Hubertus har flyttat hem

Hubertus Brandenburg

Min konfirmationsbiskop Hubertus Brandenburg har dött, enligt Dagen. Jag är ju konfirmerad i katolsk ordning, där det i normalfallet är biskopen som konfirmerar. På den tiden (1997, just efter nian) var Hubertus ”Hubbe” Brandenburg biskop i Stockholms katolska stift. Katolska biskopar pensioneras vid 75 års ålder. Han var nog 73 då jag konfirmerades. Dog nu vid nästan 86 års ålder.

Mina minnen av biskop Hubertus:

- En rolig farbror med tysk brytning (minnet som barn, när han besökte vår församling i Skellefteå).
- Engagerad, entusiastisk och varm som person.
- Intresserade sig för oss ungdomar, på den tid jag var engagerad i SUK.
- Intervjun jag gjorde med honom för SUK:s medlemstidning om hans tid i tyska flottan under andra världskriget.

Inför konfirmationen fick vi skriva ett brev till biskopen, där vi skulle berätta om varför vi ville konfirmera oss. Just då trodde jag inte så mycket på Gud, men tyckte att konfirmationsundervisningen var väldigt intressant. Ställde mycket frågor. Tyckte läger var roligt. Och så övertalade mamma mig (inte tvingade, utan övertalade) att genomföra det. ”Man vet aldrig, man kan ha nytta av det en dag i framtiden.” Så rätt hon hade. Nå, de här sakerna berättade jag ganska ärligt om för honom. Det kommenterade han sen vid konfirmationen, och sa att han hade glatt sig åt att läsa mitt intressanta brev.

Nu har Hubertus flyttat hem till sin skapare och frälsare. Ora pro nobis.

Virus igen

En månad efter min senaste förkylning ramlade jag dit igen. Vet inte om det var svinflunsan den här gången, men lagom till att jag nu börjar hämta mig har min äkta hälft ramlat dit istället. Jag ska inte gnälla över detta, utan tänkte mest uppdatera lite eftersom det var länge sen sist.

Vår kära dotter, 11 månader idag, går nu för egen maskin. Sen någon vecka tillbaka har hon börjat ta allt mer steg utan stöd, och idag släppte hon till och med min hand. ”Nu ska jag gå själv!” tycktes hon vila säga med den mycket resoluta manövern. Det är inte så svårt att gissa att jag är en mycket stolt pappa.

Har också fått en rolig förfrågan om att predika och tala på en plats där jag knappt varit tidigare. Intressant med uppdrag lite utanför ens vanliga line of business. Eller ja, det är ju mitt område, fast utanför min anställning. Återkommer troligtvis om detta framöver.

Om dagens beslut i kyrkomötet nöjer jag mig med att konstatera att många redan har gett det både ris och ros.

Idag släpptes också Windows 7 officiellt. Ska beställa snart tror jag, när det släppts på svenska. Hade tydligen fler förbeställningar på amazon.com än vad Harry Potter-böckerna haft. Inte illa.

Nördarna anfaller

Under sommaren har jag tittat en hel del på Big Bang Theory, en serie som visats på kanal fem. Serien rider på vågen av att ”nördar är coolt” som det spunnits en hel del på i populärkulturen under 2000-talet. Istället för att ha en enstaka karaktär som står för nördigheten, är det istället nördigheten som är det normala, medan de normala människorna blir avvikande. Åtminstone innanför väggarna i Sheldons och Leonards lägenhet… Huvudpersonerna har olika examina inom fysik, och är nästan helt insnöade på sin forskning. Resten av tiden ägnar de åt science-fiction, TV-spel och trånande efter tjejer som ofta är ganska ointresserade av dem. Helkul om man själv är nörd, och tittat (för?) mycket på Star Trek. Tyvärr verkar de inte ha fler avsnitt just nu, så jag hoppas på att den kommande nya säsongen i USA snart kommer börja visas i Sverige också.

