Det har blivit några intressanta kommentarer på mitt inlägg från tidigare idag. En del av de diskussioner och tankar som stötts och blötts kring Joel Halldorfs artikel i Dagen idag, både på hans egen blogg, i min och på andra håll i bloggsfären, kretsar kring hur man ska se på värdegrund kontra värderelativism och på sekulär kontra icke-sekulär (religiös?). Dessutom tycks det ha kommit mycket reaktioner på Joels argumentation, där han drar in nazismen i det hela. Det må vara att det kanske inte var den bästa argumentationstekniken, och den kanske hade vissa faktamässiga brister. Jag ska dock inte försvara honom, men däremot komma med några tankar kring hur åtminstone jag ser på värdegrund och samhälle.
I västvärlden har vi ofta hamnat i att tänka kring saker och ting som om det fanns en allmän grund för allt tänkande som alla står på. Man skulle kunna illustrera det som ett stort grundblock. På detta kan man sedan ha olika “utbyggnader” – närmast en form av personliga särintressen. Man kan vara socialdemokrat eller pingstvän, eller kanske lite av båda. Man kan vara existentialist eller hindu – alla har vi i alla fall samma grund. Åtminstone i väst…
Börjar man gräva i det här märker man snart att det leder till en hel del problem. Flera av de tankesystem som beskrivs som utbyggnader på den allmänmänskliga grunden förnekar kanske till och med dess existens. De tankesystem som inte har nära koppling till västerlandets historia har svårt att passa in överhuvudtaget. Och vad är egentligen detta allmänmänskliga? Hur kommer vi åt det överhuvudtaget? Vad är förnuftet, hur formas det? Finns det en neutral position att betrakta allt utifrån, och vem kan “upphöja” sig dit egentligen?
Ett exempel är detta med “religion”. Hur definierar vi det? Våra definitioner har en tendens att antingen bli för vida, så att det innesluter även andra tankesystem, som t.ex. materialismen. Ingen ser det som religion, men många kan nog hålla med om att det gör anspråk på att definiera saker kring vår verklighet som på det planet sätter det i paritet med flera av religionerna. Eller så blir definitionen för snäv. Man utgår från att religion handlar om att tro på en Gud, exempelvis, och utesluter då vissa former av Buddism. Idag pratar en del hellre om “religioner” än “religion”.
Vad är då ett bra alternativ till det här tänkandet? Om man föreställer sig att istället för en bred allmänmänsklig grund med olika utbyggnader, så har vi som alternativ tanken att de olika tankesystemen (religioner, filosofier, politiska system osv) är bredvid varandra existerande storheter, som dock understundom överlappar varandra. Lite som ett gäng utspridda cirklar på en öppen yta. Jag har försökt göra en illustration här…
Två olika tankesystem, till exempel luthersk kristen tro och svensk socialdemokrati, kan ha stora områden där de överlappar varandra, där de av bl.a. historiska orsaker delar tankegods med varandra. Men det betyder inte att de har samma utgångspunkt eller samma grund.
Ur en kristen synvinkel utgör den egna bubblan ett så gott närmevärde till sanningen som är mänskligt möjligt mellan syndafallet och Kristi återkomst. Men det måste finnas en grundläggande öppenhet för att människor med helt andra utgångspunkter än vi har insikter som vi saknar, insikter som är “Gudi behagliga”.
Med den här illustrationen skulle man kunna se humanisternas inlägg som att de försöker hålla fast vid det övre systemet. Jag vill inte förneka att det finns gemensamma nämnare mellan nästan alla mänskliga tankesystem, eftersom de är just mänskliga. Men vad humanisterna missar är att väldigt stor del av det de tänker sig som allmänmänskligt i själva verket i hög grad är ett partikulärt tänkande, utifrån ett visst perspektiv. Både jag och de menar att vår egen bubbla bär på “störst sanning”. Men genom att inse att vi faktiskt rör oss i olika bubblor kan vi också föra ett samtal om de områden där vi möts, och de där vi inte möts. Utan att påstå att min samtalspartner egentligen tänker samma som jag eller med någon slags nödvändighet måste göra det.
Hur formar man då en stat, en samhällelig ordning som kan härbärgera detta? Ja, det är också en öppen fråga. Det behöver finnas ett möte och ett samtal som sker på någotsånär jämlika grunder, utan att man därigenom skapar en slags ny, neutral, punkt. Någon form av “sekulär stat” tycks i dagsläget vara den bäst fungerande formen. Så länge man inte börjar göra anspråk på mer än man har täckning för.
Jag inser naturligtvis att det här är ett sätt att ersätta en metafilosofi med en annan. Men jag tror att det senare tänket gör större rättvisa åt minoriteter, och befriar religiös tro från att vara förpassat till “privat särintresse”, som upplysningfilosofin/humanismen ofta vill.
Slutligen – modellen ovan är inte min egen idé. Jag är främst inspirerad av en av mina lärare, nämnd i mitt förra inlägg. Han är i sin tur inspirerad av andra. Kom gärna med synpunkter – det är inte ett färdigt system, bara en “essä” (franska för “försök”).
