https://market.android.com/details?id=se.fjellandermedia.tidegarden

http://svtplay.se/v/2676717/stolt_over_sin_kyrka

Det handlar alltså om en kille som just blivit prästvigd för Västerås stift som får 1 minut och 50 sekunder i regionala nyheterna att berätta lite kort om varför han blir präst. Märk väl: Mindre än två minuter. Det som flest verkar ha reagerat på är att han svarar ”nej” på frågan om han tror på Gud. Det är ju förstås tragiskt om präster inte tror på Gud, men faktum är att det inte är det han i vart fall vill säga. Snarast handlar det om att han inte vill låsas i en viss bild av Gud.

- Tror du på Gud?
[lång tankepaus]
- Förut har jag alltid försökt svara på den där frågan. …men jag pratar inte om min, min privata tro, så gärna. Men för att svara på din fråga, tror jag på Gud, så då blir det ju nästan så att jag måste säga nej. För att om jag säger ja, då kommer jag liksom att bekräfta nån bild du har av Gud, och jag är ganska säker på att just den bilden, den guden tror inte jag på. Men, om man bara såhär ska svara nån på Konsum, tror du på Gud, då blir ju svaret ja i alla fall.

Det är inte så lätt att intervjuas i media. De kanske har pratat om en massa bra saker i en halvtimme, och så blir det det här som de väljer att lyfta fram. Erik verkar försöka uttrycka just detta med olika gudsbilder. För honom, kan jag gissa, är Gud inte en gubbe på ett moln. Med andra ord skulle man kunna säga – frågan är inte om han tror på Gud, utan vilken Gud han tror på. Det får vi aldrig veta, och det hade i mina ögon varit mycket mer intressant. Kanske ägnade de femton minuter åt att prata om det sen?

Nå, ett annat problem är att så som det uttrycks här kan det förstås som ett underkännande av intervjuarens gudsbild. Som Erik inte nödvändigtvis vet så mycket om. Heller.

Summa av kardemumman: Nej, prästen förnekar inte Guds existens, som det uttrycks på en del håll. Han svarar bara på ett lite överkrångligt, och kommunikationsmässigt ostrategiskt, sätt. Ett bättre svar, åtminstone i media, hade väl varit – ja, men…[här följer någon form av utveckling].

Vad jag själv reagerar starkare på är hans tal om folkkyrkligheten i Västerås stift. Så har jag ju också ägnat en del tankemöda åt just folkkyrkan i bland annat uppsatsarbete. Ett av exemplen är drive-in-vigslar. Jag hörde nyligen om drop-in-dop, som försiggick där i trakten. I mina ögon är det här inte en framtidsväg. För att uttrycka sig lite generaliserande: Istället för att jobba med att leda människor in i en djupare gudsgemenskap och kunskap, gör vi kyrka, tradition, Gud och hela paketet till något allt flatare och mer allmänmänskligt, så att alla redan från början tycker det är fint och bra. Fast det väcker inget engagemang i längden, och bygger ingen kristen gemenskap (församling).

Som sagt, det var en grov generalisering som tydligt uttrycker mina åsikter.

Jag håller inte med honom. Men det är ju inget ovanligt – vi tänker olika i prästkåren. Jag tänker att hans sätt att uttrycka sig i intervjun var onödigt krångligt om än välmenat. Men han är nyutexaminerad från akademin och ung (HOST HOST ca två år yngre än jag…), och det är svårt att veta vad som blir av en intervjusituation. Så: jag ber också för honom just nu, för det här kommer leda till ett och annat väl så starkt ord i bland annat kommentarsfälten på facebook. Det har det redan gjort. Jag hoppas att han får en bra start på sin tid som pastorsadjunkt och att Guds helige Ande ska leda honom till oanade djup och en än större kärlek till medmänniskan.

Redan som barn lekte jag präst ibland. Mammas jacka fick bli mässhake. En mössa som mitra. Vi gick, som man kanske kan förstå, ganska mycket i katolsk gudstjänst när jag var liten. Under tonåren hade jag några år då jag hade ganska svårt för det där med kyrka och tro. Jag tänkte mig att jag trodde på vetenskap istället. I gymnasiet drogs jag med på ungdomsläger i SUK (Sveriges unga katoliker), tyckte det var jättekul, lärde känna jättemånga andra katolska ungdomar, och gick från skeptiker till troende. Så redan tidigt i den fasen, kring 17 års ålder, började jag känna en längtan till teologin och prästuppgiften.

Men det var långt ifrån klart i och med det. Under studieåren tänkte jag mig först läsa idéhistoria, för att sedan kanske ge mig in på naturvetenskap. Redan andra året blev det religionsvetenskap, och där fastnade jag. Under tiden blev jag tillsammans med en tysk katolsk tjej, och det var pga henne jag åkte till Tyskland för att studera. Katolsk teologi, men också mycket Luther.

