Den här predikan höll jag på EFS i Svensbyn igår söndag 11/1 2009. En av mina längre faktiskt. Utgår från evangelietexten, som ni hittar i Matt 3:13-17.
——————————–
Ända sedan jag var liten har jag varit väldigt förtjust i fantasiberättelser, sagor och sådant – och är det fortfarande. Det är naturligtvis ett ganska vanligt intresse, och man kan ju fundera över vad det är som gör Sagan om ringen, Stjärnornas krig, Harry Potter och sådana berättelser så fascinerande. En sida av det hela är naturligtvis att det öppnar sig en helt ny värld att utforska, en värld med egna lagar och gränser, satta av författarens fantasi. Världar där skillnaden mellan godhet och ondska framträder lite tydligare, där hjältemod och vänskap får räknas, och där människor i väldigt enkla förhållanden får upptäcka sin egentliga tillhörighet, det storslagna arv de bär på.
En saga som jag tyckte mycket om att lyssna på när jag var liten, det var den om Jesus och lärjungarna. Varje söndag läste prästen ur evangeliet. Och jag hade väl lite halvsvårt att hänga med – det var ju inte alltid en direkt fortsättning på det man läst veckan innan. Naturligtvis förstod jag också ganska tidigt att den där berättelsen som lästes varje söndag inte var någon saga. Det är ju det som är så fantastiskt med evangeliet – att det inte är en saga, utan står på historiens fasta berggrund. Samtidigt finns det faktiskt paralleller mellan de här sagoberättelserna berättelser och den stora berättelsen, som formar våra liv: evangeliet. En del av dessa paralleller träder fram genom dagens text.
Just det här med Jesu dop har nog förvirrat människor ända sedan det nedtecknades. Varför behöver Jesus egentligen döpas? Till och med Johannes döparen själv ifrågasätter det. Det är jag som behöver döpas av dig, säger han. ”Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.” är Jesu svar. Vad är allt som hör till rättfärdigheten? Kanske kan vi urskilja några spår i alla fall. Jag ska här presentera några – det finns fler, det är jag medveten om.
En punkt är: Genom att döpas så föregriper Jesus sin egen död och uppståndelse. Dopet liknas ju flera gånger i Bibeln vid att dö och uppstå med Jesus. Vattnet både ger liv och tar liv – det är en kraft som dränker och översvämmar, men också själva förutsättningen för all växt. Vi stiger ner i vattnet, och kliver upp ur det igen. På så vis tecknar Jesus redan här, alldeles i början av sin verksamhet, vad slutmålet ska vara, och visar oss vad vi också kan få del av.
Där har vi alltså två spår – som en bild för Kristi frälsningsgärning, det som ska ske, och som en förebild för dem som följer honom – precis som Jesus döptes får vi döpas.
Men jag tror inte det räcker med detta. Det finns ytterligare en väldigt viktig poäng, som blir ännu tydligare om vi ser texten i sitt sammanhang. Strax innan har vi fått läsa om hur Johannes döpte ett omvändelsedop. Bot och bättring, för att bereda väg för det kommande gudsriket. Och Johannes är redan här medveten om något större som ska komma. ”Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld.”
Med helig Ande och eld. Vi läser vidare, ser vad som står efter dagens text. Där börjar stället om hur Jesus frestas av djävulen. Och det står: ”Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen.” Det är tydligt vem det är som har kontrollen här. Jesus förs av Anden ut i öknen. Innan han är redo att börja predika, hela och möta människor behöver han först möta sig själv. Och det gör man ibland bäst i avskildhet. Han söker sig ut i öknen, och djävulen försöker få honom att nyttja sin gudomliga makt till egen vinning. [Här visade jag i den ”verkliga” predikan hur djävulens olika lockelser handlar mycket om detta. 1. Gör bröd av stenar – så att du blir mätt. 2. Kasta dig utför tempelmuren och låt änglarna fånga dig – dvs gör en spektakulär uppvisning så att alla ska tro och följa dig, du blir berömd, behöver inte lida… 3. Tillbe mig så ska du få makt över jordens alla riken. Världslig makt.] Jesus består provet – hans makt är inte hans att förfoga över, utan hans uppgift är att, som han säger till Johannes, uppfylla allt som hör till rättfärdigheten. Fullgöra det uppdrag, som fadern har gett honom.
Nu kan vi återvända till det som jag tänker står i centrum för dagens text. ”När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom.”
Guds Ande var över vattnet, en Gudsvind var över djupen (som det heter i den nya översättningen). Precis som redan skapelseberättelsen antyder, är dopet i vattnet förenat med mottagandet av helig Ande. Varför hade inte djävulen frestat Jesus redan innan den här dagen? Som Guds son måste han väl ha varit ett attraktivt byte, om man så säger? I dopet i Jordan tar Jesus emot helig Ande, på ett särskilt sätt. Där börjar också hans aktiva tid, den del av hans liv som vi vet överlägset mest om. Hade inte helig Ande varit med honom redan innan? Självklart – det var genom helig Ande Guds son kunde födas i världen, genom helig Ande som Maria blev gravid. Säkert måste Jesus ha varit medveten om sin särskilda relation till Gud fadern hela sitt liv. Men nu hade han nått sin mognad, och var redo att ta steget ut på den offentliga arenan. Johannes döparen fick därigenom bereda vägen för Guds rike på ett sätt som han nog aldrig hade väntat sig. Precis som när jag själv i min prästtjänst står och döper, och det inte är jag som döper egentligen, utan Gud själv som handlar, på samma sätt fick Johannes döparen tjäna här. Han fick vara ett Guds verktyg.
