Kyrkans utbildning

Här har tidskrifthysterin brutit ut. På ett par dagar bara har både Pilgrim och Signum ramlat ner i lådan, båda mycket läsvärda och intressanta. De är förstås också väldigt olika – den ena en katolsk intellektuell tidskrift som ges ut av Newmaninstitutet, den andra en ekumenisk andlig tidskrift som numera ges ut av kommuniteten på Bjärka-Säby (där den alltid har haft sin förankring). Båda lyckas dock denna gång beröra kyrklig utbildning. Det har ju varit på tapeten för… Ja, ett par månader sen var det nog nu. När regeringens utredning av de kyrkliga utbildningarna offentliggjordes. Med lite längre perspektiv berör båda tidningarna det nu.

Pilgrim handlar om andligt ledarskap. Magnus Malm skriver som vanligt med huvudet på spiken. Om präst- och pastorsutbildningar, denna gång. Han talar om bristen på andlig fördjupning, att det kan komma in som en eftertanke i slutet på utbildningen. Att knappast någon frågar kandidaten om dess andliga liv, vad den har för förhållande till Jesus. Att allt är inriktat på att läsa andras tankar om Gud. Inte att tänka några sådana själv. Såna saker. Problemet är i sig inte nytt, utan risken att vi låter förnuftstron ta över har funnits åtminstone sedan medeltiden. Malm utlägger en tanke om hur en utbildning kunde se ut, där människans erfarenheter – både av liv och tro – får vävas ihop med bildning och praktik. Och så menar han att kanske tvingar staten i längden fram detta. När man inte längre godkänner de kyrkliga utbildningarna i universitetssystemet, när man inte längre får studiemedel – ja då måste nya former hittas. Något som kan vara av godo.

Signums ledare skriver om det moderna universitetets fragmentarisering. Det formar fackidioter som vet väldigt mycket om väldigt lite, utan större överblick. Samma tidning skriver också om hur Newmaninstitutet fått examensrätt (trots utredningens klagomål på de kyrkliga utbildningarna). Och så har man en artikel av Alasdair Macintyre, som pläderar för hur teologin kan vara den sammanhållande kraften av universitetens alltmer specialiserade kunskap.

Själv så noterar jag fascinerat hur universiteten försöker utföra något som väl närmast kan liknas vid ett fadersmord. Oidipussyndrom? Grunden för universiteten, historiskt sett, är ju till stor del klosterskolorna på medeltiden. Prästutbildningen grundlade västerlandets hela högre bildning. Även sedan många andra ämnen inkorporerats behöll teologin länge en särställning bland fakulteterna, som den som utgjorde den teoretiska grunden för de andra. Som de på något sätt hela tiden relaterade till. Idag är den istället den där tossige gamle farfadern bland fakulteterna, som fortfarande tror på sådana där tokerier som Gud. Och behandlas därmed ungefär som Abe Simpson, Homer Simpsons gamle far – som något icke önskvärt, som man tyvärr måste dras med ibland vid större högtider.

På tal om fadersmord så får vi väl hoppas på att det blir som med den förlorade sonen (som ju mer eller mindre önskar livet ur sin far genom att begära ut sitt arv i förtid). Att sonen hittar tillbaka. Och att fadern tar emot med öppna armar. Nu stoppar vi innan jag drar liknelsen för långt.

Be

Ja, jag kan inte säga så mycket annat än att jag tycker att Svenska kyrkan bönesajt är riktigt bra. Önskar bara att den här satsningen hade kunnat komma igång utan att kyrkovalet var motivationen. Nåja, tack gode Gud för bönesajten!

Dagens Chesterton

Skrev ut en bok av G.K. Chesterton härom dagen. Fascinerande författare och apologet. Boken jag valde var ”Orthodoxy”, som finns tillgänglig på project Gutenberg (inscannade böcker som inte längre är belagda med copyright). Måste bara dela med mig av några citat:

Imagination does not breed insanity. Exactly what does breed insanity is reason. Poets do not go mad; but chess-players do. Mathematicians go mad, and cashiers; but creative artists very seldom.