Väl tillbaka i Sverige fortsatte jag på klassiskt teologicum – grekiska och senare hebreiska. Mitt mål var att doktorera i teologi, eftersom jag inte ansåg mig kunna bli katolsk präst. Då måste man ju leva i celibat, och det var liksom inte min väg. Under de här åren brottades jag mycket med trosfrågor på ett väldigt teoretiskt plan. Det var den postmoderna filosofins ifrågasättande av existensens och moralens alla grundvalar som skakade om mig mest. Det visade sig också till slut vara de postmoderna teologernas dekonstruktion av denna filosofi sol blev min räddning. Kraftigt förenklat: om vi inte kan ha någon säkerhet kring de ontologiska och epistemologiska grunderna, om allt detta är godtyckligt, kan vi lika gärna välja att bygga på kristen grund. Det är inte mer fel än den modernistiska traditionen, upplysningen och vetenskapstron. Det blev för mig en öppning, att med ”intellektuell redlighet” ändå kunna tro.

Längs den här vägen tog det slut med den katolska tjejen, och under året därefter började prästtankarna tränga sig på allt mer. Relationen höll mig inte kvar som katolik. Jag hade en känsla av att vara tvungen att tro och tycka en hel massa saker som jag inte var helt bekväm med, som katolik. Jag umgicks med präststudenter, gick en del i Svenska kyrkan. Kände att det nog kunde finns utrymme för mig i Svenska kyrkan – att vara en ganska katolsk lutheran. Och så längtade jag. En del av den längtan handlade också om att ha en tydlig riktning i livet. En yrkesutbildning. Men främst en längtan att få förkunna och förvalta sakramenten.

Flera samtidiga saker gjorde att jag under period var ganska nedstämd och hade sömnsvårigheter. Det hade med relationer, studier, boende och annat att göra. Mitt i det blev jag arg. Och i ilskan fann jag kraften att ta ett beslut, runt december 2004. I början på 2005 gjorde jag slag i sak – jag tog kontakt med Luleå stifts rekryteringsansvarige, fick ett samtal med biskopen, konverterade (fyllde i papper på Ålidhems pastorsexpedition, fyllde i papper till katolska kyrkan…), blev gudstjänstvärd i Umeå stadskyrka, och fick placering som praktikant i Lövångers församling under sommaren. En praktik som för mig enbart bekräftade att jag var på rätt väg. Där handleddes jag dessutom av en som brann minst lika mycket som jag för liturgin, Teresia Derlén.

Sen gällde ytterligare ett års studier på universitetet, ett par av stiftets PKV-kurser, pastorala ramen, (dubbel) praktik sommaren därefter i Skellefteå Landsförsamling, Svenska kyrkans grundkurs i Älvsbyn, Pastoralinstitutet i Uppsala och så prästvigning i januari 2008.

Marie Rosenius, Tom Randgard, Hans Stiglund, Jonathan Darte och Pär Parbring. Korsbäraren där bakom vet jag inte vem det är...

Så här i inkarnationens tidevarv (advent och jul) skulle jag vilja påstå: Gud måste bli människa. Det är en logisk följd av Guds själva väsen. ”Så älskade Gud världen, att han gav den sin ende son…” (Joh 3:16). Naturligtvis är det inget man kan säga innan det hänt, eftersom den sidan av Guds väsen, Guds natur, inte uppenbaras förrän Gud gör det. Men efteråt skulle vi kunna påstå – Gud måste bli människa.

Guds kärlek är en kärlek som ger ut sig själv, men som också begär, längtar.

Stark som döden är kärleken, lidelsen obeveklig som graven. Dess pilar är flammande eld, en ljungande låga. (Höga v 8:6)

Den älskar på så sätt att Gud avstår från gudomlig makt och glans – för att nå fram till oss.

[Jesus Kristus] ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. (Fil 2:6-7)

Det här yttrar sig redan i treenigheten. Sonen måste finnas, för Gud kan inte älska sig själv. Kärleken enbart till sig själv är en ofullkomlig kärlek, och Gud är fullkomlig. Ur fadern framgår sonen, och fadern älskar sonen, och sonen älskar fadern tillbaka. Kärleksrelationen är i sig den tredje personen, helig Ande. På detta följer också skapelsen. Något Gud älskar, som ligger utanför gudomligheten själv. Något Gud begär. Och som är fria att älska eller inte älska – annars skulle det inte vara kärlek. Men som då heller inte älskar Gud tillbaka. Och som därför inte älskar varandra. Eller ens sig själva. Gud måste anta kött och bli människa, göra sig själv till en av dem, visa vad den sanna mänskligheten är. I fullkomlig kärlek till Gud, varandra och sig själv. Och som också måste dö.