Jesus smörjs med helig Ande på ett särskilt sätt. Han vigs för sin messianska gärning – Messias eller Kristus, som det heter på grekiska, betyder ju den smorde. Det är genom helig Ande han predikar, helar, väcker upp döda, går på vattnet, gör vatten till vin. Alla dessa kraftgärningar. Med en sådan kraft, med Guds egen makt, är det inte konstigt att han blir frestad av djävulen. Men hela Jesu existens är inriktad på en sak – för andra. För hela skapelsens skull. För mänskligheten. För oss. Inte för sin egen vinning.
När vi läser om de mirakel som sker i helig Ande, både med Jesus och bland hans lärjungar, kan man tycka att det är förvillande likt magi i sagorna. Om vi lite kort återvänder till de där sagorna jag började med, så är det många av dem som innehåller magi av olika slag. Allt från Jedi-riddarnas kraft i Stjärnornas krig till Harry Potters trollspö. Och till stor del kretsar berättelserna kring hur denna kraft förvaltas. De som har kontrollen för den har ett ansvar för hur den används – till det goda, för alla andras bästa, eller för ens egen vinning. Men det finns en grundläggande, avgörande skillnad mellan dessa magier och helig Ande. Även bland Jesu lärjungar, både då och nu, kan helig Ande framträda så att under sker. Men till skillnad från sagornas magi är det inget som vi kan ta kontrollen över.
Helig Ande är alltid Guds Ande, Jesu Ande, och Andens verksamhet bland oss är helt beroende av vår relation till Gud. Anden kan aldrig verka mot Guds vilja. Anden kan aldrig utnyttjas eller användas för egen vinning. Lika snabbt som vi faller för de frestelserna, lika snabbt drar sig Anden undan. Anden är alltid en gåva, aldrig en rättighet. Vi är totalt beroende av och utlämnade till Gud, till och med för de vardagliga ting vi ägnar oss åt. Och bara med den insikten kan Guds Ande verka helt och fullt i oss.
Vad får då Jesu dop för betydelse för oss, här och nu? Här vill jag återigen anknyta till de här sagorna jag började med. Sagor där skillnaden mellan godhet och ondska framträder tydligare, där hjältemod och vänskap räknas högt, och där människor från enkla förhållanden, ofta föräldralösa, får upptäcka vilket arv de bär på, vilken tillhörighet de har.
Så är det med vårt dop. I dopet får vi en första gåva av helig Ande. När vi tar emot den leder Gud oss till det goda, till att likna honom, dvs bli heliga. Genom helig Ande blir det tydligare för oss vilka val vi måste göra, vad som leder till det goda, och vad som leder fel. Det som Adam och Eva trodde att de kunde klara själva, att skilja mellan gott och ont, det hjälper Anden oss att urskilja mellan. Det känns extra aktuellt i en tid där det ibland verkar allt svårare att veta vad som är rätt och sant. Skillnaden mellan godhet och ondska framträder tydligare.
I dopet sänds vi också ut på ett uppdrag. Som lärjungar är vi sagans hjältar, som frimodiga får kämpa för sanningen. Vår rustning och våra vapen beskriver Paulus i Efesierbrevet: ”Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord.” (Ef 6:14-17) Det är en intressant rustning, ganska annorlunda än de flesta soldatrustningar. Vårt enda offensiva vapen är Andens svärd, som är Guds ord. Vårt budskap är fred. Vårt skydd har sin grund helt och hållet i vår tro och i vår tillhörighet till Gud.
I det här uppdraget räknas också vänskapen högt. Det inbördes stödet är grundläggande för att vi ska orka gå vidare, och påminnas om att det är ett uppdrag från Gud. Vi står inte som ensamma sagohjältar mot monstret. Nej, genom helig Ande skapar Gud ett folk, som en gång ska omfatta allt och alla, i himmelen och på jorden. Vi har ett särskilt medborgarskap – vårt hemland är i himlen, som Paulus säger, och passet till det landet, det är vårt dop.
Slutligen kanske det allra mest omvälvande i dopet. Oavsett var vi själva kommer ifrån, oavsett hur våra liv ser ut, oavsett vår ålder, om vi är man eller kvinna, om vi tillhör innegänget eller inte… Oavsett allt detta så har vi ett alldeles särskilt arv och tillhörighet.
Och en röst från himlen sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.”
Samma ord uttalar Gud över oss i vårt dop, samma ord som till Jesus själv. I dopet blir vi delaktiga i Jesu död och uppståndelse, vi blir hans systrar och bröder. Vi får rätt att kalla Gud förälder, pappa eller mamma. Vi får del av samma Ande som Jesus själv bar på. Och vi får upprepa orden hur mycket och ofta vi vill:
Du är min älskade dotter, du är min utvalda. Du är min älskade son, du är min utvalde. Läs orden långsamt för dig själv. Sätt ditt eget namn före. Låt det sjunka in. Vad som än händer i ditt liv, så kan ingenting, någonsin, ta det här ifrån dig.
Nu har vi då återigen ett nytt kyrkoår! Första årgången texter börjar läsas, och i påsk är det markusserien som gäller som passionsandakt. Storebror Stig (nåja, storebror i ämbetet åtminstone) skriver 
En annonym kommentator påminde mig, så här kommer predikan nu. Bilden ska föreställa en predikant i något yngre upplaga, under praktik i Lövånger 2005.