Här diskuterar han det renodlade förnuftets galenskap. Boken är skriven 1908, och världskrigen skulle, kanske man kan säga, komma att bekräfta den tesen. Hans resonemang har en i dagens ögon på tok för enkel och generaliserad syn på galenskap/mental instabilitet, men poängen är tydlig.

Poetry is sane because it flows easily in an infinite sea; reason seeks to cross the infinite sea, and so make it finite. /…/ To accept everything is an exercise, to understand everything is a strain. The poet only desires exaltation and expansion, a world to stretch himself in. The poet only asks to get hies head into the heavens. It is the logician who seeks to get the heavens into his head. And it is his head that splits.

Att ha sitt huvud bland molnen är inte så farligt. Att förklara hela världen är däremot inte möjligt, och förmodligen inte ens eftersträvansvärt. Människan är för begränsad, och måste snarare försöka acceptera sin värld än begripa den fullt ut. Annars leds vi till galenskap. Kanske är ett gott exempel på denna typ av galenskap den form av moralitet som sådana som Torbjörn Tännsjö och Peter Singer argumenterar för. Visst kan man kalla den logisk (om än även deras logik kan ha sina brister). Men god? Mänsklig? Knappast.

Den människa som tror sig kunna förklara världen har i själva verket gjort världen väldigt liten, menar Chesterton.

Och ett citat till från nästa kapitel, ett citat som nog Stanley Hauerwas (eller för den delen Alasdair MacIntyre) skulle hurra åt:

The modern world is full of the old Christian virtues gone mad. The virtues have gone mad beause they have been isolated from eacht other and are wandering alone. Thus some scientist care for truth; and their truth is pitiless. Thus some humanitarians only care for pity; and their pity (I am sorry to say) is often untruthfull.

Alltså: Vi har gott om kristna dygder (typ omsorg, ödmjukhet, sannfärdighet, kyskhet, måttfullhet osv) som vandrar runt fritt i vårt samhälle, utan koppling till sitt ursprungliga sammanhang. Och så gör de snarast mer skada än lasterna, menar Chesterton. Om vi bara söker sanningen, utan omsorg, utan kärlek som vägledning, är det inte säkert att resultatet blir gott. Det kan bli precis tvärt om.

Fler citat lär komma!

Statskyrkan

Var det någon som trodde att kyrkan har skilts från staten i Sverige? Tänk om! Naturligtvis har vi alla möjlighet att be om en särskild vigselpräst – även en som inte är anställd i den församling där man bor. Förutsatt att den anser sig ha tid osv. Men varför ärkebispen viger kronprinsessan med hennes gemål…? Ja, jag tvivlar då i alla fall att den starkaste anledningen skulle vara någon slags bekantskap de emellan eller hans fantastiska predikningar eller lysande personlighet. Nej, nog är det i kraften av hans ämbete.

Och alltså har vi fortfarande en statskyrka.

Hade jag varit ärkebisp (gode Gud bevara mig från detta) hade jag nog varit väldigt frestad att säga nej på ren princip, och hänvisa till någon annan av alla de trevliga vigselpräster vi har i vår kyrka.

Skär om?

Det har blivit en liten debatt om det här med omskärelse av pojkar och den svenska vården. Man kan väl å ena sidan förstå den läkare som tycker det är ett onödigt lidande för barnen, men å andra sidan inte låta bli att tänka på att det är en mångtusenårig sed som i synnerhet för judar är en extremt viktigt identitetsmarkör. Även om nu den svenska sjukvården skulle sluta med dessa omskärelser skulle ju inte seden upphöra i Sverige. Snarare kan man ju då frukta att det skulle skötas på ett mindre bra sätt på en del håll, utan ordentligt sjukhusutrustning.

Oavsett åsikter kring detta så väcker det återigen intressanta tankar kring oss svenskar och hur vi ser på vårt samhälle, vilka normer som är tongivande och vad som är en neutral zon. Greger Andersson, teolog vid Örebro Missionskola, fäller följande kommentar, som i lite andra ordalag illustrerar vad jag i ett tidigare inlägg försökte säga:

Vad är förhandlingsbart när kulturer möts? Hur ska vi kunna leva i ett mångkulturellt samhälle? Kruxet är att de flesta svenskar verkar tro att vad de kallar för svenskhet är något neutralt och att individer ska få välja vad de vill göra först när de blir stora. Detta är en skev verklighetsföreställning, säger Greger Andersson.