Ja. Det här är en väldigt filosofisk form av teologi. Det är spekulationer om sådant vi på denna sidan Kristi återkomst inte kommer att kunna ha slutgiltig kunskap om. Guds dårskap är klokare än människors vishet, som Paulus ju  hävdar i 1 Kor. Men en dag ska vi förstå.

Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.
(1 Kor 13:12)

Om detta måste med Kristi död har jag predikat i påskas. Nyss lagt upp predikan från långfredag 2011.

Det här är 2003. Min syster hälsar på mig i Würzburg, under mitt studieår där.

I mitt liv har dock just födelsedagar sällan varit betydelsefulla av den dignituden. Det är andra händelser som har utgjort brytpunkter, händelser utifrån vilka jag mer eller mindre definierat mig själv. Länge såg jag t.ex. mig själv som den där killen som flyttade från Skråmträsk till Umeå och började plugga på universitetet. Då var jag 18. Då var det viktigt att bli självständig, att ha eget boende, att inte längre gå skola utan på universitetet. Under den perioden hade jag också min första längre, mer seriösa relation.

Prästpraktik i Lövånger 2005.

Nästa brytpunkt är svårare att komma på. Tydligt är dock mitt beslut att lämna katolska kyrkan och ge mig in på att bli präst i Svenska kyrkan. Det var ett beslut som hängde samman med flera saker, men det var nödvändigt att inte bara läsa och hoppas på möjligheten att kunna doktorera. För min egen skull behövde mitt liv ny riktning. Det var en av de saker som knuffade mig fram till det beslutet.

070707

Samma år som jag definitivt gav mig in på prästsvängen träffade jag också min fru. I väldigt rask takt tog vi ganska stora beslut. Jag föll på knä och friade efter fem månader, och i samma fas sa hon upp sig från sitt jobb för att kunna följa med mig i det kringflyttande som de sista 1,5 åren av min utbildning krävde. 070707 gifte vis oss!

Biskop Hans Stiglund. Och jag. Januari 08.

Avtackande maj 2010.

I ganska rask takt hände det nu många saker. Ett år i Uppsala på pastoralinstitutet följdes av prästvigning i januari -08. Examen från PIUS var ett avslut. Prästvigningen en början. Direkt efter det placerades jag som pastorsadjunkt i Norrfjärdens församling, där jag också blev kvar ett tag som vik. komminister. Totalt 2,5 år. Lärorikt och roligt, och jag är väldigt tacksam för att ha fått ha kyrkoherden där, Charlott Rehnman, som handledare. En enkel men väldigt djup person. Andlig och jordnära. Prestigelös, icke-auktoritär, men ändå en auktoritet.

Mina barn

Så då två av de mest avgörande händelserna i mitt liv. 22 november 2008 föddes Maja, och 22 oktober 2010 Jacob. Just nu, när de precis har fyllt 3 resp. 1, kretsar livet i väldigt hög grad kring dem. Tid, pengar, engagemang och ork – till största del är det där jag lägger det. Under den här tiden har jag hunnit bli komminister i Skellefteå Sankt Olovs församling, vi har flyttat från Piteå till Bureå, köpt hus m.m. Och snart väntar något otroligt spännade! Jag ska vara föräldraledig i åtta månader, från och med den 2 januari 2012. Så, för att nu göra ett bokslut över de senaste ca 11-12 åren: Det är inte främst 30-årsdagen som för mig innebär något annat, något nytt. Med en fru som är lite äldre än jag, och ett liv som heltidsarbetande småbarnsförälder har jag redan sen ett par år tillbaka sett på mig själv som ca 30. Vi får se hur länge det fortsätter!

_____________________________

* Precis som man inte skaffar barn utan får dem. Minsann. Prova ska ni se.

Jag tänker att det mest sexuellt subversiva man kan göra idag är att avstå från ett sexuellt samliv innan äktenskapet.

Cruciform phronesis skriver om Twilight, eller mer specifikt en artikel i Corren om Twilight-serien och dess förhållande till sexualiteten. Författaren bakom böckerna är ju själv mormon, och i den senaste av filmerna där två av huvudkaraktärerna enligt många äntligen hoppar i säng med varandra, ja då lyfts samtidigt också frågor kring vad man gör när en sexuell relation bär frukt. Naturligtvis relaterar det till frågor kring abort.