Och på tal om nörd: Läste om supportlinjer i DN idag. Att de ställer frågor medan man sitter i telefonkö, typ: ”har du kollat att strömmen är på, kabeln är i…” De menar att det minskar köerna, men jag undra om det beror på de bra tipsen eller på ren utnötningstaktik. Jag får själv ofta agera support åt vänner och släkt, så jag kan förstå att de ger de tipsen. Många gånger kan lösningen ligga på ett sådant plan. Däremot skulle jag önska att det fanns en gräddfil. Alltså en supportgräddfil dit nördar automatiskt kopplas. Det skulle minska lidandet både för nörden och supporten. De anställer en liten übernörd som får sitta och tala jättetekniskt språk med folk som förstår. Så slipper vi nördar börja med att förklara att vi redan VET att man måste koppla in inte bara strömmen utan också telesladden i ADSL-modemet. Eller ännu värre: Inse att supportpersonen vet knappt ens hälften av vad jag själv vet om hur problemet ska lösas.

Nörd-certifikat någon? Det finns ju datakörkort, så varför inte?

Icke-nyheter

Följande är i mina ögon lite skrattretande: ”Delad uppfattning om sms-kollekt” Tydligen (detta hade jag missat – måste kolla upp!) har det påbörjats ett arbete med att ge kollekt via sms inom Svenska kyrkan. Det intressanta är att någon orkar göra en negativt vinklad nyhet av det. Självklart är det svårare för äldre med sms. Men är det någon som ens har påstått att man genom detta skulle avskaffa kollekthåvarna? De som faktiskt troget masar sig iväg till kyrkan oftare än vad de låter bli är sällan de som är i behov av att sms-kollekta. Hur skulle man förresten göra om med frambärandet av kollektgåvorna till altaret? Ska vi samla in (de under gudstjänst förhoppningsvis avstängda!) mobiltelefonerna och lägga dem på altaret? Nej, sms-kollekt är ett utmärkt komplement till andra insamlingsformer, för alla oss som oftast bär väldigt lite kontanter med oss.

På tal om att stänga av mobiltelefoner: Många konfirmander vet knappt hur man gör det. Avstängning är något som händer när man glömt batteriladdaren hemma när man åker på konfaläger. Jag stänger inte heller av mobilen så ofta. På gudstjänster, när jag sitter i samtal eller sammanträde, naturligtvis. Men inte nattetid, trots att larmet fungerar även om telefonen är avstängd. Så väcks jag ju inte heller av sms mitt i natten, något som inte är så ovanligt i konfa-åldern.

Sista veckorna har jag inte använt något larm på morgnarna. Jag har en livs levande väckarklocka i huset som vaknar senast runt 6-tiden. Glad och sprallig står hon i spjälsängen och tuggar på räcket. Trots all trötthet kan man inte stå emot hennes charm.

Stillestånd

Det har stått lite stilla här ett tag. Lite blandade orsaker, men en kort sammanfattning av mitt liv för tillfället är: Mycket jobb, mycket Maja. Lite längre utbyggt betyder det att jag är vikarierande kyrkoherde ett par veckor, vilket också innebär att jag är ensam präst i församlingen just nu. Det är helt ok, men det blir en del att hålla reda på, ett och annat knepigt beslut att ta m.m. Och Maja är i en ganska intensiv fas. Hon behöver en hel del underhållning, vill helst gå (hållandes i våra händer), resa sig, sätta sig, resa sig, sätta sig, och kräver dessutom en hel del uppsikt så att hon inte drattar i golvet eller råkar få tag på någon av alla de tusen saker i ett hem som en åtta-månaders bäbis inte bör få tag på.

Positivt det mesta, men lite intensivt.

Intressant på kyrkofronten just nu är förstås anglikanska kyrkans reaktion på att SvK med stor sannolikhet kommer besluta om samkönade kyrkliga vigslar i höst. Thidevall uttalar sig, och säger väl egentligen inte så hemskt mycket annat än att vi behöver prata med Anglikanska kyrkan och att det förstås är allvarligt om relationen är hotad. Lars Gårdfelt har ett annat perspektiv och tycker tvärt om att vi ska bryta banden med Anglikanska kyrkan. Jag kan förstå hans perspektiv, men tycker det vore hemskt tragiskt (oavsett sakfrågan) om Svenska kyrkan skulle kasta sig rakt in i att isolera sig från omvärlden. Ett avant-garde med större insikt och visdom än de flesta andra kyrkor. Ursäkta, men i mina ögon blir det väldigt arrogant. Det hjälper knappast upp den kristna enheten heller.