Nördarna anfaller

Under sommaren har jag tittat en hel del på Big Bang Theory, en serie som visats på kanal fem. Serien rider på vågen av att ”nördar är coolt” som det spunnits en hel del på i populärkulturen under 2000-talet. Istället för att ha en enstaka karaktär som står för nördigheten, är det istället nördigheten som är det normala, medan de normala människorna blir avvikande. Åtminstone innanför väggarna i Sheldons och Leonards lägenhet… Huvudpersonerna har olika examina inom fysik, och är nästan helt insnöade på sin forskning. Resten av tiden ägnar de åt science-fiction, TV-spel och trånande efter tjejer som ofta är ganska ointresserade av dem. Helkul om man själv är nörd, och tittat (för?) mycket på Star Trek. Tyvärr verkar de inte ha fler avsnitt just nu, så jag hoppas på att den kommande nya säsongen i USA snart kommer börja visas i Sverige också.

Och på tal om nörd: Läste om supportlinjer i DN idag. Att de ställer frågor medan man sitter i telefonkö, typ: ”har du kollat att strömmen är på, kabeln är i…” De menar att det minskar köerna, men jag undra om det beror på de bra tipsen eller på ren utnötningstaktik. Jag får själv ofta agera support åt vänner och släkt, så jag kan förstå att de ger de tipsen. Många gånger kan lösningen ligga på ett sådant plan. Däremot skulle jag önska att det fanns en gräddfil. Alltså en supportgräddfil dit nördar automatiskt kopplas. Det skulle minska lidandet både för nörden och supporten. De anställer en liten übernörd som får sitta och tala jättetekniskt språk med folk som förstår. Så slipper vi nördar börja med att förklara att vi redan VET att man måste koppla in inte bara strömmen utan också telesladden i ADSL-modemet. Eller ännu värre: Inse att supportpersonen vet knappt ens hälften av vad jag själv vet om hur problemet ska lösas.

Nörd-certifikat någon? Det finns ju datakörkort, så varför inte?

Icke-nyheter

Följande är i mina ögon lite skrattretande: ”Delad uppfattning om sms-kollekt” Tydligen (detta hade jag missat – måste kolla upp!) har det påbörjats ett arbete med att ge kollekt via sms inom Svenska kyrkan. Det intressanta är att någon orkar göra en negativt vinklad nyhet av det. Självklart är det svårare för äldre med sms. Men är det någon som ens har påstått att man genom detta skulle avskaffa kollekthåvarna? De som faktiskt troget masar sig iväg till kyrkan oftare än vad de låter bli är sällan de som är i behov av att sms-kollekta. Hur skulle man förresten göra om med frambärandet av kollektgåvorna till altaret? Ska vi samla in (de under gudstjänst förhoppningsvis avstängda!) mobiltelefonerna och lägga dem på altaret? Nej, sms-kollekt är ett utmärkt komplement till andra insamlingsformer, för alla oss som oftast bär väldigt lite kontanter med oss.

På tal om att stänga av mobiltelefoner: Många konfirmander vet knappt hur man gör det. Avstängning är något som händer när man glömt batteriladdaren hemma när man åker på konfaläger. Jag stänger inte heller av mobilen så ofta. På gudstjänster, när jag sitter i samtal eller sammanträde, naturligtvis. Men inte nattetid, trots att larmet fungerar även om telefonen är avstängd. Så väcks jag ju inte heller av sms mitt i natten, något som inte är så ovanligt i konfa-åldern.

Sista veckorna har jag inte använt något larm på morgnarna. Jag har en livs levande väckarklocka i huset som vaknar senast runt 6-tiden. Glad och sprallig står hon i spjälsängen och tuggar på räcket. Trots all trötthet kan man inte stå emot hennes charm.

