands och stadsförsamlingar bestämt sig för att gå samman. De ska heta Piteå församling. Norrfjärden och Hortlax vill inte vara med, vilket av vissa inte bemöts med den allra största förståelsen. Nåja, det här blåser nog snart över.

Signaltrupper

En militär signalist.

Anders Sjöberg, avgående missionsföreståndare för EFS, skriver en ledare idag i tidningen Dagen. Det är väldigt intressant läsning, rakt igenom, som bara bekräftar min egen upplevelse av dagens svenska kyrka. Han jämför problemen med förkunnelsen och liturgin i Svenska kyrkan med SJ:s problem med signalsystemen på järnvägarna. Det behövs en översyn, i båda fallen.

Ett signalfel som redan förra hösten blev tydligt i den undersökning som gjordes i en rad Stockholmskyrkor under domsöndagen. En forskare bad då människor i över tjugo kyrkor spela in predikan. Slutsatsen blev att bara i ett par församlingar nämndes att Jesus ska komma igen och döma världen, inför evigheten.

Summan av kardemumman är egentligen Jesus. Och problemet, så som Sjöberg lyfter fram det, är frånvaron av densamme. I mig klingar en vers ur Romarbrevet (1:16): ”Jag skäms inte för evangeliet.” Men det är just det vi gör alltför ofta. Jag känner igen väldigt mycket av de tongångar han beskriver från pastoralinstitutet.

Den allmänna gudstron betonas i dag så ofta i våra kristna sammanhang på bekostnad av budskapet om Jesus som unik frälsare. Detta medför att bilden av Jesus som enda väg till gemenskap med levande Gud blir diffus. I samtal med människor i ledande ställning i våra kyrkor och samfund har jag överraskats av att det ibland näst intill självklart konstateras att Jesus inte är enda vägen till Gud.

Läs och begrunda.

—————–

Men, på tal om signaler så har jag under veckan ägnat mig åt att just sända signaler här i Norrfjärden. Dvs jag har gjort en folder med alla höstens gudstjänster i våra kyrkor, gjort om samma folder i affisch-format, samt trixat lite med affischering för EKG – den Efter-Konfa-Grupp som vi ska starta i höst, jag och vår EFS-predikant. Det är roligt att hålla på med layout, tycker jag, och de här resultaten ser inte alltför pjåkiga ut. Till stor del är det dock baserat på mallar i Microsoft Publisher, som jag sedan har ”anpassat” efter egen smak och tycke. Dessutom har jag och EFS-predikanten varit på skolan igår och besökt alla 8:or, och gjort reklam för konfirmationsläsningen i höst. Vi drar igång nästa söndag, och då ska jag ha ett upptäckarpass med konfirmanderna om ”Jesus – Gud eller galning?”.

…och en sak till på temat signaltrupper! Vi har en ny hemsida i församlingen:
http://www.svenskakyrkan.se/norrfjarden

Predikan – "medmänniskan"

En annonym kommentator påminde mig, så här kommer predikan nu. Bilden ska föreställa en predikant i något yngre upplaga, under praktik i Lövånger 2005.

____________________________________________

Allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, det ska ni också göra mot dem. Det som är förhatligt för dig skall du inte göra mot din nästa. Som man bäddar får man ligga.

Gyllene regeln går att formulera på olika sätt. Positivt – det du ska göra, eller negativt – det du inte ska göra. Den var redan under antiken spridd åtminstone från romarriket i väst till Indien i öst. Man skulle kunna kalla de för en slags minimaletik, en minsta gemensamma nämnare som de flesta kulturer, samhällen och religioner kan enas om. Sunt bondförnuft skulle man kunna kalla det. När Jesus nu mitt i sin långa bergspredikan konstaterar att lagen och profeterna – alltså hela den judiska bibeln – kan sammanfattas med detta, är inte heller det något unikt. Liknande yttranden finns bevarade från samtida judiska rabbiner. Men är det inte att göra det lite väl enkelt för sig? Nog behöver vi väl mer riktlinjer än så?