Och nota bene: Rysk-ortodoxa kyrkan bröt de officiella kontakterna med oss redan iom beslutet om välsignelse över partnerskap 2005.

Annat av intresse: Jag håller på att läsa Caritas in veritate, Påvens senaste encyklika. Lite svårt att översätta titeln till svenska, men på engelska heter den Charity in truth. Omsorg/kärlek i sanning. Ett dubbelord är det bästa jag hittar för caritas just nu… Barmhärtighet kanske är bättre? Nåja. Intressant är den, men ack så lång för att vara ett rundbrev (encyklika).

Mitt Michael Jackson-minne

Ungefär runt femte klass (vi pratar alltså ca -91-92) hade jag en Michael Jackson-fas. Den föregicks av Carola (i samband med ”Fångad av en stormvind”), och efterföljdes av en mycket kort Eurodisco-period, innan allt brakade lös och jag plötsligt lyssnade på allt mellan Bach, Kraftwerk och Metallica. Nåja, MJ var det som gällde. Jag hade Dangerous på köpes-kassett. Om jag inte missminner mig så sammanföll den här perioden någotsånär med släppande av just skivan Dangerous… Bad och Thriller fick jag kopiera till kassett från min betydligt äldre broders vinyl. Och de gick runt runt i min kassettbandspelare (dubbeldäckare, så man kunde kopiera från kassett till kassett). Jag såg en konsert på TV, och var väldigt fascinerad. Det följde med en liten ”broshyr” (eller vad man nu ska kalla det) i en Disney-serietidning, med info om Michael och lite bilder. Där stod det något om att han tänkte att världen skulle gå under 1999, då han fyllde 40. Ingen aning om han verkligen sagt det, och om han i så fall kanske bara skojade. Men det blev tio år senare.

Här är en rätt kul grej som dansgruppen Bounce gjorde häromdagen:
http://www.youtube.com/watch?v=je1KOcBYGjM

Att möta Jesus

I morse mötte jag Jesus. I en helt vanlig människa förstås. Vår dotter sover inte alltid så bra, och mycket tidigt i morse var hon jättetrött men ville inte sova, så det kvarvarande alternativet var att ta en promenad med vagnen. Jag var väl lite av ett åskmoln när jag gick ut, sådär som man kan vara för tidigt på morgonen, när man har en arbetsdag med en del ganska påfrestande uppgifter framför sig. Här i pite-trakten, åtminstone utanför själva stan, hejar folk på varandra. Alltså man kan heja på vem som helst, som man aldrig träffat förr, när man är ute och promenerar. Och jag hade ingen lust att heja på någon i morse, och föreställde mig dessutom hur någon stoppar upp mig för att prata med mig, varpå den nyss insomnade dottern vaknar… Längs vägen mötte jag dock en äldre man, säkert bortåt 80 år, som hejade och inte kunde låta bli att utbrista i ett munternt ”Vilket vackert väder idag!”. Jag nickade och mumlade ett ”ja, verkligen…”, och i samma ögonblick öppnades mina ögon.

Nej, fullt så dramatiskt var det inte. Men jag började långsamt upptäcka vilken härlig dag det var, att jag trots allt fått sova hyfsat många timmar. Och tänkte på den ignatianska ”examen”, där man i slutet på varje dag ska fundera på var under dagen man mött Jesus. Vilka situationer, vilka personer. Min examen skedde några sekunder efter mötet, vid halv sju på morgonen. För mig, just där och då, var den mannens hejande och glada väderkommentar ett Jesusmöte, som påminde mig om hur mycket gott jag har fått, och att jag inte hade så mycket att gnälla över.

Härligt.