Stillestånd

Det har stått lite stilla här ett tag. Lite blandade orsaker, men en kort sammanfattning av mitt liv för tillfället är: Mycket jobb, mycket Maja. Lite längre utbyggt betyder det att jag är vikarierande kyrkoherde ett par veckor, vilket också innebär att jag är ensam präst i församlingen just nu. Det är helt ok, men det blir en del att hålla reda på, ett och annat knepigt beslut att ta m.m. Och Maja är i en ganska intensiv fas. Hon behöver en hel del underhållning, vill helst gå (hållandes i våra händer), resa sig, sätta sig, resa sig, sätta sig, och kräver dessutom en hel del uppsikt så att hon inte drattar i golvet eller råkar få tag på någon av alla de tusen saker i ett hem som en åtta-månaders bäbis inte bör få tag på.

Positivt det mesta, men lite intensivt.

Intressant på kyrkofronten just nu är förstås anglikanska kyrkans reaktion på att SvK med stor sannolikhet kommer besluta om samkönade kyrkliga vigslar i höst. Thidevall uttalar sig, och säger väl egentligen inte så hemskt mycket annat än att vi behöver prata med Anglikanska kyrkan och att det förstås är allvarligt om relationen är hotad. Lars Gårdfelt har ett annat perspektiv och tycker tvärt om att vi ska bryta banden med Anglikanska kyrkan. Jag kan förstå hans perspektiv, men tycker det vore hemskt tragiskt (oavsett sakfrågan) om Svenska kyrkan skulle kasta sig rakt in i att isolera sig från omvärlden. Ett avant-garde med större insikt och visdom än de flesta andra kyrkor. Ursäkta, men i mina ögon blir det väldigt arrogant. Det hjälper knappast upp den kristna enheten heller.

Och nota bene: Rysk-ortodoxa kyrkan bröt de officiella kontakterna med oss redan iom beslutet om välsignelse över partnerskap 2005.

Annat av intresse: Jag håller på att läsa Caritas in veritate, Påvens senaste encyklika. Lite svårt att översätta titeln till svenska, men på engelska heter den Charity in truth. Omsorg/kärlek i sanning. Ett dubbelord är det bästa jag hittar för caritas just nu… Barmhärtighet kanske är bättre? Nåja. Intressant är den, men ack så lång för att vara ett rundbrev (encyklika).

Mitt Michael Jackson-minne

Ungefär runt femte klass (vi pratar alltså ca -91-92) hade jag en Michael Jackson-fas. Den föregicks av Carola (i samband med ”Fångad av en stormvind”), och efterföljdes av en mycket kort Eurodisco-period, innan allt brakade lös och jag plötsligt lyssnade på allt mellan Bach, Kraftwerk och Metallica. Nåja, MJ var det som gällde. Jag hade Dangerous på köpes-kassett. Om jag inte missminner mig så sammanföll den här perioden någotsånär med släppande av just skivan Dangerous… Bad och Thriller fick jag kopiera till kassett från min betydligt äldre broders vinyl. Och de gick runt runt i min kassettbandspelare (dubbeldäckare, så man kunde kopiera från kassett till kassett). Jag såg en konsert på TV, och var väldigt fascinerad. Det följde med en liten ”broshyr” (eller vad man nu ska kalla det) i en Disney-serietidning, med info om Michael och lite bilder. Där stod det något om att han tänkte att världen skulle gå under 1999, då han fyllde 40. Ingen aning om han verkligen sagt det, och om han i så fall kanske bara skojade. Men det blev tio år senare.

Här är en rätt kul grej som dansgruppen Bounce gjorde häromdagen:
http://www.youtube.com/watch?v=je1KOcBYGjM

Vardagsexempel

Kanske kan följande vara ett bra exempel på vad sekulär stat, men inte sekulärt samhälle kan innebära? Varför är det ett stort problem för det danska fotbollsförbundet att Brasiliens lag tackar Gud efter en match i Sydafrika. Båda länder som är betydligt mindre sekulära än Danmark eller Sverige. De gjorde inte något jämställbart med en politisk manifestation, skulle jag vilja påstå. De tackade bara Gud.

Alltså, det var ett exempel på var vi kan hamna om vi inte gör en distinktion mellan sekulär stat och samhälle.