Det är spännande att tänka, att det mest radikala man kan göra när det handlar om sexualitet i dagens samhälle – det är att avstå. Många som jag har pratat med om detta med ordensliv har reagerat som om celibat vore något så absurt och onaturligt att det är rent ohälsosamt att välja ett sådant liv. Som om sexualitet vore en självklarhet och en mänsklig rättighet.

Även i kyrkan möter jag attityden ibland när jag berättar om min egen väg. Att jag konverterade från Katolska kyrkan till Svenska kyrkan hade väldigt mycket att göra med (men INTE enbart!) att jag kände en tydlig kallelse till att bli präst, men inte någon kallelse till celibat. Som katolik förutsätts det att man har båda – eller: Katoliker håller inte isär dem. Därmed inte sagt att det inte skulle finnas människor som är kallade till celibat! Men även i förhållande till den tanken ryggar folk ibland tillbaka, som sagt även ”kyrkligt” folk.

På många sätt har jag blivit mer katolsk nu, när jag inte är ”tvungen” att tycka och tänka på det sättet. I friheten är det lättare att ta till sig, och dessutom ta till sig vissa bitar, och andra inte förstås… Jaja, där kan jag i alla fall allt mer bejaka de katolska tankarna om kyskhet för alla och celibat för vissa. Inte för att det är något lätt eller bekvämt. Däremot är det, som sagt, tydligt kontra-kulturellt i vårt samhälle idag.*

————————————

* Nej, argumentet till varför man ska leva så är inte främst att vara tvärsöver. Det var bara ämnet för det här inlägget.

Tänkte för övrigt höra av mig till dem och kolla lite kring stilformen. Nog för att alla kan vara med och komma med förslag, men man kan ju ändå vilja ha en slags enhetlighet i stilen. Själv är jag inspirerad av engelska översättningar som Contemporary English Version och N.T. Wrights New Testament for everyone. Önskar att det fanns en svensk översättning som också valde ett språk som blir så pass rakt på och enkelt.

Där vi inte bekänner oss till konflikt utan till försoning. Där enhet ändå råder – även fast vi inte kan synliggöra den så bra. Där vi faktiskt lever i enhet, om än kanske mest i mindre sammanhang – inte för att vi tycker likadant, utan för att vi bekänner samme Kristus som har försonat hela världen. För att det får konsekvenser för den försoning och förlåtelse vi söker med varandra.

Det är ingen blåögd idealism det handlar om. Det är en väldigt realistisk medvetenhet om människans begränsning och synd. Det krävs att vi söker försoning – för konflikter hamnar vi i. Det krävs att vi kan härbärgera olikheter. Det krävs att vi kan stå ut med något mått av oordning. För Guds folk är inte ett likformat block, utan individer som växer och blommar ut i fullkomning. Som därför krockar med varandra ibland – men som själva har fått så mycket förlåtet, att man kan förlåta varandra.

Vägen till kristen enhet, och i förlängningen också hela mänsklighetens enande, är en extremt tålamodsprövande väg. Det är Jesu egen väg, i ödmjukhet, kärlek, glädje, frid, tålamod, trofasthet, godhet och självbehärskning. Det kräver också mod – mod att våga konfrontera utan att förtrycka. Mod att våga stå kvar, stå för sanningen, utan att fördöma sin motståndare. Mod att förlåta. Ett liv i enhet är ett liv i Kristus.

Och i samma tema som förra inlägget: En nattvardsbön jag skrev för pingstdagen:

Nattvardsbön för Pingstdagen

Helig är du Gud, heligt är det folk som du har kallat att följa dig. Helig är din Ande som du sänder till oss, var och en.

Vi ber att din Ande ska komma över det här brödet och vinet, så att vi kan ta emot det som Kristi kropp och blod. Vi tackar dig för Jesus Kristus, för att vi får bli ett med honom i den här måltiden, för att han andades på oss och sa: Ta emot helig Ande.

Den natt då han blev förrådd tog han ett bröd, tackade, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: Tag och ät. Detta är min kropp som blir utgiven för er. Gör detta till min åminnelse.

Likaså tog han kalken, tackade och gav åt lärjungarna och sade: Drick av den alla. Denna kalk är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Så ofta ni dricker av den, gör det till min åminnelse.

Din död förkunnar vi, Herre, din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet.

Vi prisar och lovar dig Herre, och vi ber dig: Låt ett pingstunder få ske här idag. Hjälp oss att tala så att alla människor förstår, och så att vi förstår varandra. Gör oss som nu tar emot den heliga nattvarden till en enda kropp, Kristi kropp. Gör oss till ett, så att världen kan tro.

Fyll oss med din kärlek, hjälp oss att se på varandra med dina ögon, och led oss till kärleksgärningar mot alla våra medmänniskor. Din är all ära och härlighet,
från evighet till evighet. Amen.