Opersonligt pånyttfödd

Gångna helgens pingstkonferens fick mig på måndagmorgon att utbrista i något av en mild antireaktion mot den väldigt starka betoningen på att man måste vara pånyttfödd, rejält personligt kristen. Jag är alltså opersonligt pånyttfödd. Ja, jag är också personligt kristen (som en del i denna lågkyrkliga bygd uttrycker saken), i så måtto att jag själv har tagit en tydlig ställning för den kristna tron i mitt liv – både såsom trosuppfattning och såsom livsmönster. Men jag är opersonligt pånyttfödd dessutom, genom den kollektiva tillhörighet som jag har till kyrkan, Kristi kropp, Andens tempel. Den fick jag i mitt dop, på ett sätt som jag kanske egentligen inte förstår så mycket bättre idag än när jag döptes. Mysterium, som man gillar att säga i mitt före detta kyrkosammanhang. Jag vet inte om jag ville säga så mycket med detta annars.

Hursomhelst, en annan liten observation: Imorgon söndag kommer Anders Piltz till Skellefteå. Han ska fira mässan i katolska kyrkan där. Ja, just så uttrycktes saken. Han är inte där för att tala, att predika, hålla föredrag eller liknande. Han är där för att fira mässan. Naturligtvis kommer han att predika också. Mina föräldrar kommer att gå dit, inte för att just Anders Piltz råkar vara sakramentsförvaltare den dagen, utan för att också få höra honom predika. Men ändå. Betoningen är intressant. Han kommer för att fira mässan. Om det inte hade varit för vår tragiska och smärtsamma splittring, och det faktum att vi inte tillämpar interkommunion åt båda hållen, skulle jag gärna velat trycka på för att han skulle ha firat mässan på Furubergskyrkan i Piteå på måndag. Då ska han däremot komma dit för att tala om sin nya bok. (Och jag ska lyssna.)

Jag vill också fira mässan – alltså, jag vill också, i händelse av att någon bjuder in mig till att predika någonstans, komma för att fira mässa. Men gärna dela några tankar kring dagens text också. Man kanske skulle villkora det, nästa gång en EFS-förening frågar. Ja, jag kan komma. Om vi får fira mässa.

Imorgon ska jag fira mässa, fast inte som celebrant eller ens concelebrant. Det blir prästvigning i Luleå, och jag ska med dit för att ta emot vår nya pastorsadjunkt. Det ser jag fram emot, och det ska bli intressant att få lära känna en ny kollega och trossyster.

For the record: Maja har idag, sex månader och två veckor (ca) gammal, sagt sitt första ord. ”Mömö. Maaamama. Mamama.” Dessutom lät som om hon sa ”ej” också. Alltså hej, vilket nog är ett av de ord vi sagt mest till henne. Nu blir det att öva på papapapa. Och sen börja koppla ihop ljuden med personer. Det blir spännande att iaktta språkutvecklingen!

Ett halvt år

Imorgon ska vi fira halvårsdag för Maja. Vän av ordning kan väl undra vadan denna oordning, att fira halvårsdagar? Snart gör ni väl som Pettson och Findus, och firar födelsedag tre gånger per år (som i ”Pannkakstårtan”)? Det lär inte fortsätta, men när vi nu dels har besök av en god vän från Tyskland, mina föräldrar och min syster hursomhelst kommer förbi imorgon, samt att delar av Lisas släkt ändå finns i närheten – varför inte?

Det händer mycket på ett halvt år när det är ens första halvår. Senaste tiden bara har hon börjat rulla runt väldigt flitigt, så nu kräver det allt mer uppsikt när hon är igång. Krypandet ligger inte alls långt bort. Och det roligaste som finns (förutom att busa med mamma och pappa) är att gå. Ja, inte själv, men antingen i gåstolen eller med hjälp av någon annans stöd. Man kan ju bara ana vilken frihetskänsla det måste ge, att plötsligt kunna börja ta sig fram. Lite som när man tog körkort, fast upphöjt med minst tio. Till och med större än att lära sig cykla.

Och Maja får nog inga presenter. Och ingen tårta. Men lite fest!

Sång

Ge mig att dricka, sade du.
Och säger än, i varje nu.
Likt en älv som drar
min bäcks vatten,
allt mitt jag
in i ditt flöde av Ande, av eld
av levande renande vatten.